En skrivövning om en fysisk strapats som är självupplevd.
En fysisk strapats
Elsa hade fått upp ett bra tempo med de fjädrande gångstavarna. Andningen var rytmisk och endorfinerna var på väg ut i blodomloppet och gav henne extra skjuts. Ryggen var rak. Blicken bakom solglasögonen var fästa på ett avlägset mål. Vilket flyt! Vilken lyckokänsla! Helt utan förvarning vrickas högerfoten åt vänster och sedan direkt åt höger. Hon tappar balansen och faller handlöst åt vänster, landar på vänster höft och tar emot med vänster hand. ”Inte huvudet!”, hinner hon tänka. Utåt hörs ett enda ord, om och om igen. ”Aj! Aj,aj, aj,aj, aj!” Elsa ligger kvar i några sekunder. Det är inte första gången hon stukar foten och ramlar och vet att hjärnan behöver åtminstone några sekunder att fatta vad som har hänt och känna efter om något har gått sönder. Det är en tidig tisdagsförmiddag och hon är helt ensam. Inte ens en pensionär med hund syns till. Med stor möda lyckas hon resa sig och inspekterar skadorna. Märkligt nog höll byxorna trots att hon hade glidit mot gruset och var bara loritga, men utsidan av låret var ömt. Vänster hand var ordentligt uppskrapad och gångstaven satt fortfarande fast runt handleden tack vare remmen, men handtaget hade blivit repat. Ansiktet hade klarat sig helt. Den högra foten gick knappt att stödja på. Hur sjutton skulle hon kunna ta sig hem för egen maskin? Hon hade inte hunnit mer än tio minuter på sin tänkta stavrunda, men det hade varit nedför trappor och backar och det innebar uppför desamma för att komma hem. Hon haltade framåt några steg. Det kändes omöjligt. Stavarna fungerade som ett stöd även om de var av den fjädrande sorten. Några steg till. Det gjorde fruktansvärt ont i foten och det sved i såren på handen. Tårarna började rinna. ”Ett steg i taget”, sa hon till sig själv. ”Andas och ta ett steg i taget. För varje steg kommer du ett steg närmare hem.” Tårar av smärta rann medan Elsa tog ett steg i taget och fokuserade på att andas. Ett steg i taget. Andas. Andas. Andas.
