Pär och jag var hos svärisarna på middag i lördax. Det var bara vi 4 som när de kommer till oss. God mat och möjlighet till samtal. Det finns en förutsättning för att det ska bli lyckat. I alla fall när det gäller mig. Det gäller att svärmor inte hakar upp sig på världens eländiga tillstånd. Om hon gör det blir det snabbt olidligt och jag är inte ensam om att tycka det. Min svägerska brukar påpeka det för svärmor och hon är ju dottern, så svärmor kan väl hantera det, men hur blir det när jag, hennes svärdotter, tiger still tills allt brister? Det blir inte bra. Det var så det slutade i lördax och det blev inte bra.
Vi hade inte varit där i mer än 1 timme när det började handla om det ena jävelskapet efter det andra. Det kändes som om jag hade fastnat framför en extra svart upplaga av Rapport, men utan möjlighet att byta kanal. Ångest och irritation kröp längs ryggraden. Jag gjorde små inpass för att prova om det kunde hjälpa, men jag hade inte den rätta orken att argumentera. Tänk om Donald Trump, pengar utan hjärna, blir president? Smack! Putin håller öststaterna i ett grepp av terror och ingen verkar kunna stoppa honom. Pang – en rak höger! Det finns ingen solidaritet längre. Pow – en uppercut! Ingvar Kamprad är skatteplanerarnas superskurk. Däng! Det går åt helvete för Sverige. T.K.O! Då frågade jag varför vi pratade om det här. Mår de bättre av det? ”Jaa…man kan påverka någon…” ”Jag blir påverkad”, sa jag. ”Jag mår dåligt. Jag vill åka hem nu!” Jag reste mig och gick mot hallen och då sa Pär det som han absolut inte ska säga vid ett sånt tillfälle: ”Lugna ner dig!”. Jag klädde på mig, grävde fram hemnycklarna från fickan på Pärs jacka och gick. Samma sorts ångest, panik och flykt som på julafton 2014. När jag klev innanför dörren hemma, en knapp timme senare, blev jag äntligen lugnare. Marsvinen och Selma gjorde sitt till. Dem är ta mig tusan de enda jag orkar umgås med nu för tiden!
Jag kan se att det finns en poäng med att ha kunskap om hur världen ser ut och hur den fungerar. Jag kan oxå förstå att man kan ha ett behov av att ventilera sin oro, få bekräftelse på att man inte är ensam om att vara rädd. Det jag inte kan förstå är behovet av att rada upp skiten, grotta ned sig för att sedan konstatera att man inte kan göra något. Att allt var bättre förr. Jag får inte ut någonting av att förfasas över Donald Trump för jag har ingen möjlighet att påverka det. Jag mår inte bättre av att konstatera att Ingvar Kamprad, som redan har mer pengar än vad han kan göra av med, ändå inte drar sig för att lura åt sig mer, för jag kan inte påverka honom. Jag blir inte hjälpt av att inse att Sverige ligger mitt emellan en dåre i väst och en annan i öst för vad tusan kan jag göra åt det?! Maktlöshet ger mig ångest. Jag har oerhört svårt att tro att min svärmor som redan är deprimerad mår bra av att frossa i maktlöshet. Jag är ingen känslig liten porslinsdocka som inte tål otäckheter eller problem. Jag väljer att tackla de otäckheter och problem som jag har möjlighet att påverka, att göra något åt. Det är ren självbevarelsedrift för att orka stiga upp varje morgon.
Pär och jag har pratat igenom det här. Han var fly förbannad på mig när han kom hem. Svärisarna var sårade. Jag har bett om ursäkt och mer kan jag inte göra. Det var oartigt att bara rusa iväg, men jag har inte gjort något fel. Om de inte vill träffa mig mer pga. det här, så var vårt förhållande till varandra inte mycket att ha från början. Än en gång längtar jag till den lilla stugan i skogen hos ekorrarna och rådjuren…
