Dag: 4 oktober 2022

Förminska aldrig en människa rädsla! Hanna Hellquist skriver krönikor för DN och idag skrev hon att hon är ”rädd, jävligt rädd” och det är av samma anledningar som jag: världsläget. SD får tunga poster i riksdagen, människor skjuts ihjäl dagligen här i Sverige, Putin hotar med kärnvapen, Orbàns Turkiet är inte längre en demokrati, fascisterna vinner i sydeuropa, Bolsonaro är nära att vinna valet i Brasilien, den muslimska moralpolisen dödar kvinnor och som grädde på moset – klimatet. Vad finns det att INTE vara rädd för?! Bland kommentarerna till krönikan finns det män – ja, det är alltid dessa män! – som anser att det finns de som har det värre, men nu är ju hela världen inblandad, så vem har det värre? Jag blir inte tröstad av att de som föddes på 50-talet eller tidigare redan har varit med om ett kallt krig. Betyder det att de vet hur vi ska lösa det här? Att sedan säga att det är fånigt av Hanna att vara rädd när hon bor i ”trygga Sverige” är både nedlåtande och naivt. Hon avslutar krönikan med att berätta att när hon kom hem till tryggheten åt hon 5 rostmackor och ett paket glass. Vi har alla våra sätt att hantera våra rädslor. Det var, tyvärr, ingen överraskning att en gubbjävel anmärkte på det hon ätit. Om det var med glimten i ögat framgick definitivt inte. Den sortens lågintensivt arga män gör mig oxå rädd.

Jag förstår om du har tröttnat på mina inlägg om dålig sömn, Stilnoct eller inte Stilnoct och opålitlig Atarax. Själv är jag leds. Leds ända in i märgen. Gråtfärdig. Matlusten är väck och tog med sig koncentrationen och lusten att göra något. När jag lade mig vid halv 1 var jag mörkrädd. Jag lade mig medvetet med ryggen mot sängbordet där hon dykt upp. Ångesten kom för jag kände direkt att sömnen var någon annanstans. Jag emigrerade till gästrummet, tog en Atarax, gjorde en kopp te och beredde mig på en lång natt. Efter 1 timme tog jag 1 Atarax till eftersom ångesten var kvar. Jag somnade vid 4 med sänglampan tänd och hade väldigt svårt att vakna. Släpade mig ur sängen och in i duschen halv 12. Hur länge ska jag behöva ha det så här?!

Apropå Karon och hans färja.

”Under the whispering door” av TJ Klune, inläst av Kirt Graves. Vad händer när du dör? I den här boken blir du hämtad av en lieman (reaper) eller snarare liekvinna i det här fallet. Hon för dig till ”Karons färja – te & delikatesser” där du får tillbringa den tid du behöver innan du känner att du är redo att ta det sista steget. Här finns både spöken, som du själv, och levande. Ett kvinnligt överspänt medium genomför seanser med jämna mellanrum. En skitjobbig hälsoinspektör dyker upp med ojämna mellanrum. En sörjande mamma söker tröst och försäkran.

Den är fantasieggande och tankeväckande. Den är mysig, charmig och så himla rolig! TJ Klune kan konsten att berätta och jag fastnade direkt. Jag ville inte att boken skulle ta slut, men den gjorde det ändå fast med en oväntad vändning som lämnade mig med värme i själen. Kirt Graves läser fantastiskt bra och bidrar mycket till att jag föll som en sten. Jag kommer att återvända till den här boken både i ljudform och som fysisk läsning.