DN har haft en artikelserie om hur tjocka människor blir bemötta inom vården och det är ingen rolig läsning. De idioter jag själv har stött på var lamm i jämförelse med många, många, MÅNGA andra och det kan inte betonas för ofta att det alltså handlar om anställda inom vården. Vi tjocka är vana vid framställningen av oss i media, film och böcker, hur svårt vi har att hitta snygga kläder, sitta bekvämt i en flyplansstol eller att köpa kakor och godis utan att ha dåligt samvete och det tär oerhört på psyket. Därför borde vi få uppleva att ALL kontakt med vården utgör en frizon, att vi kan få HJÄLP i stället för påpekande om hur högt vårt BMI är och att vi borde tänka på vår hälsa. Jag menar inte att min övervikt inte ska tas upp, men jag kräver att den inte tas upp oavsett vad jag söker hjälp för. Det jobbigaste är att bli misstrodd, att läkaren slänger en blick på mig och tar för givet att jag bara sitter i soffan och äter godis och att mina promenader är runt gården med en ostburgare i näven.
För många år sedan, på den gamla goda tiden jag hade en och samma läkare i nästan 10 år, när jag börjat bli obekväm med vikten, så föreslog hon att jag skulle träffa en dietist som kunde 3M-metoden (mediciner, mat, motion). Både läkaren och jag ville ta reda på om mina mediciner påverkade vikten. Det lät bra, tyckte jag. Jag fick träffa Dietisten Från Helvetet. Hon ställde ledande frågor t.ex. ”Känner du att du inte har rätt att äta hur mycket du vill vid middagsbordet?”. Hon berättade att hon själv varit överviktig, men gått ned OCH hållit vikten, så det borde jag oxå kunna göra. Problemet var att hon inte tog hänsyn till mig och mina förutsättningar och medicineringen togs över huvud taget inte upp, men att hennes metod funkade för ALLA. Hon brukade tipsa sina patienter om att göra en stor skål med sallad att ha i färdig i kylen, så att det förenklade grönsaksdelen vid måltiderna och nämnde en man som sagt att det var till stooooor hjälp för honom. Underförstått borde det vara det även för mig. Det enda tipset hon egentligen gav mig var att hålla mig hemifrån, långt från kylen. Vi bokade en ny tid, men jag kände mig helt krossad efteråt och bad min läkare lämna återbud i mitt ställe. Jag vågade inte riskera att behöva prata med henne igen. Den andra – och sista – dietisten jag träffade visade mig 3 bilder på olika stora bitar av laxfilet och bad mig peka på den jag brukade välja att äta. Jag tror att jag pekade på den mellanstora. Där skar det sig mellan oss. Om hon hade förklarat för mig varför hon visade bilderna och att portionsstorleken bara var en del av problematiken hade jag förmodligen inte tagit lika illa upp. Jag ringde henne senare för att få tips om bra mellanmål. ”Frukt.” Wow. Det hade jag aldrig kommit på själv. Faktum är att det inte finns en enda överviktig som saknar grundkunskaper i vettig kosthållning. Vi vet att det inte är bra att alltid äta 3 stora portioner. Vi vet att frukt och grönt är bättre än feta såser och pommes. Vi vet att det är bra att motionera. De flesta av oss har dessutom provat att följa råden. Det är omöjligt att missa all information om hälsa som finns – vi dränks i den!! Den kablas ut hela tiden, trycks ned i våra halsar och den som inte tar den till sig och går ned i vikt är lat, dum i huvet och saknar karaktär.
