Månad: december 2022

Rum 417. Näst högst upp. 2-glasfönster som inte stänger ute vare sig ljud eller kalldrag. Urtrist genomgrått väder med 5 plusgrader. Skånevinter. Jag sov hyfsat. Det kändes bra att träffa Elin igår. Min snorpa! Och så Siri förstås. Den finaste katten som finns! Elin har telefontid med sin psykolog, men när hon är klar åker vi vidare till Öland.

Imorgon åker vi till Elin i Häsleholm. Pär och jag sover på Statt och på torsdag åker vi allihop till Öland för julfirande. Jag kommer att blogga, men kanske inte lika ofta.

DET ÄR VINTERSOLSTÅNDET IMORGON OCH SEDAN KOMMER LJUSET TILLBAAAKA!

Jag skriver ofta om gubbväldet bland kommentarerna hos DN:s ”Ifrågasätt”. För några veckor sedan fanns en ganska intetsägande artikel om män som sitter isolerade med sina datorer och konsekvenserna av det. Gubbsen dominerade och som alltid pekade de med hela handen och förklarade för alla andra att ”Så här är det!”. Jag hittade 2 damer som lyckats formulera det jag själv tänker och jag tog skärmdumpar som jag lägger in här. Tack till Päivi Rissanen, Annika Strand och Anna Berg!

Vi åt middag och pratade. Det var en av mina låga dagar när maktlösheten hängde över mig. Jag tog upp vår skrämmande inkompetenta regering som föraktar väljarna där statsministern uppträder som en ständigt leende arrogant narcissist trots att han inte är ledare för det största partiet. De sviker det ena vallöftet efter det andra. De förnekar klimathotet bland annat genom att ta bort bonusen för de som kör elbil och premiera dieselförarna. De väljer att bortse från det livsnödvändiga i en bibehållen artrikedom och att skogarna måste bevaras. Pär höll med. Vi har samma värderingar. På kommunal nivå lägger SD sig i sagostunder och luciatåg medan de inte har sagt flasklock sedan de blev ett regeringsparti. (JAG RÖSTADE RÖD-GRÖNT!!!) Klimataktivisterna döms till straff som inte står i proportion till deras brott medan de som fastnar i bilköerna tillåts hota dem till livet och kalla dem terrorister utan att ens få en åthutning. I WWF-magasinet kan jag (när jag orkar) läsa om hur den ena djurarten efter den andra hotas eller dör ut. Pär nämnde en artikel i DN om just skogsdöden.

Medan vi pratade växte en välkänd bubbla runt mig. Jag slutade lyssna medan ångesten blev starkare. Det blev för mycket för mig. För 10 år sedan hade jag suttit kvar i bubblan och låtit Pär och vårt samtal tona bort som när jag sätter i hörlurarna med brusreducering. Numera säger jag ifrån. Jag höll upp händerna i ett stopptecken och bad honom sluta prata. Jag förklarade att jag känner en sådan maktlöshet att jag bara vill lägga mig i sängen med ryggen mot omvärlden och gråta och sedan kom faktiskt tårarna. Han blev sur, tog illa upp trots att jag förklarade att det inte var honom personligen jag inte orkade lyssna på. Han skakade bara på huvudet. Han kan inte förstå skyddslösheten och maktlösheten. Han tröstade mig inte utan gick upp på övervåningen. Vi höll oss på var sin kant resten av kvällen.

Det här har hänt tidigare. När Elin och en tidigare pojkvän var på middag fick jag ett riktigt psykbryt. Han pratade och pratade och pratade och var den typen som ”…men jag har ju rätt!”. Jag fick nog, slog hanflatorna i bordet och skrek att han skulle hålla käften, gå härifrån och aldrig komma tillbaka och sedan rusade jag till hallen, tog på mig skorna och gick ut. Senare den kvällen ringde jag och bad om ursäkt.

