Månad: december 2022

Litteratur och film har ökad press på sig ta med så många folkslag, kön och viktgrupper som möjligt och det går åt rätt håll, men tjockisar fortsätter att skildras som matglada, lata och korkade. Om de inte mobbas, så skämtar de alltid på sin egen bekostnad i förebyggande syfte. Det är betydligt vanligare att en tjock man är tillsammans med en smal kvinna än tvärtom. De gånger en smal man blir tillsammans med en tjock kvinna är kärleken alltid så stark att hon går ned i vikt, håret blir vackert, hon börjar sminka sig och om hon har glasögon byter hon till linser. Notera och begrunda, mina vänner!

”Kriget mot kroppen” gjorde ett starkt intryck på mig. Många känslor sattes i rörelse och med dem kom funderingarna och reflektionerna. ”Rupaul’s dragrace” bidrar oxå med alla olika kroppsformer, men med en betydligt mer tillåtande atmosfär. Min sammantagna reaktion är att jag vill köpa ett ex av boken och ge till varenda läkare, sköterska och sjukgymnast på vårdcentralen i Salem! Under hösten har jag genomgått undersökningar och provtagningar på Huddinge sjukhus och på Södertälje sjukhus och där har bemötandet varit milsvitt från vårdcentralen. Från okänsliga amatörer på vc till proffs på sjukhusen.

Min viktresa började inte förrän några år efter graviditeten när jag passerat 30 år och jag VET att viktuppgången är ett resultat av att sköldkörteln fick en snyting efter havandeskapsförgiftningen. Den blev långsam, förslöad och förbränningen av fett har nästan stannat av. Känns det som. Jag tar Levaxin för det sedan mer än 20 år och en av biverkningarna är viktökning. Läkarna ser inte det som någon ursäkt för min viktökning. Jag får anstränga mig mer helt enkelt. Även Pär har sagt så. Klimakteriet leder oxå till att kroppen klamrar sig fast vid fettdepåerna. Hormoner, hormoner, hormoner!!!

2004 gick jag med i Viktväktarna första gången och det fungerade. Jag gick ned ca 12 kg, men efter ett knappt år tröttnade jag på att hela tiden vara hungrig, på att räkna s.k. points och att hetsträna. Kilona kom smygande tillbaka. Jag gick med ännu en gång (jag minns inte när), stod inte ut mer äm ett par månader. Points-räknande och alla dessa smakbefriade lätt-produkter fungerade inte. LCHF höll jag på med lite halvseriöst i några år, men nä. Itrim blev nästa och sista ”organiserade” försöket. Kilona försvann tack vare sopp-luncher, men mitt psyke tyckte att det var påfrestande. Det ingick ett begränsat antal stödsamtal, men de som arbetar med träning och kost kan inte tillräckligt mycket om den mentala delen, så jag avslutade det. Det var för … 5-6 år sedan. Sedan dess äter jag 3 måltider om dagen och slåss mot min ständiga och största fiende: kvällstugget. Efter 21 ska jag inte äta något. Det är den metod som har fungerat bäst med bra och mindre bra kvällar. Och sedan kom våren och sommaren 2022 med orkeslöshet, hosta och stillasittande och, så otroligt ironiskt nog, viktnedgång. I nuläget har jag gått ned 8 kg och har kunnat gå ned minst 1 storlek i kläder.

Jag har haft 2 perioder där jag har gått ned i vikt rejält och båda gångerna mådde jag otroligt dåligt psykiskt. Självmordsdåligt. När jag var gravid mådde jag illa varenda dag fram till förlossningen. Jag gick bara upp 12 kg och läkarvården av idag hade hyllat mig. Jag har aldrig i mitt liv varit så smal som jag var det första året efter Elins födelse. Förlossningsdepression de luxe. Den andra perioden jag gick ned åtskilliga kilon var vinter 2011/12. Depression och ångest inklusive medicinbyte. Jag kunde inte sova, hade svårt att äta och ångest-promenerade varje eftermiddag. De läkare som bemödar sig med att läsa min journal längre tillbaka än det senaste året frågar alltid om min skillnad i vikt då jämfört med nu, men de håller alltid käft när jag har förklarat. När jag sammanfattar min viktresa konstetar jag att de gånger jag har gått ned i vikt ordentligt har varit när jag har varit sjäkvmordsbenägen och det, mina vänner är inte någin bra sporre!

