”Murder bag” av Tony Parsons. Jag har läst flera av Tony Parsons tidigare böcker på engelska och jag tyckte mycket om dem. De var mänskliga, roliga och tänkvärda. ”Murder bag” är på svenska trots den engelska titeln och är något helt annat än det han skrivit hittills.
Max Wolfe är ensamstående förälder till Scout och arbetar som kriminalassistent på West Ends mordrotel. De bor tillsammans med hunden Stan i en vindsvåning mitt emot Kötthallarna och gör sitt bästa för att få vardagen att gå ihop. En bankman blir mördad på sitt kontor. Ett brutalt mord utan vittnen eller mycket till bevis. Sedan blir en hemlös man mördad på exakt samma sätt. Max Wolfe hittar snart ett samband mellan offren som leder tillbaka till händelser 20 tillbaka i tiden på den prestigefyllda privatskolan Potter’s Field.
Den är spännande trots den vägvisande prologen. Den är välskriven, Tony Parsons är fortfarande en skicklig berättare och trots att en thriller är ett relativt tungt ämne finns humorn där och det tycker jag om. Det finns en liten twist i slutet. Precis när jag tänkte att ”Det var det det!”, så kom den. Det gillar jag! Thrillergenren är väldigt förutsägbar, men ”Murder bag” känns inte så. Mycket tack vare språket som inte är knökfullt av hårda och känslolösa beskrivningar och – den största fördelen – det var inte den ena efter den andra kvinnan som blev besudlad, förnedrad och mördad. Boken var bra, men om det inte var Tony Parsons som var författare hade jag nog inte läst den. Nu visste jag i förväg att den åtminstone skulle vara välskriven.
”Miniatyrmakaren” av Jessie Burton med Angela Kovacs som uppläsare. Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.
Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.
Angela Kovacs gör en mycket bra insats och hon klarar av de holländska namnen och uttrycken med glans, tycker jag.
Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? ”Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!
Jag har aldrig läst Carin Gerhardsen och heller inte något om Hammarbypolisen. Är detta något du kan rekommendera? Vid mina besök på biblioteket går jag ofta på de ”säkra korten”. Det kunde vara intressant att testa lite annat. Ewa, jag har försökt några gånger under dagen att skicka denna kommentar till dig, men någonstans uppstår ”error”. Om du läser detta så har allt fungerat denna gång.
Kommentaren kom fram!
Jag rekommenderar verkligen Gerhardsen trots att det är kriminalgenren som jag är dödligt trött på. Det handlar mycket om poliserna själva och det är en mänskligare syn på brottslighet, inte lika hårdkokt och stöddigt. Den första heter ”Pepparkakshuset”.
Jag kollade på nätet och författaren har gett ut åtta böcker i serien om polisen i Hammarby. Utgiven på flera språk dessutom. Böckerna fanns även att lyssna på, men än så länge finner jag större glädje i att läsa själv, hålla i boken och vända blad i egen takt. Nu vet jag vilka titlar jag ska leta efter nästa gång jag ska låna böcker.
Jag hoppas att du tycker om dem! Jag håller på med den sista och jag kommer att sakna Hammarbygänget.