Månad: juni 2023

Elins katt Siri. Rolig, knäpp och gosig.

Jag vaknade halv 6 och kunde inte somna om. SMHI har förutspått ordentlig värme den här veckan med uppåt 27 grader. Klockan 7 var det 16 grader i skuggan. Jag snulle banne mig promenera! Det var skönt ute, lagom varmt i solen och svalt i skuggan. Däremot befann sig kroppen i chocktillstånd (”Klockan är för tusan inte ens 8!!!) och det gick trrrrrögt. Armar och ben rörde sig lite som de ville och jag fick inte till andningen. Det kändes bra efteråt och ryggövningarna blev en bra avslutning.

Dagens låt: ”Oh, lover” med Röyksopp och Susanne Sundfør. Den byttes ut mot ”Hymn” med Ultravox (Midge Ure har en fantastisk röst!) som blev promenadens avslutande låt.

Fin i håret.

Jag kommer att åka till Hässleholm om 1 dryg månad. Vi ska tillbringa några dagar med Elin och turista i Skåne. Pär åker till Öland först och därifrån till Hässle. Jag kommer att åka tåg. Själv. Både dit och hem. Jag slipper 7 timmar i bil, men jag har inte åkt tåg på minst 12 år och jag börjar redan bli nervös. Jajamän! Både dit- och hemresan är redan bokade. Nu nöter jag in mitt eget råd: ”Sluta noja! Du kan inte påverka någonting förrän det är dax!”

Efter ”Kriget mot kroppen” och ”Kroppskompassen” har jag inlett en omprogrammering av mina tankar. Det första jag gjorde var att sluta kämpa mot kvällstugget. Nu försöker jag vänja mig vid att se mig i spegeln och för mig innebär det allt nedanför axlarna. Om jag råkar se min spegling i ett skyltfönster försöker jag acceptera att det är så jag ser ut i stället för att äcklas. Jag anstränger mig för att låta bli att automatiskt försöka dra in magen till att börja med hemmavid. När det gäller all form av träning kommer jag att göra det för att jag tycker om det, för att det får mig att må bra och för att kroppen är gjord för det. Jag väljer bort pressen att träningen ska få mig att gå ned i vikt för det fungerar inte och det måste jag acceptera. Eftersom jag ofta är trött nu för tiden mår jag inte bättre av att få ångest när jag inte orkar träna – jag måste bli snällare mot mig själv.

Omprogrammering tar tid och det kommer att bli bakslag. Åtgärderna ovan är de viktigaste för mig. Jag har även bestämt 2 saker som jag inte kommer att göra: jag tänker inte slänga ut vågen och jag tänker inte sluta att hålla koll på vikten för de 9 kg jag har gått ned det senaste året känns bra och jag vill inte gå upp dem igen.

Bilder från min senaste promenad runt Flaten för några dagar sedan.

Jag behöver xtra hjärtevärme efter de hemska minnena.

Det var avslutning i Rönninge gymnasium idag. Medan jag åt frukost vid 10 hörde jag en stark röst och en basgång. Klockan 10 en vanlig torsdag? Jag öppnade fönstret för att kunna höra vad det handlade om och trots att jag inte hörde vad det gapades om förstod jag att det var dax för utspring. Det blåser ganska mycket och jag fick intryck av att de cirklade runt Rönninge. Jag gick till Konsum och var inställd på att hålla mig på avstånd för att slippa bli nedstänkt av champagne och öl från studentflaken (vicken otroligt smaklös trafition!). Jag oroade mig i onödan, men nere på torget lät det som om det satt högtalare på vartenda hus. Sanslöst!

Varje år det är utspring återkommer minnena av Elins examen för 11 år sedan och den var en ren katastrof och det var 1 person som sabbade allt för Elin, för Pär och mig och för svärisarna. Personen i fråga var Elins dåvarande pojkvän. Han har mycket på sitt samvete och jag tar inte hans namn i min mun utan kallar honom konsekvent för Skitstöveln. Elin kallar honom för Muslimsvinet.