Måndag: 30 minuters promenad. / Tisdag: 60 minuters promenad. / Onsdag: frissan (alltid en anspänning), 30 minuters promenad, 1,5 timmes städning. / Torsdag: 4,5 timmars städning. / Fredag: 1 timmes städning. / Idag: 70 minuters promenad.

Igår var jag såååå trött och städningen gick trögt trots att det bara var 1 enda rum. Efter det däckade jag. Förkylningskänsla i kroppen och ont lite över allt. Jag lade mig igen, fullt påklädd under täcket, vilade och slumrade till halv 16 då jag gjorde te och åt tunnbröd. Det blev dragqueens resten av dagen och kvällen. En ovanligt aktiv vecka för mig och det är det jag orkar, ynkligt eller inte. Det positiva var dagens promenad som visade att orken och flåset definitivt har blivit bättre! På torsdag, 15 december, har jag tid för spirometrin på Huddinge och enligt journalanteckningarna, på vårdguiden, kommer jag att få en ny tid hos lungspecialisten efter nyår.

Du föds med ett förutbestämt antal fettceller som inte ändras. När du går ned i vikt blir fettcellerna mindre, men de försvinner inte.

BMI är en matematisk formel som uppfanns av belgaren Adolphe Quetelet på 1800-talet. Han var noga med att poängtera att hans nya kroppsindex INTE skulle användas på enskilda individer, men på 1990-talet bestämde WHO att det skulle användas på precis det sättet eftersom forskningen inte lyckats komma fram till vad övervikt egentligen är. I matematiken finns inget nästan utan endast rätt eller fel. När det gäller människan finns det lika många variationer, förutsättningar och villkor som det finns människor, så att använda ett oflexibelt system på en flexibel organism… Synen på BMI som mätmetod ifrågasätts allt mer och jag har alltid ansett att det är helt åt helskotta missvisande. För några år sedan ändrades graderingarna och det innebar att en, enligt BMI, normalviktig person över en natt blev tjock utan att ha gått upp ett hekto. En kroppsbyggare kan ha samma BMI som jag, men inte är hen tjock. Det som skiljer oss åt är hens muskler som väger mer än mitt fett. Det behövs inga andra argument. Prova i stället att dela ditt midjemått med din längd. Ju närmare 0,0 du hamnar desto bättre för det innebär att bukfetman är liten och bukfetman är den farligaste eftersom den ligger runt viktiga organ som levern.

Förra året skedde 1 505 självmord i Sverige, varav 1 226 är bekräftade och 279 är misstänkta. Det är att jämföra med 210 dödsfall i trafiken och 113 fall av dödligt våld.
Källa: Brå, Transportstyrelsen, Folkhälsomyndigheten

DN har haft en artikelserie om hur tjocka människor blir bemötta inom vården och det är ingen rolig läsning. De idioter jag själv har stött på var lamm i jämförelse med många, många, MÅNGA andra och det kan inte betonas för ofta att det alltså handlar om anställda inom vården. Vi tjocka är vana vid framställningen av oss i media, film och böcker, hur svårt vi har att hitta snygga kläder, sitta bekvämt i en flyplansstol eller att köpa kakor och godis utan att ha dåligt samvete och det tär oerhört på psyket. Därför borde vi få uppleva att ALL kontakt med vården utgör en frizon, att vi kan få HJÄLP i stället för påpekande om hur högt vårt BMI är och att vi borde tänka på vår hälsa. Jag menar inte att min övervikt inte ska tas upp, men jag kräver att den inte tas upp oavsett vad jag söker hjälp för. Det jobbigaste är att bli misstrodd, att läkaren slänger en blick på mig och tar för givet att jag bara sitter i soffan och äter godis och att mina promenader är runt gården med en ostburgare i näven.