Bortsett från dietistpuckona har jag varit hyfsad förskonad från tydliga verbala förnedringar. Vid ett tillfälle hade jag bråttom över ett övergångsställe. Den gröna gubben blinkade varnande och jag halvsprang den sista metern och var nära att springa på en manlig cyklist som väntade på grönt ljus. ”Aja, baja knubbis!” tjoade han. Det tog en stund innan det han sagt sjönk in och ju mer jag reflekterade desto mer förbannad blev jag. Han hade kunnat nöja sig med ”Aja, baja!” eftersom jag gick mot rött, men eftersom jag var tjock kryddade han sin lustighet med ett adjektiv. Varför? Pär och jag åt middag tillsammans med en av hans kollegor. Hon och hennes man kom från Iran och bjöd oss på en persisk restaurang som de ofta gick till. Han tog sig friheten att beställa lite av varje till oss allihop – på persiska (otroligt ohyfsat egentligen) – och när den ena rätten efter den andra dukades fram sade jag att det var väldigt mycket mat och att jag inte är någon storätare. De skrattade. Jag tolkade det som ”Och det ska vi tro på med tanke på hur tjock du är?”. Felaktigt eller ej, så tog jag illa upp. Det VAR jäkligt mycket mat för 4 personer och inget av det hade jag själv valt, så mycket av den kulinariska upplevelsen gick förlorad. Jag var på vårdcentralen och fick träffa ännu en ny läkare. Jag minns inte anledningen till besöket, men det var förmodligen någon infektion som sänkte min ork för han frågade mig om hur mycket jag rörde på mig. ”Styrketräning 1 gång i veckan och 3-4 promenader i veckan beroende på ork. ”Du kanske skulle förlänga promenaderna.” Jag hade inte sagt att de tog minst 45 minuter och ofta i raskt tempo.
Jag upplever alltid att läkare och dietister inte tror mig. När jag säger att jag inte dricker vanlig läsk och sällan juice, inte äter fikabröd ens en gång i månaden och samma sak med pizza och hamburgare, att tårta, glass och efterrätter tillhör undantagen, att jag varken tröstäter eller småäter, så går det inte ihop med storleken på min kropp. De får en helt annan glimt i ögonen när jag säger att jag har socker och mjölk i teet och att jag inte tycker om grönsaker. ”Aha! Där har vi förklaringen till att ditt BMI är högt!” Nu är jag 57 år och har en hel del skinn på näsan och nästa gång jag befinner mig i en liknande situation kommer jag att antingen lämna fram en inplastad redogörelse för mina mat- och motionsvanor eller ifrågasätta läkarens attityd.
Det finns en enda person som aldrig någonsin har ifrågasatt mitt ätande eller min vikt och det är Elin. Hon är min outtalade supporter och jag känner mig alltid helt avslappnad i hennes sällskap. Det har blivit bra mellan Pär och mig, men det fanns en period när han ofta kom med pikar och antydningar om vad jag åt och drack. När det var som värst kunde jag inte öppna en burk läsk utan att han kommenterade det. Efter att jag börjat gå upp i vikt fick jag ont i knäna och kände att det nog var lika bra att inte klaga allt för mycket över det för att slippa vikttjatet. Han nämnde min knäsmärta för svärisarna när jag inte var med och berättade att de sagt ”Jaa…hon har ju gått upp i vikt.. ”. Varför talade han om det?! Vid en av hans egna hälsokontroller fick han rådet att gå ned 10 kg, så han slutade äta godis och började springa och – häpp! – så försvann 10 kg och eftersom det var så enkelt för honom kunde han inte förstå varför jag tyckte att det var så svårt. De senaste åren har han gått upp en hel del i vikt och upptäckt att det är betydligt svårare att gå ned nu när han är äldre. Ja, jag erkänner att jag vill skrika ”HA!! Nu vet du hur jag har det!!”, men jag gör inte det. Förresten knäppte jag allihop på näsan när det gällde min knävärk för en reumatolog sade att jag har artrit på min fråga om det var min övervikt som orsakade den blev svaret nej.
Jag har blivit medlem i HOBS: Hälsa oberoende av storlek. Där står att läsa, riktat till läkare, att de inte bör ställa diagnosen obesitas utan en grundlig medicinsk undersökning. I det senaste årets journalanteckningar har läkarna noterat att jag är ”obes”, men ingen har brytt sig om att undersöka varför. De har inte gjort något utöver att fastställa mitt BMI. Om jag skulle få möjlighet att gå igenom en grundlig medicinsk undersökning kommer jag inte att ha några invändningar mot att rabbla upp mediciner, levnadsvanor och uppväxtförhållanden för det skulle finnas ett samband!
Jag är i början av ljudboken ”Kriget mot kroppen” av och med Erik Hemmingsson och Stina Wollter och jag avslutar det här långa inlägget med ett citat från boken: ”Jag undrar hur många som numera kan äta utan någon som helst tillstymmelse till återhållsamhet kontroll och dåligt samvete”.