Jag fick till en promenad på 65 minuter och halva sträckan hade jag ett riktigt bra tempo och det kändes som att jag var tillbaka på rätt köl igen. När benen började kännas stumma sänkte jag farten och efter ett tag kändes det lättare igen och jag orkade hela vägen hem utan problem. Efter lunch blev jag riktigt trött och lade mig faktiskt i sängen (sängen innebär en seriös tupplur till skillnad från en i soffan), men lyckades aldrig somna helt. Jag låg i 2 timmar, dåsade och fick åtminstone vila kroppen.
Jag har kommit på mig själv med att slänga ur mig spydiga kommentarer riktade till Pär och Elin. Den sortens spydigheter som jag aktivt hindrar mig själv ifrån i vanliga fall eftersom jag inte tycker om vare sig mig själv eller den stämning de för med sig. Det är tålamodet som brister. Jag orkar inte vara medkännande eller sympatisk eller diplomatisk. Munnen tar kommandot över hjärnan och ut hoppar grodorna. Jag är inte säker på att Pär eller Elin har märkt det; de har inte sagt något. Det känns som en mildare form av Tourettes. Kan det vara den höga dosen av Lyrica som gör att spärrarna försvagas? Eller är det ett resultat av den ständiga kampen jag upplever av att över huvud taget ta mig igenom varje dag? Kanske en del av klimakteriet?