Något år tidigare var Pär och jag hos svärisarna på middag. Jag mådde inte bra den dagen och orkade inte delta i samtalen. Till saken hör att svärisarna, svägerskan och Pär alltid har varit diskussionslystna och det är ofta allvarliga ämnen som avhandlas. Kvällen ifråga drack vi kaffe efter maten. Svärisarna satt tillsammans i soffan, Pär satt i en fåtölj och jag i en annan lite vid sidan av. En illustration för hur jag upplevde hela besöket. Svärmor var alltid mer gnällig och negativ än vad svärfar är och samtalen fick ofta en negativ stämning. Trump var på uppgående och Putin var högljutt hotfull och härsklysten redan då och mitt emellan fanns Ingvar Kamprad och hans inte fullt så renhriga affärsmetoder. ”Kan vi inte prata om något annat?!” utbrast jag i en paus. Svärisarna skrattade till. ”Som vad då?” Jag föreslog böcker, film, djur, natur, mat vad som helst. Sedan reste jag mig och gick. Pär bad mig att lugna ned mig – det var det i särklass sämsta att säga till mig just då -men jag klädde på mig och tog tåget hem. När pär kom hem ett par timmar senare frågade han ”Vad fan håller du på med?!”. Jag hade inte dåligt samvete eftersom jag bara hade ställt en fråga, föreslagit alternativa samtalsämnen och sedan gått därifrån. Möjligen var jag oartig, men vem är inte det emellanåt? Jag ringde och bad om ursäkt. Jag minns inte om någon nämnde händelsen igen, men långt senare fick jag veta att svägerskan tagit mig i försvar och sagt till sin mamma att det var uselt av henne, som värdinna, att bara låta mig, gästen, gå. Jag fick veta det i andra hand som med så mycket hos den familj jag gift in mig i (och även hos den jag föddes i). Det är en av anledningarna till att jag numera säger ifrån direkt i stället för att vänta tills jag får ett psykbryt.

Från SAOL: eutanasi betyder barmhärtighetsmord. Hörstammar fr grekiskans ”euthanasi’a”. ”Eu” betyder ”god” och ”thana’atos” som betyder död.

Läkarassisterat självmord innebär att den sjuka får en injektion eller tabletter som med säkerhet har en dödlig effekt. Det är endast fysiska sjukdomar med dokumenterat dödlig utgång som räknas t.ex. ALS och cancer.

Styckena ovan är fakta och nu är det dax för mina åsikter och erfarenheter! Jag lider av kronisk depression med återkommande ångest och det har jag gjort i minst 35 år och då räknar jag från och med mitt första, av 2, självmordsförsök, men jag började må dåligt flera år innan dess. Jag har medicinerat i 30 år och vid det här laget minns jag inte hur många olika mediciner inklusive de ångestdämpande som jag har använt. Jag tycker inte om att leva och har aldrig gjort det. Jag har haft perioder när jag har mått riktigt bra, men de har aldrig varat längre än högst 4 sammanhängande veckor. Det är förmodligen omöjligt att bedöma hur medicinerna har påverkat min kropp utöver att de påverkar min vikt. Mitt yrkesverksamma liv var kort och bestod av många perioder med sjukskrivning. Jag blev sjukpensionär vid 47 års ålder och har en månatlig inkomst på drygt 20.000 kr. Jag lever med en sjukdom som en stor del av samhället har förutfattade meningar om och minimal förståelse för. Under långa perioder är jag jävligt jobbig att leva med och om Elin inte haft så bra kontakt med sin pappa vet jag inte hur det hade gått. Varför kan inte jag beviljas läkarhjälp för att dö? Varför anses inte min sjukdom utgöra ett lidande? Varför räknas bara fysisk smärta? Jag har provat allt för att få må bra, riktigt bra och jag har kämpat jävligt länge, men när jag vill dö får jag ingen hjälp. Varför lämnas inte ALS-sjuka och cancersjuka att själva göra slut på sitt lidande? Varför ska staten bestämma vad som är livskvalitet?

En av anledningarna till att min syresättning är hög beror på att jag andas med magen. Det är endast vid fysisk ansträngning som jag andas med bröstkorgen. Att sitta ned med en munstycke i munnen är inte fysisk ansträngning för mig och det är därför jag tycker att det är så hopplöst svårt att få till! Jag försökte koncentrera mig på att andas med bröstkorgen i stället och de gånger jag lyckades gick det lite bättre, men att fokusera på att utföra något som, för mig, kändes helt bakvänt var oerhört ansträngande. ”Andas som vanligt….och ANDAS IN OCH BLÅS UT KRRRRRRAFTIGT och ut, ut, ut, ut och fortsätt lite till och lite till. Håll uuuut!!” Om och om igen. (Håll käften!) Jag kan tänka mig att de som har tungt och svårt att andas gör det med bröstkorgen, högst upp och kippande, men jag har inte tungt att andas utom efter trappor och riktigt branta backar. Spirometri-idioti. Fnys!

