Dag: 31 augusti 2022

Plötsligt händer det: jag ramlar över en svit böcker i min absoluta favoritgenre, historisk roman med underkategorin ”kvinnlig historia”. Kerstin Ekman har skrivit en ambitiös svit på 4 böcker där vi får följa hur Katrineholm växer fram från sent 1800-tal och 100 år framåt. ”Kvinnorna och Staden” består av ”Häxringarna”, ”Jungfrufällan”, ”Änglahuset” och ”En stad av ljus”. Eftersom berättelsen spänner över ett helt sekel handlar det om flera kvinnor både generationer och vänskapsband. Kvinnors villkor i allt som rör förhållanden, moral och arbetsliv. Kerstin Ekman har gjort ett gediget arbete med hög ambitionsnivå som inte bara är trovärdigt utan även känns trovärdigt. Miljöbeskrivningar och naturens skiftningar är så levande att bilderna i mitt huvud blir knivskarpa. Kvinnorna blir verkliga och jag uppskattar avsaknaden av utseendefixering och sötsliskig feel-good. Jag lyssnar på den tredje boken och Kerstin Ekmans språk är rena rama balsamet för mina öron. Min inre irritabla språkpolis har fått en välförtjänt semester. Irene Lindh har läst in alla 4 böcker och hon gör det väldigt bra! Hon är en av mina favoriter och den här inläsningen är, hittills, hennes absolut bästa. Hela produktionen är så bra att jag får ståpäls. Jag har lagt till böckerna i min favoritlista hos Bokus för de är förtjänar att även läsas. Mer än en gång.

En annan av hennes böcker, ”Löpa varg”, är lika fenomemenal. Det är Lennart Jähkel, ännu en favorit, som har läst in den och är ren njutning.

Ny forskning visar att träning inte har så stor effekt för viktminskning som hittills trummats i oss. Kosten och mängden mat betyder mer. Jag har oavsiktligt blivit ett bevis på det. Sedan min hälsa började försämras i våras och dippade helt under sommaren har min aktivitetsnivå sjunkit avsevärt. Inga promenader över huvud taget och styrketräningen (med gummibanden) har jag helt nyligen kunnat återuppta. Tack vare att jag inte är matintresserad har jag inte tröstätit mig igenom de senaste månaderna. Jag har inte blivit hungrig på samma sätt eftersom jag inte gör något, så – åter igen tack vare ointresset för mat – har jag ätit mindre. Min kosthållning har inte ändrats det minsta, men jag har gått ned i vikt. Idag väger jag 98,5 vilket innebär en sammanlagd minskning på ca 5 kilo de senaste 4 månaderna. En betydande faktor är att jag inte arbetar för då hade jag behövt mer mat för att orka. Ibland känns det som att orken är på väg tillbaka. Idag gick jag en omväg hem från frissan. Ett par lindriga uppförsbackar, men inga trappor (trappor har blivit en fiende) och jag kände mig inte som en urvriden disktrasa efteråt. Uppmuntrande! Jag besökte läkaren i början av juni och i dagsläget har jag väntat på att få tid hos lungspecialisten i 5 veckor. Under de 3 månader som gått har jag fått klara mig själv. Det var en ren slump när jag upptäckte att inhalatorerna förvärrade hostan. ”Jaha, där ser man!” var läkarens reaktion. ”Men du klarar dig nu?” frågade han trots att jag berättat om självmordstankar för en annan läkare och det stod i journalen. Det är inte för mycket begärt om läkaren ringt för uppföljning eftersom mina besvär tydligen är tillräckligt allvarliga för en specialist.