Dag: 24 juli 2023

Puss på dig!

Fotboll är bland det tråkigaste som finns. Damfotboll är inget undantag, MEN själva damerna, förhållandena och villkoren inom damfotbollen är desto intressantare.

Mitt nyväckta intresse började med dokumentärserien ”The Matildas” på Disney+ om Australiens landslag. Världen är på väg att få upp ögonen för damfotbollen. Hittills har jag reflekterat över detta endast när jag skrollat förbi sportsidorna och noterat att damerna alltid får färre och mindre rubriker trots att de spelar lika många matcher och att de numera vinner betydligt oftare än herrarna. Det skrivs aldrig (eller är det att ta i?) om de svenskor som spelar i utländska klubbar medan divan Zlatan fått spaltmeter om både matcher, klubbar och mångmiljonvillor. När den främsta australiska lanslagsspelaren (jag ber om ursäkt för att jag har så svårt med namn!) lyckats med bedriften att göra fler mål än en manlig dito var en journalist snabb med att ogiltigförklara det genom påståendet att hennes mål inte var lika mycket värda. Det Sköra Manliga Egot (DSME).

I Nilla Fischers självbiografi, ”Jag sa inte ens hälften”, skriver hon om den årliga idrottsgalan. Damspelarna förväntas vara på plats 4 timmar innan sändningen börjar oavsett om de spelat match dagen innan och behöver vila. När herrspelarna väl gör entré ska alla resa och applådera. Nillas fru föreslog vid ett tillfälle att de skulle vägra resa på sig. Damspelarna hakade på och naturligtvis tog det hus i helvete. Herrspelarna förtjänar att visas respekt! DSME. En herrspelare fick ett lyxigt vrålåk i pris och när damlaget påpekade orättvisan fällde Zlatan en kommentar, som han förmodligen inte ångrar, men som varje vettig människa bör hålla emot honom: ”De ska vara glada om de får en cykel med min autograf på.”. Kosovare Asllani säger att herrspelarna behöver se över hur de använder sin plattform med tanke på hur de påverkar de unga och när en så pass känd spelare uttalar sig på det viset och i det stora hela uttrycker sig korkat, så måste andra säga ifrån.

När Nilla Fischer fick Diamantbollen höll hon ett tal om orättvisorna inom fotbollen. ”Och alla ni pojkar och killar och framför allt alla män, det är dags att komma in i matchen nu. Jämställdhet gynnar oss alla men är något vi måste göra tillsammans och helt ärligt: We have no more fucks to give.” Det tog oxå hus i helvete. Det är känsligt att kritisera män som en grupp, men när enskilda män inte vågar säga ifrån, så blir de ihopbuntade. DSME.

Den 21 juli skrev Johan Croneman om Cas Mudde i en intervju han gjort för Aftonbladet. ”Han skriver också helt riktigt att det filmas mindre inom damfotbollen, det gnälls mindre på domarna, man spelar av kärlek till sporten (nja) och när det gäller hbtq-frågor är damfotbollen en sport som länge gått i bräschen. Här finns en öppenhet som herrfotbollen helt saknar. Rätt.”

Vad finns det att inte tycka om med damfotbollen?! Min svägerska med familj anser att damfotboll är skräp. Någon gång måste jag få veta varför. Det finns inga hållbara argument för det!

I skrivande stund spelas dam-VM i Australien och Nya Zeeland och Sverige vann premiärmatchen i gruppspelet. ÅLRAJT!!!

PS. När Zlatan slutade spela skrevs det om honom som om han hade dött. Härregud. Kanske kommer det att gå bättre för herrlandslaget när divan är väck.

Jag visste att jag skulle bli trött. Jag var inställd på att bli trött. Lik förbannat är jag besviken. I lördax sov jag och tillbringade dagen i pyjamas. Igår handlade jag på Konsum. Idag hade jag ingen lust att stiga upp alls.

Det var väldigt mysigt att tillbringa 4 dagar med Elin och Pär. Vi fick samma hotellrum som i julas – det bästa med svängrum även om duschkabinen kunde ha varit större. Vädret var … milt uttryckt ostadigt. Nervöst passar ännu bättre. SMHI:s prognoser ändrades varje dag. Regnskurarna var ibland så lokala att marken gick från blöt till helt torr på ett par kilometer. När vi åkte till Kåseberga i Ystad förra måndagen hade molnen samma färg som nya blåmärken och vi körde genom tidvisa skyfall. SMHI lovade att solen skulle skina i Ystad och Elin kollade prognosen flera gånger under de 90 minuter det tog att köra dit. ”Solen kommer att skina i Ystad!” och det gjorde den faktiskt! Det var bra väder medan vi befann oss i Lund, men det skurade både på väg dit och tillbaka till Hässle. I juni skrev DN att vi kunde vänta oss en upprepning av värmen 2018 med 25-30 grader i flera veckor och det fasade jag för, men att i stället få det här vädret… Jag bryr mig egentligen inte om vad det är för väder, men jag vill kunna bestämma vad jag ska ha på mig och inte behöva ha med mig en ryggsäck med alternativa utstyrslar varje gång jag planerar att vara borta över dagen.

Det här med tåg i stället för bil. Nu har jag provat det och är inte så nöjd som jag räknade med. Hemresan blev visserligen 3 timmar kortare, men kostade 1600 kr sammanlagt. Tåget var obekvämt. Trångt över allt. De är inte gjorda för personer som väger 95 kg och som har en fullpackad resväska. Det får nog bli 7 timmar i elbil i fortsättningen. Surt. Det är nog lika bra. Jag trivs inte med människor jag inte fått välja själv. Pär och Elin är de enda 2 som är 150% godkända.

Huvudvärk. Jag har tagit värktabletter 4 av de 5 dagar jag var borta. Det känns inte bra. Nu när jag kan slappna av igen kan jag jobba på att få IVT-dagar (Inga VärkTabletter) igen.

Jäklar vad jag saknade diamantmålningen!!! Visserligen tillbringade vi en del av kvällarna med Elin, men jag har vant mig vid att sitta och måla mellan 8 och 23 och nu blev det mobilen i stället. Tråkigt! Jag hade ingen bok med mig och de jag laddat ned på plattan var jag inte sugen på att läsa. Så kan det oxå bli.

DET BÄSTA MED ATT RESA ÄR ATT KOMMA HEM!