Det var -14 grader när jag gick ut vid halv 10. Solen strålade från en isblå himmel med en svag halvmåne. Jag gick en av mina längre rundor, 80 minuter och det var kallt, fantastiskt ren och härlig luft och med snöknarr under skorna. Jag njöt i fulla drag! Det här är VINTER! Riktig vinter! Sagoboksvinter med snö och glittrande frost. Inget för veklingar för jag mötte inte fler människor än jag kunde räkna på ena handens fingrar. Inte ens de vanliga hundägarna som jag ofta ser. Fnys! Kragen på polotröjan tillsammans med jackans höga krage gjorde att utandningsluften studsade tillbaka in under glasögonen och suddade till omgivningen. Till slut tog jag av dem och då såg jag att det bildats frost på nederkanten av glaset. Det fanns tunt frostfnas på vantarna. Minus 14 är kallt, men mitt personliga köldrekord är -32 inne i centrala Kiruna. Då nöp det ordentligt näsa och kinder!

Det gick inte bra idag. Jag sov bra, men att stiga upp kvart i 6 funkar inte för mig och jag var riktigt trött när jag satt i väntrummet. Det första jag fick göra var att väga och mäta mig och jag blev så jävla irriterad. Det förbannade BMI-andet!!! Det var det som det handlade om eftersom det inte finns någon som helst anledning att mäta någon som är 57 år och har slutat växa för 40 år sedan! Dessutom fick jag väga mig med kläderna på och efter att jag ätit frukost (jag var där klockan 8), så resultatet blev 1 kg mer än när jag gjorde min veckovägning igår.

Efter den sura starten fick jag sitta med en klämma för näsan och ett äckligt munstycke av silikon i munnen, innanför läpparna och andas in och ut i olika kombinationer. Hon instruerade mig hela kontinuerligt. Hostan triggades. Andningstekniken var så svår att få till att jag blev förbannad. Ena halvan av undersökningen, som tog 40 minuter allt som allt, satt jag instängd i ett bås med väggar av plexiglas och med samma sorts näsklämma och munstycke, men förmodligen med en mer avancerad mekanik. ”När du hostar får du gärna göra det i armvecket.” sa hon. Jag vet inte om hon sa det för att jag inte skulle skvätta saliv på väggarna eller om det var på grund av smittorisken (Covid-19), men vid det laget var jag trött pp hennes röst att jag var frestad att säga åt henne att hålla käften.

Efteråt var jag helt färdig. Jag köpte 2 vaniljmunkar som jag tryckte i mig tillsammans med en mugg te när jag kom hem medan jag tittade på drag queens. Idag tröståt jag faktiskt.

”Varför är jag inte lika förlåtande mot mig själv som mot andra?” Det är en fråga man kan ställa till sig själv när självhatet gör livet onödigt svårt.

När jag ser en fet person tänker jag aldrig, aldrig, aldrig att hen är lat, dum i huvet eller saknar karaktär. Den enda tanke som far genom hjärnan är jämförande: är hen fetare än jag?

Det sägs att vi inte ska bry oss så mycket om vad vi tror att andra tänker om oss eftersom de har fullt upp med att tänka på sig själva. När jag har en riktigt bra dag klarar jag av det. De dagarna är få. 9,5 gånger av 10 tar jag för givet att de som ser mig automatiskt tror att min fetma beror på att jag är lat, dum i huvet och saknar karaktär. När det går långsamt i en uppförsbacke och jag möter eller passeras av en smal person. När jag behöver stanna och vila efter att ha gått uppför en trappa. ”Jag har (förmodligen) en lungsjukdom som inte beror på att jag är fet!”

När jag träffar en ny läkare eller fysioterapeut drar jag alltid en suck av lättnad när hen inte är smal. Varje gång jag handlar och korgen inte innehåller godis, chips eller läsk hoppas jag att någon noterar det. Jag lägger alltid märke till när mannen en parrelation är smal medan kvinnan är fet. När jag äter dessert på restaurang är jag övertygad om att alla andra drar outtalade slutsatser.

