Jag gick en av mina favoritrundor idag som går igenom en glänta med 4 STORA ekar som gud ske lov är naturskyddade. Jag har inte gått där sedan tidigt i våras. Eken är mitt favoritträd. Majestätiskt. Uthålligt. Stadigt. Väldigt, väldigt vackert. Jag brukar alltid stanna där några minuter och lyssna på tystnaden eller på fåglarna. Hälsa på ekarna och känna deras djupt fårade bark under fingrarna. Tyvärr, blev det inte så idag för det var ett gäng knoddar i reflexvästar från förskolan en bit bort som var koncentrerade på att plocka de finaste stenarna från grusvägen. Det gjorde inget. Ekarna kommer att stå kvar.
Mina olika rundor tar mig runt Rönninge och jag följer årstidernas växlingar och husbyggen. Marken som förbereds, grunden som gjuts, väggar, takstomme, fönster och dörrar. När jag kom ut från ekgläntan fick jag se ett sprillans nytt, så gott som färdigt, hus som hunnit genomgå alla stadier medan jag suttit hemma. Häpp! Det finns 2 andra hus där det inte har gått riktigt lika fort. Det var innan min ork försvann, medan snön låg kvar som de förberedde marken och inget av husen är i närheten av att vara färdigt. Det byggs mycket och konstant i Rönninge. Det är en omtyckt och eftertraktad kommun tack vare småstadskänslan och närheten till naturen. Den har även utsetts till Sveriges tryggaste kommun flera år i rad. Jag stortrivs här och vill inte flytta. Lokalpatriot.
Orken fanns idag, till och med i de drägliga backarna, men jag tog flera korta pauser. I slutet kändes låren stumma och det gick långsamt. 80 minuter – jag minns inte när jag orkade gå så långt senast. Ålrajt!!