Ny forskning visar att träning inte har så stor effekt för viktminskning som hittills trummats i oss. Kosten och mängden mat betyder mer. Jag har oavsiktligt blivit ett bevis på det. Sedan min hälsa började försämras i våras och dippade helt under sommaren har min aktivitetsnivå sjunkit avsevärt. Inga promenader över huvud taget och styrketräningen (med gummibanden) har jag helt nyligen kunnat återuppta. Tack vare att jag inte är matintresserad har jag inte tröstätit mig igenom de senaste månaderna. Jag har inte blivit hungrig på samma sätt eftersom jag inte gör något, så – åter igen tack vare ointresset för mat – har jag ätit mindre. Min kosthållning har inte ändrats det minsta, men jag har gått ned i vikt. Idag väger jag 98,5 vilket innebär en sammanlagd minskning på ca 5 kilo de senaste 4 månaderna. En betydande faktor är att jag inte arbetar för då hade jag behövt mer mat för att orka. Ibland känns det som att orken är på väg tillbaka. Idag gick jag en omväg hem från frissan. Ett par lindriga uppförsbackar, men inga trappor (trappor har blivit en fiende) och jag kände mig inte som en urvriden disktrasa efteråt. Uppmuntrande! Jag besökte läkaren i början av juni och i dagsläget har jag väntat på att få tid hos lungspecialisten i 5 veckor. Under de 3 månader som gått har jag fått klara mig själv. Det var en ren slump när jag upptäckte att inhalatorerna förvärrade hostan. ”Jaha, där ser man!” var läkarens reaktion. ”Men du klarar dig nu?” frågade han trots att jag berättat om självmordstankar för en annan läkare och det stod i journalen. Det är inte för mycket begärt om läkaren ringt för uppföljning eftersom mina besvär tydligen är tillräckligt allvarliga för en specialist.
