Månad: februari 2023

Jag är isbjörnsfadder hos WWF.

Den här är till Pär eftersom han gillar ”Fåret Shaun”. Det gör jag med! Inte skulle jag ha hjärta att äta dem…

Varför utnyttjar inte fler personer möjligheten att dölja innehållet i sms och mail, så att det inte syns på skärmen? Jag använder den funktionen plus pin-kod. Dessutom använder jag ljud plus vibration för sms och endast ljud för mail, så hör jag skillnad och eftersom mailen sällan är lika angelägna som sms:en kan jag ignorera dem.

Pär och jag har länge haft mobilförbud medan vi äter middag. Det är den tid på dagen vi verkligen samtalar, inte bara pratar. Jag är, kanske överdrivet, känslig för att komma i andra hand, att vara en tråkig samtalspartner, att inte vara tillräckligt intressant. Jag har förklarat det här för honom. När Pär får sms eller mail medan vi äter och helt enkelt inte kan låta bli att snegla på mobilen eller armbandsuret som oxå tar emot sånt tar jag illa upp. Om hans mobil inte visade själva texten kanske det skulle hjälpa. Ibland blir vi sittande och samtalar i mer än 1 timme, ibland bara tills vi ätit färdigt. Jag har börjat påpeka det och får ofta svaret ”Det är Elin. Det kan vara viktigt.”. Faktum är att när det är viktigt, så ringer hon. Hans mobilbehov har förvärrats. Det går allt kortare tid innan han börjar pilla på den och vi har en underförstådd överenskommelse att när vi är färdiga med ätande och samtalande är det fritt fram att grabba tag i mobilen. Den senaste tiden brukar jag fråga i spydig ton om jag ska tolka hans mobilsug som att vi är färdiga även om jag inte har ätit färdigt (jag äter betydligt långsammare). ”Nej, nej!” och så lägger han undan den. I fortsättningen kommer jag att resa mig och börja diska.

Gissa vem som är WWF-fadder för skyddande av svensk djur- och natur? Lilla jag!

Apropå egotrippar.

”Det är mitt fel.” Hur många gånger har det yttrats i litteratur och film? När någon råkar illa ut och speciellt när någon gör ett mindre smart val, ja då finns det alltid någon som hävdar att ”Det är mitt fel.”. Jag har alltid stört mig på det för det är så oerhört egotrippat. Som en 6-åring som ser sig som världens centrum. Det finns en annan vinkel oxå och det är att den egotrippade fråntar den olyckdrabbade ansvaret för sitt val, sitt misstag, som om hen inte är kapabel att göra fatta egna beslut.

En xtra till Eva. Vår snabelförsedda namne.

Nallebjörnar!

Ljudboken har jag tagit till mitt hjärta för länge sedan och att den fysiska boken finns där behöver jag inte skriva. E-boken däremot… Jag läser på skärmen bara om det är nödvändigt. Det är jobbigt för ögonen och … kallt. Ingen känsla. ”Aldrig, aldrig, aldrig att jag kommer att läsa en e-bok!!” Det bedyrade jag för bara 2 veckor sedan och du vet ju att man aldrig ska säga aldrig…

Förra veckan började jag lyssna på en hyllad, norsk deckare, ”Allt är mitt” med Eva Maria Oria som inläsare. Hon brukar vara helt okej att lyssna på, men den här gången gjorde det ont öronen. Däremot verkade boken vara ganska bra, men jag hade ingen lust att köpa den. ”Du skulle kunna läsa den som e-bok…” viskade en röst i mitt huvud. Jag ryckte till och höll andan. Läsa. En. E-bok. Det skulle jag aldrig, aldrig – Eller? Jag kan prova. Jag behöver inte tala om det för någon. Ssh! Jag startade min Lenovo-platta som jag köpte för några år sedan i första hand för pusselappen. Den är ingen höjdare. Batteriet är ganska klent och det tar 7 evigheter att ladda den. Den är trög och inbillar sig att den kan släcka och därmed låsa skärmen när den själv vill, men den skvallrar inte om e-böcker. Jag installerade Storytel, loggade in, letade upp boken och började läsa. Det kändes helt okej även om jag plågades lite av mina övergivna principer som mitt teknofobiska jag låg bakom. Boken däremot var usel! Jag kom på mig själv med att skumma den eftersom det var så lätt att bläddra på plattan. En dutt med fingret bara. Dutt dutt dutt duttduttduttdutt. Så platt och tråkig och fylld av klyschor. Jag kom på mig själv med att skumma texten och det är inte ett bra betyg. Jag börjar misstänka att det finns färdiga omdömen t.ex. ”Hyllad deckardebut!” och ”En nagelbitare!” och ”Hysteriskt rolig!” och ”Oväntade vändningar!” som dängs på plats för att locka läsare.

Eftersom boken var skräp vore det logiska att jag lade plattan åt sidan, icke sa Nicke. Jag ville prova en bok till. En av Stephen Kings senaste, ”En saga”, har oxå en helt omöjlig inläsare som, trots att jag sänkte hastigheten, stressade mig. Den finns inte med engelsk inläsare, men den finns som engelsk e-bok. Jag laddade ned den och började läsa. Jag läste och läste och läste… Stephen King är skicklig! Otroligt ojämn, men skicklig. Plattan är otymplig att läsa på flera timmar i sträck särskilt med ladd-sladden i. Jag är antingen eller, kompromisser är för mesar och de med för mycket tålamod. När jag hittar något jag gillar är det 150% som gäller! Storytel har en egen läsplatta. Den kom för några år sedan och de har hunnit lösa nybörjarproblemen. Jag köpte en och den kom igår. HÄPP!

Den är så behändig! Den är enkel att anvönda eftersom den inte är avsedd för annat än att läsa och lyssna (med lurar som har en kontakt). Tack vare ny teknik och möjlighet att ställa in ljusstyrka, radavstånd och textstorlek blir ögonen inte det minsta irriterade. Även om jag låter den vara igång hela tiden används batteriet endast medan jag läser (jag har ställt in den så att den stänger av sig själv efter 1 timme när jag inte använder den). Den laddar snabbt. Eftersom jag kan koppla så många enheter jag vill till mitt konto hos Storytel, så var det bara för mig att fortsätta läsa där jag slutade på Lenovo-plattan. Häpp! En annan fördel med läsplatta för just mig är att jag ganska ofta får ont i händerna av att hålla i en uppslagen bok i flera timmar även när det är en pocket. Det har bara gått 5 dagar sedan jag gav ljudboken ”Allt är mitt” ett uselt betyg till att jag numera läser e-böcker. Jag kan vara jäkligt kategorisk, men jag kan oxå erkänna när jag har fel.

Jag har varit tigerfadder hos WWF i många år och därför är det xtra uppmuntrande att tigern är på stark återgång mycket tack vare lokala invånares ökade kunskap om tigern i t.ex. Indien. I samarbete med WWF skyddar dem tigern i stället för att jaga den.