Då var det dax. Dax att tapetsera. Dax för Pärs fototapet. Vi höll på i 8 timmar inklusive lunch. Den ljusa tapeten var inte lika smidig och lättarbetad som den i hallen och jag hade flera gånger ett styvt jobb med att hålla bitarna från att hela tiden rulla ihop sig medan jag klippte till våderna. Resultatet blev bra, tycker jag.
Fototapeten var enkel att arbeta med. Våderna är något smalare och materialet påminner lite om vaxduk. Den första våden, längst till vänster (bakom dörren på bilden nedan), hamnade upp och ned. Ooops. Det var nog mitt fel, men till mitt försvar hävdar jag att mönstret eller snarare brist på mönster gjorde att det var lätt hänt. Enfärgad, mörkt grå bergvägg med ytterst små nyansskillnader. Vi upptäckte det i tid och kunde ta loss våden och börja om och när det blev lite mer mönster, färgskiftningar och till och med grönt här och där, så gick det fort. Resultatet då? Pär gillar det. Jag (och Elin via MMS) är fortfarande skeptiska. Jag tycker det blir mörkt och känns hårt. Kanske känns det annorlunda med möbler och tyger på plats.
Vid 14-tiden började jag bli trött i fötterna och sedan gick det snabbt utför. Eller snarare uppför. Upp längs benen. Från fötterna till vristerna till underbenen och upp i knäna. Inte ryggen, överraskande nog. Fötterna och vristerna har svullnat på ett sätt jag inte är van vid och jag letade fram mina kompressionsstrumpor som jag köpte för hälsporrens skull.
