Det finns en form av laglöshet jag har full förståelse för och det är medborgargarden. OBS! Jag förstår dem, men jag försvarar dem INTE. Skillnaden bör betonas.
Första gången jag stötte på det var i Andreas Romans bok ”Vigilante” från 2006. En man som tar lagen i egna händer och straffar de som sluppit undan eller genom den officiella lagens nät. Katarina Wennstams bok ”Skuggorna” som är del 6 i hennes Justitia-serie är mer raffinerad. Katarina Wennstam är journalist och fokuserar på mäns våld mot kvinnor och hur det svenska rättssystemet inte utgör ett tillräckligt skydd för hälften av Sveriges befolkning. I boken ”Skuggorna” fattar en grupp kvinnor beslutet att något måste göras. Offentlighetsprincipen gör att de får tillgång till rättegångsprotokoll och domar, men även sjukjournaler (på en mindre laglig väg). Det raffinerade är att de följer protokollen när de straffar männen vilket innebär att de inte utdelar ett enda slag eller benbrott eller snyting utöver det som finns i dokumenten. Männen får känna på exakt det de utsatte sina offer för. Jag älskar det!!! Inget övervåld trots att de är rasande. Gubbslemmen är inte lika karska när de får smaka på sin egen medicin. Moahaha!
En mer moralistisk form av bestraffning finns i den sydkoreanska serien”Hellbound” på Netflix. Jag har sett 2 av 6 avsnitt och har fått lära mig att där råder religionsfrihet, men att majoriteten av de som tror är protestantiska. I serien kommer en ängel (personligen skulle jag inte kalla den för ängel direkt…) till en utvald person och meddelar dag och klockslag för personens bestraffning och död som ligger inte mer än några dagar framåt i tiden. Döden blir gruvlig och offentlig och efteråt hamnar den döde i helvetet. Det finns många vittnesmål inte bara i Sydkorea utan över hela världen. Mördare, våldtäktsmän, pedifiler, knarkhandlare osv. I slutet av andra avsnittet är det en kvinna som står på tur. En ensamstående mamma vars 2 narn har olika fäder, men är det verkligen anledningen? Det får jag veta i morgon! Spänki!
Eftersom jag är övertygad ateist har jag inget till övers för moralistiska fördömanden à la gamla testamentet, men i serien finns brottslingar som friats på grund av teknikaliteter precis som så ofta här i Sverige och även om brotten i sig är moraliskt förkastliga, så finns det brister i tillämpningen av lagen. Däremot finns det en aspekt som är moralisk och etisk eller snarare bristen därav: sociala medier. Svenskarna är ett uppkopplat folk, men sydkoreanerna är värre. Mobilkamerorna möjliggör att antalet vittnen ökat i antal på ett sjukt sätt. Om jag hamnade i en situation som är något utöver det vanliga, positivt eller negativt, skulle min första instinkt INTE vara att börja filma eller fota. Det faktum att så många reagerar med att vilja dokumentera påminner om reportrars och journalisters arbetssätt och förklaringen till att den yrkeskåren överlever beror på att kameran fyller funktionen av en barriär. Känslorna kommer, i bästa fall, efteråt när de insett vad som verkligen hände. Det är förklaringen till att någon kan ställa sig och filma en misshandel på öppen gata eller när någon slänger sig framför tåget med syftet att dö i stället för att reagera, förhindra och hjälpa till. DET är moraliskt förkastligt och det är inte utan att de förtjänar besök av en sydkoreansk ängel.
