Månad: juni 2024

Dålig karaktär jämfört med sjukdom. Tjockhet respektive alkoholism. Jag ser säsong 8 av Frasier och Daphne och Niles har äntligen fått ihop det. Hon som spelade Daphne var gravid privat och producenterna av serien utnyttjade alla knep de hade för att dölja det: säckiga kläder, hon sitter ned med ett bord framför sig eller bär på något. Däremot gick det inte att dölja att hela hon blev fylligare på det sätt gravida blir med runda kinder, bredare rygg och höfter. Hur löste dem det? Jo, Daphne började äta. Och äta och äta. Hon blev tjock. Hon behövde gå ned i vikt, men gömde mat på samma uppfinningsrika sätt som alkoholister gömmer flaskor. När Daphne nådde botten hände det genom att hon snubblade, föll och stukade foten. Niles, som är en sparris, orkade inte hjälpa henne upp. Inte heller när Frasier ryckte in. Det behövdes 3 av herrarna Crane för att få henne upp på fötter. Publiken i studion skrattade hela tiden. Tjocka människor i knipa är vansinnigt roliga! Eller? Om hon hade ramlat på grund av att hon var asfull och alla gömställen dolde flaskor, så hade det inte varit lika roligt. Varför? Alkoholism är en ärftlig sjukdom medan tjockhet är det samma som dålig karaktär.

Notera och begrunda, mina vänner!

Med ojämna mellanrum hamnar jag i en te-svacka när inget te blir gott trots att jag gör på samma sätt som när det blir gott. Det smakar bara varmt vatten med färg och mjölk. Jag behöver te! Det handlar inte om samma sorts abstinens som kaffedrickare upplever, men jag saknar det när det inte blir bra.

Numera använder jag tesilar för en mugg i stället för att göra i kanna. Den här modellen är min favorit.

När den slammar igen rengör jag den med Svinto. De senaste veckorna har det inte funkat. I stället för 4-5 muggar te per dag har jag druckit 1. Vissa dagar har jag inte ens försökt. Tragiskt…

Desperationen drev mig ut på nätet med sökorden “tesil för en kopp” och efter många klick och besvikelser hamnade jag hos Bluebox. Jag har handlat en hel del hos dem, roliga köksprylar och väskor från Oilily. Där hittade jag Little Nessie som i Loch Ness-monstret.

Den är av silikon och överraskande bra! Jag invigde den igår och teet blev så gott att jag drack 5 muggar. Lättnad! Friden är återställd. 😌

Den 22 maj ringde jag VC eftersom jag mådde så dåligt av allergin och för att min ångest inte längre var hanterbar. Jag behövde någon att prata med, någon utöver Pär och Elin.

Jag fick en akuttid en dryg timme senare och Pär kunde skjutsa mig. Läkaren tipsade mig om att jag kunde gå upp till 2 Cetirizin (allergimedicinen) om dagen och att Nasonex hjälper mot mer än nästäppa eftersom näsan och halsen hänger ihop med luftvägarna, så nu jag använder den dagligen. Jag fick en inhalator med dubbel effekt dvs. jag behöver inte 2 olika inhalatorer som jag har fått tidigare. Den hade bra effekt, snabb effekt. Hostan minskade. Jag tog 2 doser morgon och kväll och de dagar det var riktigt varmt och pollen yrde i luften tog jag 1 eller 2 extra doser. 2 veckor senare var jag helt spattig, händerna var skakiga och jag kunde inte slappna av och inte somna. Jag steg upp, tog 1/2 Lergigan, lyssnade på ljudbok och spelade på mobilen. Det påminde mig om de sömnlösa nätterna jag upplevde förra sommaren och funderade på varför jag inte kunde sova den här natten. Den enda förändringen var just inhalatorn, så jag läste igenom biverkningarna och bland de ovanligare, 1 av 100, fanns sömnstörningar med, så jag ringde VC när de hade öppnat och fick prata med en allergisköterska. Jag hade mina aningar om att hon skulle reagera på att det gällde en av de ovanligare biverkningarna och det gjorde hon också och jag undrar varför de inom vården alltid höjer ett ögonbryn när jag frågar om det. En biverkning är en biverkning även om de tillhör de ovanligare. Nåja, hon rådde mig att ta dagens sista doser redan vid 17-tiden eftersom ämnena i inhalatorn kan störa sömnmedicinernas effekt. Sagt och gjort och jag har sovit utmärkt efter det. Nu har pollenhalterna sjunkit i stort och orken är på väg tillbaka, men den är i botten. Vid vanliga svackor finns alltid en grundkondition kvar, men så är det inte nu. Jag är på ruta 1 och det är tungt. Styrketräningen fungerar, men promenaderna är tunga.

Samma läkare tog min ångest på allvar. Hon ordnade en samtalskontakt redan veckan efter och jag har träffat henne 2 gånger. Hon är bra, i min ålder, så hon är vuxen. Jag ska träffa henne på torsdag igen.

Psyk i Södertälje blev också inkopplad. Suck. Utredningsenheten. Jag blev utredd för några år sedan och nu skulle jag få träffa överläkaren som varit där i många år. Jag tror att jag träffade honom vid första tillfället och då tittade han in som hastigast. Den gången var ångesten ohanterlig och jag hade självmordstankar och den fråga han ställde var om jag inte ville träffa mina barnbarn. ?!?! Jag såg inte fram emot att träffa honom igen…. När jag skulle ta tåget till Södertälje visade sig var fullständigt kaos i tågtrafiken. Allt stod stilla. “Förbered dig på att resan kan ta betydligt längre tid än beräknat.” Jag gick ändå ned till stationen. Felmeddelandena på skylten kom och gick, men när det stod att inga tåg gick längre än till Hamnen och att det var ersättningsbuss som gällde bestämde jag mig för att skita i det även om jag skulle få betala i alla fall. Jag var inte i form att hantera röran, så jag ringde och lämnade återbud på telefonsvararen och förklarade att SL inte fungerade. Några minuter senare ringde de och erbjöd mig en ny tid några dagar senare hos en annan läkare. Det blev ett riktigt blähä-besök. Hon var inte svenskfödd, så jag hade mina taggar utåt direkt. Det blev bara en massa upprepande av gammal skåpmat. Hon avslutade med att hon skulle prata med sin chef och att hon skulle ringa nästa dag. Hon ringde varken dagen efter eller dagen efter den och det valde jag att skita i. Några dagar senare fick jag en kallelsen till ångestenheten. Okej. Jag upptäckte att de inte längre håller till på sjukhuset utan vid Tom Tits, helt åt fanders enligt mig eftersom jag skulle behöva ta buss från Södertälje central. Jag pallar inte det när jag har en tid att passa. Då påminde jag mig själv om att jag inte är tvungen att göra något av det där. Jag är 59 år, jag har levt med den här skiten i mer än 40 år och tack vare erfarenheter och ett allmänt intresse för psykologi har jag utvecklat strategier som oftast fungerar. Det blev ännu ett återbud och jag lade till att jag inte ville ha en ny tid. Efter det har det känts lättare. De ångestfria dagarna blir fler och jag har inte behövt Lergigan på nästan 1 vecka. Jag är färdigutredd och det är ingen idé att mixtra med medicinerna. Jag har min samtalskontakt (tills vidare) och en läkarkontakt.