Han var väldigt trevlig och väluppfostrad. Ju mer jag lärde känna honom desto mer polerad och oäkta kändes han. Vi släppte in honom i vår gemenskap. Han var med på midsommar (dock gav han inte vår svenska midsommarbuffé en chans utan åt endast av kycklingen och brödet. Han sa något om att han förstod vem som bestämde hos oss bara för att jag bad Pär att hämta något vi glömt ställa fram. Idiot!), födelsedagar och även julfirandet hos svärisarna. Vi träffade endast en av hans systrar. Elin träffade föräldrarna 1 enda gång (hon var ju bara en svenne-brud) och efter det var hon hemma hos honom endast när föräldrarna var i Iran. Han var 1 år äldre än Elin låg runt med svenska tjejer för det dög dem till, gav Elin klamydia, men hade inget till övers för den antibiotikakur som båda 2 behövde ta. När han gav Elin presenter var det sånt HAN tyckte var snyggt eller ansåg att hom behövde. Han tyckte att hennes vita examensklänning var för kort. Jag vet inte hur många gånger Elin satt och väntade på att han skulle höra av sig bara för att få höra att familjen krävde hans närvaro. Så många uppslitande telefonsamtal och många tårar. Jag vet inte vad som kom först, den fejkade förlovningen eller hennes självmordsförsök. Mitt i allt kaos som varade i 2 år(?) orkade hon upprätthålla en integritet som hon fortfarande har. Skitstöveln och hans systrar tyckte att hon skulle konvertera till islam. Pär och jag var med vid ett tillfälle när Skitstöveln förklarade att bara hon konverterade skulle det kännas bra och hon behövde ju inte leva som muslim. Du kan ju föreställa dig vad jag, som övertygad ateist, ansåg om det… Elin övervägde det inte för ett ögonblick. Muslimer dricker inte alkohol. Påstås det. När Skitstöveln fyllde 18 åkte han och hans bröder på en fylleresa med Viking line. Förmodligen drack de inte alkohol när föräldrarna var med som de hycklare de var.

Skitstöveln hade en seriös konfrontation med sina föräldrar, jag vet inte om vad, och blev utslängd. Elin sade att han kunde komma till oss. Jag tror att hon bodde här 2-3 dagar. Jag minns att jag tvättade hans kläder och hängde de på torkställningen. Dagen efter klädtvätten åkte Pär och jag och handlade. När vi kom hem hade Skitstöveln packat ihop och åkt hem. Hans mamma hade bönat och bett. Han hade inte ens hyfset att vänta på oss för att tacka.

När det var dax för Elins examen hade de gjort slut, men när vi kom gående mot gymnasiet var det första jag såg hur Skitstöveln och den av systrarna vi träffat tidigare steg ur en bil. De såg inte oss och om Pär inte hade hållit mig tillbaka hade jag beordrat dem att dra åt helvete. Med facit i handen ångrade Pär att han hindrade mig. Det var mycket folk och solen gassade. Vi väntade nog 1 timme innan de äntligen kom ut. Vi trängde oss fram och möttes av en Elin som såg helt förstörd ut. Skitstöveln med syster hade hunnit fram före oss och var på festhumör. Då brast det för mig och jag vrålade åt dem att försvinna. Jag var rasande, ledsen och kände mig snuvad på en unikt tillfälle att fira min dotter. Resten av den dagen var ångest och tårar. Det här har ärrat mig, så till den grad att allt kommer tillbaka varje år det är utspring. När Elins kusin tog sin examen 2 år senare och ångest och ilska slog mig i huvet frågade jag min terapeut hur jag ska hantera ilskan. Han sa att så länge den inte hindrar mig i min vardag behöver jag inte göra så mycket, så det är så jag gör, men 1 gång om året tillåter jag mig att bli rasande.

