Jag hade för avsikt att träna med gummibanden idag. Det skulle bli det första passet på 4 veckor. När jag vaknade i morse hade jag ångest och var rastlös samtidigt som jag var trött. Jag kom på mig själv med att försöka hitta en anledning att hoppa över träningen. Jag kände mig stressad eftersom jag väntade en matleverans på eftermiddagen (som INTE skulle krocka med träningen!) och så är Pär på väg hem och det innebär alltid en omställning. De tisdagar jag tränar äter jag lunch tidigare och eftersom jag oftast har börjat passet ungefär klockan 14, så har jag börjat sikta in mig på just det klockslaget och gissa vad? Jag känner mig stressad! Jag måste ofta, OFTA upprepa och intala mig själv att jag inte behöver vara stressad. Det finns ingen tid att passa! Jag skulle kunna träna till sena kvällen om jag ville (och orkade)! Fördelen med den här varianten av stress är att eftersom det är jag själv som har skapat den kan jag motarbeta den och jäklar vad jag får slita med det! Just idag lyckades jag för träningspasset blev av och det var skönt och roligt även om koncentrationen inte var på topp. Kroppen behövde det där! Det fungerade alldeles utmärkt att ha träningsskorna eftersom tån är helt kurant och jag har inte känt av knäet.
3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:
Jag skrattar inte när någon ställer frågor om självklara saker eftersom jag avskyr att själv bli behandlad så.
Jag har en kropp som fungerar utmärkt även om den har en och annan krämpa.
Jag vågar ofta gå mot strömmen.
