Fråga: varför vill du inte ha barn? Motfråga: varför vill du ha barn?
Fråga: tycker du inte om barn? Motfråga: måste jag tycka om barn?
Påstående: du kommer att ångra dig! Fråga: hur blir det om jag får barn och sedan ångrar mig? Det är oerhört naivt att tro att det aldrig händer.
Påstående: livet börjar när du får barn. Motargument: det är ett tungt ansvar för en liten människa.
Fråga: vill du dö ensam? Motfråga: varför räknas inte övrig släkt och familj eller vänner?
Påstående: det är egoistiskt att inte skaffa barn. Motargument: att sätta en människa till världen som inte har bett om att få födas för att fylla ditt behov – det är själviskt. Att skaffa barn som kommer att ärva en planet i kaos – det är sjäkviskt.
Fråga: vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Motfråga: varför förutsätter du att dina barn kommer att vilja ta hand om dig när du blir gammal? I den här delen av världen behöver vi inte skaffa barn för att trygga vår ålderdom.
Fråga från mig: varför får inte män frågan om barn? Både singelkvinnor och de med partner förutsätts vilja ha barn, men hur är det med männen?
Faktum är att omgivningen inte slutar tjata när du väl klämt ur dig en unge för då oroar de sig för att ungen behöver syskon för annars blir hen osocial och sjäkvisk.
Nästa steg i tjat- och orostrappan är när ungen har blivit vuxen och du börjar längta efter barnbarn. Det tar aldrig slut.
Det är inget biologiskt fel på dig om du inte vill ha barn. Om du känner dig osäker är det snarare ett sundhetstecken eftersom du vågar ifrågasätta i stället för att automatiskt göra som alla andra. När omgivningen blir provocerad – för det är vad det handlar om – för att du väljer att gå din egen väg är det deras problem. Personligen tror jag att de är rädda för att du har kommit underfund med något som de har missat. Att leva barn-fri är inte det samma som att leva barn-lös.