För många år sedan, på den gamla goda tiden jag hade en och samma läkare i nästan 10 år, när jag börjat bli obekväm med vikten, så föreslog hon att jag skulle träffa en dietist som kunde 3M-metoden (mediciner, mat, motion). Både läkaren och jag ville ta reda på om mina mediciner påverkade vikten. Det lät bra, tyckte jag. Jag fick träffa Dietisten Från Helvetet. Hon ställde ledande frågor t.ex. ”Känner du att du inte har rätt att äta hur mycket du vill vid middagsbordet?”. Hon berättade att hon själv varit överviktig, men gått ned OCH hållit vikten, så det borde jag oxå kunna göra. Problemet var att hon inte tog hänsyn till mig och mina förutsättningar och medicineringen togs över huvud taget inte upp, men att hennes metod funkade för ALLA. Hon brukade tipsa sina patienter om att göra en stor skål med sallad att ha i färdig i kylen, så att det förenklade grönsaksdelen vid måltiderna och nämnde en man som sagt att det var till stooooor hjälp för honom. Underförstått borde det vara det även för mig. Det enda tipset hon egentligen gav mig var att hålla mig hemifrån, långt från kylen. Vi bokade en ny tid, men jag kände mig helt krossad efteråt och bad min läkare lämna återbud i mitt ställe. Jag vågade inte riskera att behöva prata med henne igen. Den andra – och sista – dietisten jag träffade visade mig 3 bilder på olika stora bitar av laxfilet och bad mig peka på den jag brukade välja att äta. Jag tror att jag pekade på den mellanstora. Där skar det sig mellan oss. Om hon hade förklarat för mig varför hon visade bilderna och att portionsstorleken bara var en del av problematiken hade jag förmodligen inte tagit lika illa upp. Jag ringde henne senare för att få tips om bra mellanmål. ”Frukt.” Wow. Det hade jag aldrig kommit på själv. Faktum är att det inte finns en enda överviktig som saknar grundkunskaper i vettig kosthållning. Vi vet att det inte är bra att alltid äta 3 stora portioner. Vi vet att frukt och grönt är bättre än feta såser och pommes. Vi vet att det är bra att motionera. De flesta av oss har dessutom provat att följa råden. Det är omöjligt att missa all information om hälsa som finns – vi dränks i den!! Den kablas ut hela tiden, trycks ned i våra halsar och den som inte tar den till sig och går ned i vikt är lat, dum i huvet och saknar karaktär.

Bortsett från dietistpuckona har jag varit hyfsad förskonad från tydliga verbala förnedringar. Vid ett tillfälle hade jag bråttom över ett övergångsställe. Den gröna gubben blinkade varnande och jag halvsprang den sista metern och var nära att springa på en manlig cyklist som väntade på grönt ljus. ”Aja, baja knubbis!” tjoade han. Det tog en stund innan det han sagt sjönk in och ju mer jag reflekterade desto mer förbannad blev jag. Han hade kunnat nöja sig med ”Aja, baja!” eftersom jag gick mot rött, men eftersom jag var tjock kryddade han sin lustighet med ett adjektiv. Varför? Pär och jag åt middag tillsammans med en av hans kollegor. Hon och hennes man kom från Iran och bjöd oss på en persisk restaurang som de ofta gick till. Han tog sig friheten att beställa lite av varje till oss allihop – på persiska (otroligt ohyfsat egentligen) – och när den ena rätten efter den andra dukades fram sade jag att det var väldigt mycket mat och att jag inte är någon storätare. De skrattade. Jag tolkade det som ”Och det ska vi tro på med tanke på hur tjock du är?”. Felaktigt eller ej, så tog jag illa upp. Det VAR jäkligt mycket mat för 4 personer och inget av det hade jag själv valt, så mycket av den kulinariska upplevelsen gick förlorad. Jag var på vårdcentralen och fick träffa ännu en ny läkare. Jag minns inte anledningen till besöket, men det var förmodligen någon infektion som sänkte min ork för han frågade mig om hur mycket jag rörde på mig. ”Styrketräning 1 gång i veckan och 3-4 promenader i veckan beroende på ork. ”Du kanske skulle förlänga promenaderna.” Jag hade inte sagt att de tog minst 45 minuter och ofta i raskt tempo.

