Du som inte gillar gosedjur, som tycker att de är barnsliga och att vuxna som älskar och till och med samlar på gosedjur är infantila och borde gå i terapi: du kan sluta läsa här.
Jag fick min första nalle när jag var 5 år. En julklapp inlindad i mörkblått papper och rött snöre. Jag älskade den från första stund och döpte den till Kramen och det är en hon. Jag har den kvar. Hon är 52 år nu och sitter i en fåtölj på övervåningen tillsammans med Nalle Puh, Tigger, Nasse och en heffaklump. Hennes päls är sträv i en orange nyans. Från början kunde hon röra både armar och ben, men de lossnade 1 i taget och fick limmas fast. Jag minns hur ett gummiband satt runt överkroppen medan limmet torkade. Hon följde med över allt och jag sov med henne i sängen tills jag var över 20 år. Hon var trygghet för mig och även om hon sitter där uppe nu kommer jag alltid, alltid att ha henne kvar. Alla gosedjur som jag har haft har en själ och ett namn och ibland är det varit nödvändigt att minska antalet, men det skär i hjärtat varje gång.
Jag läste en engelsk bok där en tjej hade en hylla full av Beanie Babies och nyfikheten fick mig att googla, men utan framgång. I stället hittade jag Ty Beanie Bo’s. Olika djur med stora huvuden och ännu större ögon och med små kroppar. Kärlek! Jag köpte 2 från Panduro, 1 ökenhund med stora öron och en mus med en ostbit i ett säkert grepp. De har en otroligt fin päls och är som gjorda att snusa på eller stryka över kinden. Nu har jag 16 stycken. Det har gått fort eftersom jag alltid köper 2 i taget för det är alltför tufft för dem att komma ensam till en flock. Deras stora glittriga ögon och luriga småleenden gör mig glad. Mitt bland dem sitter ett lodjur köpt på Kolmården och det är banne mig det enda lodjuret jag har sett där!
”Christopher Robin och Nalle Puh” är en Disney-film, men inte tecknad. Ewan Mcgregor spelar Christopher medan Puh & Co är sanslöst verklighetstrogna gosedjur. Deras ögon består av små, svarta kulor och är fyllda av liv och närvaro. Pälsarna är tufsiga så som de blir när de är älskade. Det finns en underbar tyngd i dem. När Christopher lyfter upp I-or – som ju är allt annat än spänstig – hänger han över armen som en mjölsäck. I början av filmen försvinner Christopher för att börja på internatskola och hans vänner blir kvar i Sjumilaskogen. Åren går och de väntar troget. När Puhs polare försvinner letar han upp Christopher för att få hjälp. Det är Disney, så allt slutar lyckligt och det jag gillar mest är när Christopher hittar tillbaka till fantasin och glädjen dom han tryckt undan när han tvingades att bli vuxen för fort. Jag har sett filmen 4-5 gånger, särskilt när jag mår skit som jag gör nu. Igen.
En annan Disney-film som alltid får mig att må bra är ”Raya och den sista draken”. Den utspelar sig i ett land som för tankarna till Kina särskilt som filmens drakar är inspirerade av de kinesiska och inte har samma eldsprutande mordiskhet som vanliga fantasy-diton. Sisu blir väckt efter 500 år (och tror att det är tisdag) och finner att landet har trasats sönder i 5 riken som strider mot varandra. Rikena kan enas endast om den kristall som Sisu fick från sina 4 syskon 500 år tidigare blir hel för då kommer alla drakar tillbaka. Sisu är underbar med sin ljust blå-lila päls och hårman och mörka, intensiva ögon. Scenen när alla drakar återvänder – Disney… – ger mig rysningar och tårarna rinner. Varje gång, alla 5 gånger. Glädje, färg och fantasi – mumma för min själ. Tänk om det fanns såna drakar! Jag har hittat Sisu som gosedjur och beställt henne. En blå-lila drake kommer att balansera min samling.
