Det finns inget som vänder upp och ned på livet som att få sitt första barn och det första året är kaos. Det är ingen kliché utan absolut sanning. En del har förmågan och hälsan att uppskatta småbarnsåren medan andra t.ex. jag fungerar bättre när barnet blir äldre. Bland de mest seglivade klichéerna är den omedelbara kärleken efter förlossningen, lyckoruset vid amningen och separationsångesten när det är dax för skolstarten. Det sägs att klichén har blivit en kliché av en anledning, nämligen kornet av sanning. Kornet kan variera i storlek och ju större det är desto svårare blir det att ifrågasätta sanningshalten och acceptera alternativ och det är då vi, som inte upplever det klichéerna dikterar, tror att det är fel på oss.
Följande har jag själv upplevt. Jag avskydde att vara gravid och inte bara på grund av dygnet-runt-illamåendet för jag tyckte inte om att kroppen verkade leva sitt eget liv. Jag kände mig inte kvinnlig (det har jag aldrig gjort) och det tog emot när jag blev tvungen att köpa gravidkläder. När Elin var nyfödd kändes hon som en främling. Amningen fungerade inte och jag hamnade i en depression som hindrade mig från att älska henne eller ens uppskatta henne de 2 första åren trots att hon var en frän rackare med ett strålande humör. Den här versionen finns aldrig med i filmer eller skönlitterära böcker utan bara i deprimerande dokumentärer, men jag VET att jag inte är ensam om det. Det blev enklare ju äldre hon blev, när hon blev en egen person som jag kunde prata med och verkligen ha sällskap av och inte vara enbart en livboj som hon behövde för att överleva. Jag hade inga problem när Elin började i skolan. Däremot var de evighetslånga sommarloven prövande. Hon flyttade hemifrån när hon var 24 år och det var inga tårar från någon av oss. Det var helt enkelt dax och jag fick hennes rum att inreda som jag ville (mitt Läsrum alt. Vårt gästrum). Klichén i det sammanhanget är att äktenskapet torkar, att föräldrarna förlorar sitt klister och slutar prata med varann. Vicket nonsens! Dels har vi en ännu bättre kontakt med Elin nu eftersom vi slutade nöta på varann och dels för att Pär och jag ALLTID har pratat, samtalat och diskuterat. Bara för att vi är barnfria stannar inte våra liv eller intellekt. Det som jag tycker är jobbigt är att hon inte längre bor på gångavstånd utan i Hässleholm.
Klichéerna runt barnlängtan, graviditet, förlossning, anknytning och föräldraskap är cementerade och kan därför inte skämtas bort eller fnysas åt på samma sätt som de klichéer jag har skrivit om tidigare och det är ännu viktigare att ni noterar och begrundar, kära vänner.