Feta människor är inte osmakliga medan själva fettet är det. Kroppspositiva människor uppmuntrar inte till ohälsosamt leverne. De kräver att behandlas på samma sätt som smala. Jag instämmer helhjärtat! Jag stöttar dem och tycker att de är modiga och starka. Däremot tycker jag inte att övervikt är attraktivt. Fett är inte samma sak som kurvor. Jag kommer aldrig att tycka om min kropp så länge jag är fet och jag har inget hopp om att gå ned de önskvärda 25 kilona. Jag ser aldrig på min spegelbild när jag passerar skyltfönster. Det finns bara 1 enda spegel hos oss och den sitter på badrumsskåpet. Den består av 2 luckor och jag fäller alltid upp dem för att slippa se mig själv, men jag ser alltid till att täcka kroppen först. Jag tar aldrig selfies. Jag avskyr att bli fotograferad och vill inte se på bilder av mig själv.

”Varför är jag inte lika förlåtande mot mig själv som mot andra?” Tankemönster är oerhört svåra att göra om. Det tar många år att pränta in dem och det tar många år att ens försöka ändra på dem. Orken finns inte.

”Jag är tjock. Du är korkad. Jag kan gå ned i vikt, men hur gör du?” Jag hoppas få ett tillfälle att använda mig av den repliken.

”Något att dölja” av Elizabeth George med Katarina Ewerlöf som inläsare. Boken är den 21:a delen i serien om Thomas Lynley och Barbara Havers. Jag har läst eller lyssnat på nästan alla böcker i serien och den har hållit på läääänge. Jag måste ha börjat läsa dem innan jag flyttat hemifrån. Den förra boken kom ut för 4 år sedan och den var inte bra och hade en gräslig inläsare. Precis som Robert Galbraiths böcker om Cormoran Strike blir böckerna om Lynley & Havers allt längre om omständligare och tar drygt 20 timmar att läsa in och det går ut över kvalitén. Av den anledningen blev jag glatt överraskad och allt mer förvånad ju längre jag lyssnade på boken att den visade sig hålla hela vägen!

”Något att dölja” handlar om kvinnlig omskärelse som är något av det vidrigaste man kan göra mot flickor och kvinnor. En tradition som har så djupa rötter att de verkar omöjliga att gräva upp. En kvinnlig polis dör och det visar sig att hon arbetade med att bekämpa denna sedvänja som är olaglig (i Storbritannien) och därför sker i skymundan.

I vanlig Elizabeth George-ordning är många personer inblandade och det är alltid knöligt i början, men vid varje enskilt tillfälle de är med i handlingen blir sammanhanget tydligare. Många med lite att dölja, men allt visar sig hänga ihop. Hon är otroligt skicklig! Handlingen flyter på utan svackor eller sega partier och den avslutas inte genom att någon drar en sammanfattning à la Hercule Poirot när han samlar alla misstänkta för att till slut avslöja skurken. Det märks att EG tycker om sitt kärngäng för hon skriver om dem med mycket värme och humor och jag gillar dem, jag med.

Något som beskrivs bra i just den här boken är den omvända rasismen. Det rapporteras kontinuerligt om hur svarta behandlas som andra klassens medborgare, men deras inställning till vita är inte nådig även om den är mer subtil. Kvinnlig omskärelse är vanligt i Nigeria och det är nigerianer det handlar om i just det här fallet. Vita människors upprördhet och avsky tolereras, men misstros. Hur vi än gör för att hjälpa till i kampen möts vi av skepsis. Vita priviligierade, födda med silversked i munnen, kan omöjligt förstå. En svart priviligierad som är född och uppvuxen i England har per automatik en helt annan förståelse tack vare hudfärgen.

Katarina Ewerlöf har varit med länge och är en av de mest anlitade inläsarna. Hon är ett proffs! Jag gillar henne. Många tycker att hon överdriver framför allt i dialogerna, men det är en av hennes styrkor. Texten och karaktärerna får liv. Det var en period på ett par år när även jag tyckte att hon spelade över, men nu är hon tillbaka i sin ursprungsform.