Månad: februari 2023

Elins chef har nått nya höjder vad gäller brist på kompetens. Elin har varit helt sjukskriven sedan november och har precis börjat trappa upp till 25%. Det är chefens uppgift att skicka in registrering av frånvaro, för att lönen ska bli rätt. Elins chef har inte fyllt i någonting över huvud taget sedan december, så Elin har fått full lön utbetalad samtidigt med sjukpenningen. Eftersom hon är smart har hon sparat de pengarna. Idag meddelade lönekontoret att hon har en skuld på 30.000 kr och riskerar att behöva arbeta gratis under mars månad. Semesterdagarna ligger oxå pyrt till.

Elin ringde mig och grät. Vi pratade om det och medan hon var kvar i luren mäjlade hon Sveriges lärare och enhetschefen. Sveriges lärare ringde tillbaka direkt och sa att om löneavdelningen inte hör av sig om en ”återbetalningsplan” ska hon kontakta dem igen och att det inte är rimligt att hon ska behöva ta av sina semesterdagar för att täcka upp inkomstbortfall. Enhetschefen är ett mähä och antydde att felet faktiskt kan vara Elins. Ändå har han anmält idiotchefen en gång i höstas. 2 av Elins kollegor har oxå anmält henne, men det kom bara ett par tanter som kikade in som hastigast. Vad fan ska de göra?!

Barnen mår redan dåligt av kaoset! En liten flicka som fäst sig vid Elin sa att förskolan ”är trasig” efter att Elin blivit sjuk. Det senaste är att samma flicka vägrar gå dit. Det är som med de s.k. hemmasittarna: ta signalerna på allvar!! Något är jävligt fel!

Hur kan någon välja att inte berätta för den man lever tillsammans med att man är allvarligt sjuk?! Om jag fick reda på att jag ”blivit förskonad” skulle jag bli heligt förbannad!

Sänkt som väntat. Trött. Sover länge och sover middag. Huvevärk och träningsvärk. Konstig i magen. Hostan var kortvarig. Just idag är jag uttråkad och hänger framför tv:n. ”Whatcha packin” med Michelle Visage och en druga i taget. Hon ser inte klok ut! Det enda som ser levande ut är hennes ögon som glittrar. Resten är så botoxat att hon inte kan le eller skratta naturligt.

Jag har varit pandafadder hos WWF i flera år.

När jag är tvungen att gå och vänta på något jag inte ser fram emot t.ex en bronkoskopi får jag ångest och den tar sig uttryck i irritation. Igår var jag irriterad. Ofokuserad. Jag lyckades äntligen genomföra ett gummipass – fysisk aktivitet funkar nästan alltid och får tiden att gå. Vid 19-tiden tog jag ändå en Lergigan som fick ordentlig effekt efter en dryg timme, men jag blev inte trött förrän halv 1.

Jag hade tid klockan kvart i 8. Pär föjde med mig. Jag fick ett rum, bytte om på överkroppen och fick en kanyl i armen. Sen fick jag vänta 1 hel timme. Det gjorde inte så mycket. Jag var trött och slumrade till och från. När det var dax kördes jag till salen och fick flytta över till en annan säng. De kopplade in mig för blodtryck och EKG. Undersökningen gjordes via näsan ned till lungorna för det är skonsammare än via luftstrupen. Jag fick bedövningsspray i näsan som fick mig att nysa flera gånger och i svalget. Blä! Sen gav de mig det lugnande och efter det minns jag bara att sköterskan, vid ett tillfälle, bad mig att ta djupa andetag med magen. Undersökningen hade gått utmärkt.

När jag kom tillbaka till rummet var klockan 10 i 10 och jag var tvungen att stanna i 2 timmar innan jag fick frukost och de kunde se att bedövningen av svalget hade släppt. 2 overksamma timmar på ett sjukhus är 2 timmar för mycket, men jag var trött och halvsov. Frukosten var gräslig. En kylskåpskall ultratorr macka med kokt översaltad skinka och odrickbart te – en förolämpning för oss teälskare! 2 små tuggor och 2 små klunkar och sen skyndade jag därifrån. Pär hade väntat i 4 timmar, men det var inga problem för han hade datorn med sig och kunde jobba och det finns flera matställen att hänga på.

Hostan är tillbaka tillfälligt efter undersökningen och den är plågsam. Jag har svårt att förstå att jag stod ut med den så länge som jag ändå gjorde under våren och sommaren! Jag sov 2 timmar på eftermiddagen och imorrn ska jag int’ gö’ nått.

Det slutliga resultatet av hela denna lungutredning får jag vänta på i flera månader, men om jag inte har hört något i början av maj ska jag ringa.

Nu har jag sett allt av värde från Rupaul’s dragrace på YouTube. Jag har till och med betalat för att få slippa all reklam och det är det värt. Det är inte roligt längre. Glädjen vill inte infinna sig för jag blir mer och mer arg och provocerad av att inte kunna se mer än småklipp och summeringar!! Till våren kommer den svenska versionen och gud nåde dem om den inte håller måttet!!!