Från panik till ”Whaaat?!” på 3 dagar
I söndax var det den första mars och månadsvägning. Resultatet var så himla obehagligt att jag studsade av vågen och bara hann registrera en ungefärlig ökning på mer än 2 kg. Fasa! Chock! Jag hade känt mig allmänt tung och plufsig och hade blivit förvånad om vågen hade visat på minus, men mer än 2 kg. På 4 veckor. Horribelt! Jag åkte rutschkana rätt ned i depressionshålet. Ångest. Gråt. Ilska. Hopplöshet. Orättvisa! Tunga tankar. Riktigt tunga tankar. Samtidigt jobbade försvaret i bakgrunden med ett och samma budskap: ”Det är inte rimligt!”. Jag har promenerat med och utan stavar nästan varje dag och jag har inte ätit annorlunda, så hur kan jag ha gått upp mer än 2 kg på 4 veckor?! Det var inte rimligt. Jag vägde mig idag igen dels för att få mina rimlighetsmisstankar bekräftade och dels för att jag kände mig mindre tung och plufsig och döm om min oerhörda förvåning när vågen visade en ökning på endast 3 HEKTO jämfört med 1 februari. Det kändes rimligt! Män som ju inte har samma hormoncirkus varje månad kallar det för bortförklaringar när kvinnor säger att de samlar på sig vätska dagarna innan mensen, men det är kalla fakta och att jag kunde bli av med 2 kg på bara 2 dagar i och med att mensen kom igång anser jag vara bevis nog. Jag är på väg in i klimakteriet och det ska bli så jäkla skönt att slippa den här hormoncirkusen!
