Ljudbokens popularitet ökar stadigt bland svenskarna, men den får kämpa med sin status i förhållande till den fysiska boken alternativt läsplattan. Uppfattningen som råder är att det är finare att läsa än att lyssna, att det inte är möjligt att tillgodogöra sig en bok genom att lyssna jämfört med att läsa. Som i de flesta diskussioner blir det ett antingen eller-läge: endast läsa eller endast lyssna. Varför inte båda?
När jag började lyssna på böcker för många år sedan, innan Storytel, var det på CD med en bärbar spelare med ständiga batteribyten. Då fixade jag inte att lyssna på en bok och läsa en annan. Jag lyckades inte hålla isär handlingarna. Efter ett tag saknade jag att läsa fysiska böcker (läsplatta har aldrig lockat mig) och till slut lyckades jag kombinera båda sätten.
Jag älskar den fysiska boken! Tyngden i händerna. Det svaga prasslet när jag vänder blad. Doften av papper och trycksvärta. Den lilla xtra lyxen som en inbunden bok alltid har. Att kunna bläddra tillbaka när jag missat något.
Ljudbokens fördelar är många och den främsta är att jag kan lyssna när och var jag vill (om jag har laddat ned boken). Jag kan göra massor under tiden: promenera, städa, diska, spela, lacka naglarna, ta hand om växterna och när jag åker kommunalt. En annan betydande fördel är att utbudet är enormt (för många deckare bara) och om en bok är dålig kan jag bara sluta lyssna utan att känna samma besvikelse som när en fysisk bok inte uppfyllde förväntningarna. Det har lett till att jag köper färre böcker och de jag köper är sällan dåliga.
Det finns en yrkeskår som borde försvinna: kritikerna. Att recensera en bok är en sak, men att läsa den och skriva om den ur en kritisk vinkel är fullständigt onödigt. En bokrecension innehåller en beskrivning av handlingen och vad läsaren tyckte om den inklusive karaktärerna, språket, stämningen osv. Enligt SAOL betyder ordet kritiker ”en person som yrkesmässigt utför värderande granskning”. För mig är skillnaden stor mellan att berätta vad jag (personligen) tycker om en bok jämfört med att avsiktligt granska texten och innehållet i syfte att lämna en värdering. Hårt. Mer av ”så här ska du tycka”. Dessutom brukar kritiker ofta tolka vad författaren vill säga. Fråga författaren vettja!
Igår läste jag i DN att recensenterna och kritikerna har problem med ljudboken. Ska den betraktas som en Bok eller endast som en bilaga till den fysiska boken? Faktum är att ljudboken utgör en bilaga till den fysiska, men vad är problemet? En av recensenterna var förvirrad eftersom det tog längre tid att skriva en recension av en ljudbok än det tog att lyssna på den. Vad??? Om han lyssnar på en bok som är 24 timmar, ja, såna finns, behöver han 48 timmar att få ihop en recension?! Om han tycker att bok är så bra att han läser den på en kväll behöver han alltså bara ett par timmar för recensionen? När jag recenserar en ljudbok i bloggen lägger jag till vem inläsaren är och avslutar med hur jag uppfattade insatsen. Busenkelt! De vill förminska betydelsen av inläsaren eftersom den som lyssnar inte vet om inläsaren verkligen har förstått texten och dess innebörd. Har de lyssnat på en bok över huvud taget? Det är ju när inläsaren har greppat texten och dialogerna som en ljudbok blir riktigt bra! En inläsare kan höja eller sänka en bok, så hen har en avgörande betydelse och det blir glasklart om man läser recensionerna på Storytel. Det är och förblir en nagel i ögat på kritiker när det populära och lätt tillgängliga inte är tillräckligt fint, så för att ljudboken ska bli godkänd som en form av litteratur måste De Som Vet Och Kan krångla till det först. Fnys!