Sedan kom det som många muslimska ungdomar förväntas göra: giftermål med en godkänd partner från hemlandet. Skitstöveln med familj åkte till Iran i några veckor där han förlovades med en kusin. Vid det här laget var han redan fejk-förlovad med Elin. Det dröjde inte länge innan Skitstöveln var gift och hade gjort sin fru på smällen. Det här beskedet tog Elin emot när hon stämt träff med hans systrar som stannat kvar i Sverige. När hon kom hem föll hon bokstavligen ihop i hallen. Hon lyckades berätta vad som hänt och jag krävde att få systerns mobilnummer. ”Vi ville att hon skulle få reda på det i närvaro av vänner.” förklarade hon det med. ”VÄNNER?! HON HAR OSS!!!”. Jag öste ur mig den uppdämda vreden.

Skitstövelns yngsta storasyster bodde fortfarande hemma. Hon gick i skolan, men annars fick hon inte gå ut utan manligt sällskap. Hon bar slöja och heltäckande kläder. Hon hade kontakt med en engelsman på nätet, ett skakigt till och från-förhållande på grund av att hon var rädd för att bli upptäckt. Ibland skickade han presenter till henne som fick gå via Elin för att över huvud taget nå henne. Elin hade kontakt med henne efteråt via FB, men det enbade ut för Elin orkade inte med systerns hopplösa situation och varför skulle hon det? Hon är mänsklig. Inget helgon. För systern handlade det om att välja mellan engelsmannen eller familjen som hon skulle bli totalt avskuren från.

För några år sedan när Elin arbetade på en förskola i västerort kom Skitsöveln dit och frågade efter henne. Han hade med sig rosor och choklad. Som tur var var Elin inte ute på gården just då och en av kollegorna tog emot presenterna. Hon blev chockad när hon förstod vem de var ifrån. Rosorna tryckte hon ned i soporna och chokladen fick kollegorna dela på. Vilket satans SVIN!!! Inte bara när det handlade om Elin utan även hans fru och barn!!

Skitstöveln och hela hans familj är rövhål och ett praktexempel på invandrare som inte vill anpassa sig och som dessutom föraktar Sverige. Pappans svenska var haltande. Mammans svenska saknades helt och hon kunde inte ens handla utan att nån av hennes ungar tolkade. De levde på socialbidrag och bodde halvårsvis i Iran. Skitstöveln startade ett trädgårdsmästarföretag UTAN f-skatt och jag var faktiskt väldigt nära att anmäla honom. Jag frågade Skatteverket hur jag skulle gå till väga. Hans muslimska syskon skiljde sig högt och lågt. Det senaste Elin hörde om honom – innan chokladen och rosorna – var att han bodde med fru och barn hos sina föräldrar.

Allt detta har påverkat oss, särskilt Elin och mig, på djupet. Det har förändrat oss. Vi har blivit intoleranta mot muslimer i allmänhet, men framför allt mot det hyckleri den familjen stod för. Pär är generösare än jag och avskyr vi-mot-dem-mentaliteten och jag håller med i det stora hela, men inte när det gäller det här. Jag kan inte förlåta, hysa empati, visa förståelse eller försöka vara objektiv. Aldrig.

En grävling kan väga så mycket som 15 kg!

I brist på hela avsnitt av ”Rupaul’s dragrace” ser jag ”Pit stop” på YouTube som är ett halvtimmeslångt program där Bianca del Rio + en annan druga recenserar och kommenterar det senaste avsnittet. Det är ofta roligt och bitskt och eftersom både Bianca och gästen varit deltagare, så de vet vad det handlar om. Jag börjar dock förlora intresset. Medan den svenska dragtävlingen var trist, på gränsen till epig (ja, jag har ändrat min generella uppfattning) har Rupauls barkat iväg i motsatt riktning. Dels är prispengarna, nästan 2 mille, sanslösa, men utmaningarna och kostymerna blir allt mer krystade och nästan smaklösa. Jag kan inte låta bli att undra om jag intalar mig allt det här för att övertyga mig själv att jag inte missar något? (funderar ett tag….) Nä, programmet är inte lika bra längre.