Månad: september 2022

Livets hårda skola.

Ett inlägg i HBTQ-debatten.

Nedtrappning av Stilnoct till 1/2 varannan kväll. Natten till igår sov jag inte. Efter 1 timmes fokuserad avslappning steg jag upp och läste i stället. Jag somnade först efter 5 igår morse, sov till kvart över 10 och var mosig resten av dagen. Igår var en Stilnoctkväll och jag sov heeeela natten. Ikväll blir det ingen Stilnoct, men jag är beredd och inställd på att vara vaken. Jag kan inte minnas hur många år jag har använt hjälp att somna, så det här kommer att ta lång tid.

Eftersom jag förmodligen kommer att få en sned dygnsrytm får jag anpassa promenader och styrketräning till dagen efter en Stilnoctnatt. Idag blev det styrketräning igen efter ett uppehåll på några veckor och här handlar det om upptrappning från xtra lätt till lätt. Det kändes riktigt bra! Ryggen tackade och neg.

”Svart på vitt om Sverigedemokraterna” av och med Anna-Lena Lodenius. En opartisk faktabaserad bok (en av recensenterna på Sotrytel gav boken 1 stjärna eftersom den så tydligt är skriven av vänstern – fnys!) skriven av en journalist som varit med sedan partiet startades. Boken är helt ok och intressant, men de första 2/3 innehåller för mycket rabblande av namn. Nazism, rasism, fylleslag, ”järnrörsincidenten”, illa genomtänkta uttalanden, avsaknad av förklaringar till hur förändringarna ska genomföras och ett tveksamt förhållningssätt när det handlar om kvinnors villkor och jämställdhet. Det är inte så många år sedan SD var emot aborter eftersom de ansåg att det behövde födas fler svenska (läs: ariska) barn. Mansdominansen inom partiet har lett till en snedvriden alkoholkultur och att få kvinnor innehar tunga poster. Omsättningen på partimedlemmar på lägre nivåer är hög och toleranser för felsteg är låg, medan järngänget med Jimmie Åkesson i spetsen, knappt får en smäll på fingrarna. Partiet är egentligen lika hattigt som Ulf Kristersson (M) har varit de senaste åren. Den enda punkten där partiet varit konsekvent är invandringen. Jag tycker det är intressant att det finns många invandrare som röstar på SD. Det handlar om invandrare som kom till Sverige för många år sedan och som tycker att nya invandrare är snyltare. Happy socks är ett svenskt företag som gör just strumpor i glada/grälla färgkombinationer och mönster. Det är hög kvalitet och jag bar sådana i flera år tills jag tröttnade på just det grälla. I boken fick jag veta att JÅ gjort reklam för märket. Usch!! Hans grej är skojiga strumpor.

Slutbetyget för boken är en 3:a av 5. Dels för att 2/3 inte var särskilt intressanta, dels för att inläsningen inte var någon höjdare. A-L L läste utan känsla för sin egen text och med en hackig rytm.

Det vore intressant med en liknande bok om alla partier. Den om socialdemokraterna skulle bli en rejäl lunta…

Om du inte har något emot att, i dessa tider, se en rysk film rekommenderar jag ”Silverskates” på Netflix. Idag såg jag den för 4:e gången. Sankt Petersburg i december 1899. Motsättningar mellan aristokratin och de vanliga människorna, men de skildras inte på ett politiskt eller revolutionärt vis utan som den omöjliga kärleken mellan 2 människor från var sin sida. Det jag uppskattar mest är vintervyerna. Riktig, svinkall, -20-graders-vinter där kölddimman svävar över marken, frosten ligger tjock på trädens grenar, snön gnistrar i solen och näsorna blir röda. Det är så vackert!! De åker skridskor på den bottenfrysta floden Neva och det går undan. Pilsnabbt, akrobatiskt och spännande. I slutet av filmen firas nyåret med en maskeradbal och de kläderna…. Rena, rama konstverken! Filmen är en Netflix-produktion, så den finns tyvärr inte att köpa.

Nu har jag hämtat de korrigerade glasögonen med vanliga glas. Nu kan ögonen slappna av. Ärendet avslutat.

Har du någon gång stått framför en tavla och tänkt: ”Varför målas en sån tavla?!” eller ”Hur tusan tänkte konstnären?!”. Det har jag! Nu har jag upptäckt David Nessle som verklige kan konsten att formulera fyndiga och märkliga texter till klassiska (?) konstverk under pseudonymen Muralgranskaren. Det tog ett tag innan jag fick grepp om den uråldriga svenska stavningen han använder, men sedan… Aha! Jag skärmdumpade mina favoriter och här är några av dem på temat datorer och IT.

Finns det kvinnliga blottare? Varför blir man skrämd när en man blottar sig? Det är nog smartare att skratta åt eländet. Varför kan man bli traumatiserad? Beror det på överraskningsmomentet eller att det manliga könsorganet inte är särskilt snyggt?Jag bara fundrar.

”The other Bennet sister” av Janice Hadlow inläst av Kristin Atherton. Det är en helt fristående bok utan koppling till Jane Austen, men författaren har lyckats med att behålla berättarstilen, språket och dialogerna. I Jane Austens bok ”Stolthet och fördom” står de 2 äldsta systrarna i fokus. De 2 yngsta är gapiga och ytliga. Mellan de grupperingarna finns Mary Bennet. Oattraktiv, inbunden, allvarlig och humorbefriad. Det är henne boken handlar om.