Jag upplever alltid att läkare och dietister inte tror mig. När jag säger att jag inte dricker vanlig läsk och sällan juice, inte äter fikabröd ens en gång i månaden och samma sak med pizza och hamburgare, att tårta, glass och efterrätter tillhör undantagen, att jag varken tröstäter eller småäter, så går det inte ihop med storleken på min kropp. De får en helt annan glimt i ögonen när jag säger att jag har socker och mjölk i teet och att jag inte tycker om grönsaker. ”Aha! Där har vi förklaringen till att ditt BMI är högt!” Nu är jag 57 år och har en hel del skinn på näsan och nästa gång jag befinner mig i en liknande situation kommer jag att antingen lämna fram en inplastad redogörelse för mina mat- och motionsvanor eller ifrågasätta läkarens attityd.

Det finns en enda person som aldrig någonsin har ifrågasatt mitt ätande eller min vikt och det är Elin. Hon är min outtalade supporter och jag känner mig alltid helt avslappnad i hennes sällskap. Det har blivit bra mellan Pär och mig, men det fanns en period när han ofta kom med pikar och antydningar om vad jag åt och drack. När det var som värst kunde jag inte öppna en burk läsk utan att han kommenterade det. Efter att jag börjat gå upp i vikt fick jag ont i knäna och kände att det nog var lika bra att inte klaga allt för mycket över det för att slippa vikttjatet. Han nämnde min knäsmärta för svärisarna när jag inte var med och berättade att de sagt ”Jaa…hon har ju gått upp i vikt.. ”. Varför talade han om det?! Vid en av hans egna hälsokontroller fick han rådet att gå ned 10 kg, så han slutade äta godis och började springa och – häpp! – så försvann 10 kg och eftersom det var så enkelt för honom kunde han inte förstå varför jag tyckte att det var så svårt. De senaste åren har han gått upp en hel del i vikt och upptäckt att det är betydligt svårare att gå ned nu när han är äldre. Ja, jag erkänner att jag vill skrika ”HA!! Nu vet du hur jag har det!!”, men jag gör inte det. Förresten knäppte jag allihop på näsan när det gällde min knävärk för en reumatolog sade att jag har artrit på min fråga om det var min övervikt som orsakade den blev svaret nej.

Jag har blivit medlem i HOBS: Hälsa oberoende av storlek. Där står att läsa, riktat till läkare, att de inte bör ställa diagnosen obesitas utan en grundlig medicinsk undersökning. I det senaste årets journalanteckningar har läkarna noterat att jag är ”obes”, men ingen har brytt sig om att undersöka varför. De har inte gjort något utöver att fastställa mitt BMI. Om jag skulle få möjlighet att gå igenom en grundlig medicinsk undersökning kommer jag inte att ha några invändningar mot att rabbla upp mediciner, levnadsvanor och uppväxtförhållanden för det skulle finnas ett samband!

Jag är i början av ljudboken ”Kriget mot kroppen” av och med Erik Hemmingsson och Stina Wollter och jag avslutar det här långa inlägget med ett citat från boken: ”Jag undrar hur många som numera kan äta utan någon som helst tillstymmelse till återhållsamhet kontroll och dåligt samvete”.

