”Det enda rätta” av Charlotte Rogan är en tjockis på 539 sidor. Den har placerats i genren deckare. Kanske kan man läsa den som en deckare, men en deckare slutar alltid med ett svar, lösningen på gåtan och det gör inte den här boken. Charlotte Rogan säger själv: ”Jag skriver för att ställa frågor, inte för att ge svar.”. Den här boken ställer flera frågor om vem som bestämmer vad som är rätt och hur långt man är villig att gå för att få rätt.
Det är en oöverlagd, ogenomtänkt handling som får Maggie Rayburn att ta med sig ett hemligstämplat dokument. Det drar igång en händelsekedja som påverkar både henne och hennes familj. Dolly arbetar som sköterska på en mottagning och får se flera barn födas med grova missbildningar. Hon känner att hon inte kan tiga. Kapten Penn Sinclair blir vittne till hur hans kompani blir attackerat på ett uppdrag i Irak. Hans rapport av händelsen skiljer sig något från den officiella och han vägrar att gömma undan den.
Charlotte Rogan ställer frågor, som sagt och jag tycker om att få reflektera och tänka, men i boken blir upplevelsen en mängd olösta trådar. Min vanligaste känsla när jag läser fiktion och i synnerhet feelgood-böcker är att allt löser sig för bra. Alla inblandade lägger sig i varandras liv tillräckligt mycket för att hjälpa till och öppna ögonen på den som behöver fatta vad som händer. I den här boken saknas det. Det är mänskligt att bli engagerad och påbörja något med de allra bästa avsikter att förändra, men sedan händer inget och det är talande för ”Det enda rätta”. Samtidigt som jag upplevde det som frustrerande tyckte jag om det eftersom det känns autentiskt. Jag har ofta önskat att någon ska lägga sig i mitt liv och hjälpa mig, så att jag får ett lyckligt slut på, åtminstone, någon del av mitt liv. Det händer bara i böcker och jag blir sur och irriterad och slutar läsa feelgood-böcker.
”Det enda rätta” är ganska bra, men den bestående känslan är att Charlotte Rogan har tagit sig vatten över huvudet. Att säga att man inte skriver för att ge svar kan vara en ursäkt för att jag, som läsare, inte fattar poängen med boken. Jag kan acceptera att den inte är tillrättalagd på deckar- eller thrillervis, men det är svårt när jag hela tiden undrar varför författaren skrev boken.