Att vara kvinna i 1800-talets England innebar att inte äga något, att inte ha några lagliga rättigheter. De fick inte ärva eller tjäna egna pengar. Deras utseende var deras huvudsakliga kapital, men om deras hemgift inte var något att hurra för blev det genast svårare. När jag började läsa Jane Austen och se filmatiseringarna skakade jag på huvudet åt den hysteriska jakten efter att få en rik man, men sedan dess har mitt intresse för historia och framför allt kvinnors villkor blivit allt starkare och nu inser jag att det var långt ifrån löjligt. Det handlade om överlevnad, om att inte bli föraktad eller anses som en börda. Dagens utseendefixering och jakt på status är inte det minsta annorlunda. Skillnaden är att kvinnor av idag har möjlighet att försörja sig själva. De som höjer Jane Austen till skyarna (jag hör inte till dem) säger ofta att det var hennes träffsäkra och ironiska sätt att skildra den sortens liv som var hennes största styrka. Den ironin är väl dold enligt mig. Tragiken och löjet är tydligare.

Tillbaka till Mary Bennet. Den första delen av boken skildrar hennes uppväxt på Longborn. Föräldrarnas äktenskap var dåligt och pappan drog sig undan alla högljudda, ytliga och hjärdöda kvinnor och tillbringade hela dagarna i sitt bibliotek. Mamman höjde 4 av 5 döttrar till skyarna medan hon, mer eller mindre, mobbade Mary. Pappan å sin sida såg henne inte över huvud taget. Jag känner igen mig i Mary och hennes sökande efter en egen identitet. Eftersom ingen tycker att hon duger som hon är börjar hon hålla med dem. Hon speglar sig i andra och försöker kopiera dem för att bli omtyckt, men det fungerar inte. Första delen slutar där Jane och Lizzy firar dubbelbröllop.

Den andra delen börjar 2 år senare när mr Bennet plötsligt dör. Utan en manlig arvinge går Longborn över till en av hans kusiner. Mrs Bennet och Mary blir utkastade utan mycket mer än kläderna de har på sig. De får bo hos Jane som gifte sig med den förmögne mr Bingley (mesigare kvinna och karl får man leta efter!). Tyvärr bor Bingleys ragata till syster oxå där och hon är en lika driven mobbare som Marys mamma. Mary tar sin tillflykt till Lizzie som gifte sig med mr Darcy. Där är familjelyckan kvävande och har inget utrymme för Mary. Hon åker vidare till väninnan Charlotte som gifte sig med mr Collins som är den kusin som ärvde Longborn – Marys barndomshem. Det fungerar inte heller. Sista utvägen är morbrodern som bor i London och där finner hon sig tillrätta. (Personligen tycker jag att familjelyckan och harmonin är så sockersöt att jag får tandvärk). Här blir jag plötsligt tvärtrött på alltihop och irriterar mig på precis allt. Det är andra gången jag lyssnar på boken och jag minns att jag tyckte att den var bra, men inte varför. Janice Hadlows meningar är kortare än Jane Austens som har så många bisatser att jag glömmer bort början och måste läsa om. Däremot använder hon sig av superlativer på samma sätt som JA. Antingen är allt lika eländigt som en regnig kväll i Dickens London eller lika underbart som när nannyn dansar på berget i Sound if music. Helgon eller satmaror och svinpälsar. Jag har läst alla böcker av JA (tror jag) och lyssnat på ett par. Då tyckte jag om dem allihop, men när jag försökte läsa dem igen gav jag upp. Meningarna ääääär sååååå lååååånga och omständliga att det verkar som att hon gett sig den på att slå rekord i antal ord i en mening, men jag tror att Proust vann den titeln. Jag har inte tålamod med det ständiga ursäktandet och ödmjukandet och ihopknipandet om känslorna som alltid slutar med en förlösande kärleksförklaring. Jag gillar raka rör. ”Jag gillar dig skarpt. Gillar du mig?” Är jag oromantisk? Det kan jag ta. Det som fick mig att en gång för alla lägga JA:s böcker bland de jag inte kommer att läsa om var när jag insåg att hon skrev feel-good. Feel-good är en genre jag undviker med en frenesi som gränsar till fobi. Jag läste för många sådana när jag var ung, men då kallades de för kiosklitteratur och de har sabbat mycket för mig med sina alla-får-det-de-förtjänar-slut vare sig man är god eller ond. Jag avslutar det här inlägget med att tala om att jag inte kommer att lyssna färdigt på boken om Mary Bennet. Det är knappa 5 timmar kvar av 20.

Känner du till stenmården? Det gjorde inte jag. Det är en släkting till vår mård och är relativt ny i Sverige. Den huserar mest i Skåne och har troligen kommit hit från Tyskland och Danmark genom att smita in i en lastbil. Husägare är förmodligen inga älskare av det här djuret då de kan orsaka stora skador på husen. Bilägare har fått sladdar och kablar avbitna och jag inser eventuella faror, men jag kan inte låta bli att fnissa. Jag läste om den i DN för ett tag sen och tog skärmdumpar på 2 av bilderna eftersom de är så himla söta!

Foto: Gerard Lacz/TT

Foto: Mary Evand