Serien ”Släkten” är historiska romaner skrivna av kvinnliga författare om kvinnor i historien, både verkliga och fiktiva. Den första hette ”Blandat blod”, skrevs av Katarina Mazetti och gavs ut 2008. Efterföljande delar är: ”Sigrids hemlighet” av Karin Wahlberg; ”Tempelbranden” av Catharina Ingelman-Sundberg; ”Helenas hämnd” av Maria Gustavsdotter; ”Drottningkronan” av Ingrid Kampås. Den senaste delen har jag precis läst ut, ”Ringens gåta” av Elisabet Nemert.
Historiska romaner is da shit! Jag har alltid tyckt om historia, det passar min läggning som varför-person. De sätter perspektiv på det mesta, framför allt det faktum att allt ska gå så fort nu för tiden. Om du sms:ar eller mäjlar och inte får svar inom några minuter respektive timmar, så bli du otålig. Jag har levt så pass länge att jag minns hur det var före IT. Jag minns hur det var att skriva ett vanligt brev, lägga det i vanligt kuvert, adressera, frankera och posta för att sedan inte förvänta mig svar på flera dagar. Sug på den! Tänk då hur det var att skriva ett brev som sedan skickades med kurir till häst och kanske även med båt – det tog flera veckor. Perspektiv, gott folk. Perspektiv.
När olika författare är inblandade varierar naturligtvis stilen och språket. Alla har varit bra, men ”Helenas hämnd” och ”Drottningkronan” är mina favoriter just tack vare författarna. Jag tycker om deras sätt att använda språket. Catharina Ingelman-Sundberg och Elisabet Nemert tillhör inte mina favoriter. De är lite för romantiska i sina sätt att uttrycka sig.
”Ringens gåta” handlar om Helena Sigtryggsdotter. Sommaren 1220, vid fem års ålder är hon med om ett brudrovsförsök av hennes mor och den skräckfyllda upplevelsen gör att hon tappar minnet och minns inte mer än sitt eget förnamn. Hon växer upp hos en ofrälse med familj i anknytning till Julita kloster. Det är inte att avslöja för mycket när jag skriver att hon återvänder till sin familj, den mäktiga Bjälboätten som leds av Ingrid Ylva, en stark rättskaffens kvinna som har avskaffat träldomen. Birger Magnusson, en av de autentiska karaktärerna, ä.k. Birger Jarl är Helenas morbror och kung Erik Erikssons (1223-29 samt 1234-50) närmaste man.
Jag tycker om handlingen i boken, den utgör en liten del av Sveriges historia, men det är språket som gjorde att jag, mot slutet, skummade igenom en stor del av texten. Efter att ha försökt sätta fingret på vad det var som störde mig tror jag att det handlade om adverb. För många adverb och adjektiv. Som exempel skriver Elisabet Nemert: ”Hon stod lite vid sidan om och betraktade far och son, en återförening med många känslor. Hon noterade också med vilken vördnad Jakobs följeslagare behandlade denne krigare som var Stures son…”. Det är onödigt förtydligande. Jag skulle ha nöjt mig med ”…Jakobs följeslagare behandlade honom.”. Eller: ”Hon slog sig ned vi Mälarens strand och blickade ut över den aningslöst glittrande vattenspegeln.” Den sortens tårta-på-tårta-förstärkande som jag tycker är så melodramatiskt och sockersött. Det är bara 2 exempel och kan verka som att jag borde skaffa mig ett liv i stället för att gnälla över en etablerad författares enstaka uttryck. Jag har försökt att läsa andra böcker av Elisabet Nemert och då har jag inte kunnat förklara vad det är jag inte tyckt om, men nu kan jag det och då gör jag det. Eftersom hon är en av författarna i en serie ville jag inte gärna hoppa över hennes bok. Däremot fastnade jag för en poetisk beskrivning av ett missfall som jag tog till mig. Den föregående graviditeten var svår. ”Det tycktes som om den själ som tagit boning i hennes kropp alls inte önskade vara där…”. ”Och i vargens timme, den stund när natten möter dagen hade den vilsna själen valt att ta farväl och resa vidare och lämnat henne i en sky av blod.”