Elin mår dåligt. Riktigt dåligt. Endast ett par centimeter från att gå in i väggen. Hon är sjukskriven sedan 3 veckor och kommer att fortsätta vara det. När hon träffade läkaren och berättade att hon sover dåligt, inte kan koncentrera sig och bröt ihop på jobbet så tvekade läkaren inte och det kommer hon inte att göra vid nästa besök heller. Jag har tillräcklig erfarenhet av psyk- och sjukskrivningssvängen för att vara tvärsäker. Läkaren frågade vilken förskola hon arbetar på och jag hoppas att hon noterade det och kopplar ihop det med en av de sämsta chefer som någonsin funnits. Det som Elin upplever som absolut jobbigast är att arbetsförhållandena får henne att känna att hon inte orkar vara där för knoddarna (1-3 år) och det är ju hennes huvudsakliga uppgift. Jag känner mig maktlös! Mitt mammahjärta blöder och jag önskar att jag kunde byta plats med henne. Om jag hade en superstyrka skulle det vara teleportering för då kunde jag komma till henne varje gång hon behöver det!

Vi går i adventans tider.

Sara Meidel har skrivit en självbiografisk bok, ”Ut ur min kropp”, som handlar om hennes anorexi. Jag har inte för avsikt att läsa boken utan nöjer mig med intervjun i DN. Det jag tog till mig är det faktum att hon fortfarande kämpar mot sjukdomen. Boken handlar inte om hur hennes kamp slutar med att hon blir frisk och därmed besegrar sjukdomen. Det tycker jag är betydligt intressantare och visar på en form av styrka, uthållighet och acceptans som de flesta berättelserna i den här underkategorin av självbiografier saknar. De böcker där vi får följa kampen mot cancer, mobbing, depressioner och övervikt är otaliga. Jag vill på inget sätt förminska de livsödena, men de har gemensamt att det slutar lyckligt och att författaren får resa runt Sverige med inspirerande föreläsningar. Sara Meidels bok kallas bl.a. för en handledning i anorexi och det tror jag beror på just det att hon fortfarande är sjuk. Om hon hade blivit frisk hade den setts som en kamp med lyckligt slut. Punkt. Nu har vi lärt oss något. ”Tack för att du delar med dig!” ”Bra kämpat!” ”Du är så otroligt stark!” Samma 3 glada tillrop förtjänar hon ännu mer just för att hon fortsätter att kämpa och för att hon, förhoppningsvis, accepterat att hon kommer att få leva med sjukdomen. Kanske är det bara vi med andra kroniska sjukdomar som ser hennes beundransvärda styrka eftersom att valsa runt i sjukvårdsapparaten och prova den ena metoden efter den andra utan att bli frisk, att acceptera att sjukdomen har kommit för att stanna utan att vara dödlig – det, mina vänner, är bland det svåraste som finns.

Elefanten är världens största lanlevande djur med en hjärna som väger upp till 5 kg vilket är 4-5 gånger mer än vad människans hjärna gör. Temporalloben, som styr minnesförmågan, är mycket stor och att elefanten blivit känd för sitt goda minne är ingen myt till skillnad från ekorrens påstådda virrighet. Elefanten har en hög mental kapacitet och är det enda djuret som verkar ha en uppfattning om döden. Den kan stå långa stunder vid skelett av andra elefanter och plocka bland benbitarna med snabeln. Den vet att det har varit en elefant för den visar inget intresse för skelett från andra djur.

Igår fick jag WWF-magasinet och det finns att läsa lite om ekorrar. De har ett oförtjänt dåligt rykte om att vara virriga; att de gömmer mat på många olika ställen (för att överleva vintern) och sen får hatta runt eftersom de glömt var. Fel, fel, fel, fel, fel! Ekorrar har ett fantastiskt minne. När forskare gav de ett problem att lösa visade det sig att de kom ihåg lösningen 2 år senare!! Sug på den! Dessutom är de luriga för om de ser att andra ekorrar är i närheten låtsas de gömma mat! Vi har haft ekorrar här så länge vi har bott här, ibland så många som 5 på en gång som jagar varandra upp och ned längs stammarna. I slutet av augusti när hasselnötterna mognar kommer alltid någon av dem och kalasar. När fönstret är öppet hörs prasslet i löven och hur den sitter och gnager med en nöt mellan tassarna. De är så vansinnigt söta!