Månad: juni 2022

Det finns en form av laglöshet jag har full förståelse för och det är medborgargarden. OBS! Jag förstår dem, men jag försvarar dem INTE. Skillnaden bör betonas.

Första gången jag stötte på det var i Andreas Romans bok ”Vigilante” från 2006. En man som tar lagen i egna händer och straffar de som sluppit undan eller genom den officiella lagens nät. Katarina Wennstams bok ”Skuggorna” som är del 6 i hennes Justitia-serie är mer raffinerad. Katarina Wennstam är journalist och fokuserar på mäns våld mot kvinnor och hur det svenska rättssystemet inte utgör ett tillräckligt skydd för hälften av Sveriges befolkning. I boken ”Skuggorna” fattar en grupp kvinnor beslutet att något måste göras. Offentlighetsprincipen gör att de får tillgång till rättegångsprotokoll och domar, men även sjukjournaler (på en mindre laglig väg). Det raffinerade är att de följer protokollen när de straffar männen vilket innebär att de inte utdelar ett enda slag eller benbrott eller snyting utöver det som finns i dokumenten. Männen får känna på exakt det de utsatte sina offer för. Jag älskar det!!! Inget övervåld trots att de är rasande. Gubbslemmen är inte lika karska när de får smaka på sin egen medicin. Moahaha!

En mer moralistisk form av bestraffning finns i den sydkoreanska serien”Hellbound” på Netflix. Jag har sett 2 av 6 avsnitt och har fått lära mig att där råder religionsfrihet, men att majoriteten av de som tror är protestantiska. I serien kommer en ängel (personligen skulle jag inte kalla den för ängel direkt…) till en utvald person och meddelar dag och klockslag för personens bestraffning och död som ligger inte mer än några dagar framåt i tiden. Döden blir gruvlig och offentlig och efteråt hamnar den döde i helvetet. Det finns många vittnesmål inte bara i Sydkorea utan över hela världen. Mördare, våldtäktsmän, pedifiler, knarkhandlare osv. I slutet av andra avsnittet är det en kvinna som står på tur. En ensamstående mamma vars 2 narn har olika fäder, men är det verkligen anledningen? Det får jag veta i morgon! Spänki!

Eftersom jag är övertygad ateist har jag inget till övers för moralistiska fördömanden à la gamla testamentet, men i serien finns brottslingar som friats på grund av teknikaliteter precis som så ofta här i Sverige och även om brotten i sig är moraliskt förkastliga, så finns det brister i tillämpningen av lagen. Däremot finns det en aspekt som är moralisk och etisk eller snarare bristen därav: sociala medier. Svenskarna är ett uppkopplat folk, men sydkoreanerna är värre. Mobilkamerorna möjliggör att antalet vittnen ökat i antal på ett sjukt sätt. Om jag hamnade i en situation som är något utöver det vanliga, positivt eller negativt, skulle min första instinkt INTE vara att börja filma eller fota. Det faktum att så många reagerar med att vilja dokumentera påminner om reportrars och journalisters arbetssätt och förklaringen till att den yrkeskåren överlever beror på att kameran fyller funktionen av en barriär. Känslorna kommer, i bästa fall, efteråt när de insett vad som verkligen hände. Det är förklaringen till att någon kan ställa sig och filma en misshandel på öppen gata eller när någon slänger sig framför tåget med syftet att dö i stället för att reagera, förhindra och hjälpa till. DET är moraliskt förkastligt och det är inte utan att de förtjänar besök av en sydkoreansk ängel.

Onsdag och klockan är kvart över 8. Det är svalare idag efter några dagar med gräsliga 29 grader. Det föll ett mjukt sommarregn inatt som fick löven på hasseln att prassla och ett dropp-dropp-droppande mot fönstret. Balsam för öronen. Jag kommer att vara solokvist i 3 veckor medan Pär är först på Öland och sedan hos Elin. Den vanliga entusiasmen vid tanken på att få vara ensam har inte infunnit sig och det har att göra med min hälsa. Hostan är betydligt bättre och den blev det i samband med att den ena av inhalatorerna tog slut. Skumt. Jag ska prova att skippa den andra oxå. Däremot vet jag inte om orken är lika usel. Jag vågar inte prova genom att promenera. Det är just orken som gör ensamheten mindre lockande. Jag är van att kunna gå ned till Konsum för att handla. Tur att Mathem finns! Det får bli en testrunda till soprummet. Matlusten är fortfarande dålig och det är inte mycket som är gott. Jag har gått ned 3 kg på 6 veckor och det är inte helt fel, men bristen på aktivitet minskar hungern och bristen på aktivitet minskar behovet av sömn, så hur ska jag få dagen att gå?

Jag är arg igen. Jag är upprörd igen. Jag är heligt förbannad!!!

VARFÖR ska kvinnorna ta ansvar för männens sexualitet?! VARFÖR är det kvinnorna som bär hela ansvaret för en oönskad graviditet?! VARFÖR tas det för givet att kvinnan använder p-piller?!

VAR ÄR MÄNNEN som bidragit till de oönskade graviditeterna?! VARFÖR kan vi inte ta för givet att männen alltid har kondomer med sig?! VARFÖR kan männen inte ställas till svars?! VARFÖR tillåts männen komma undan det trauma som en abort kan innebära?!

Muslimskat kvinnor tvingas bära slöja och täckande kläder för att INTE FRESTA MÄNNEN. Kvinnorna säger att de känner sig skyddade bakom klädlagren. Betyder det att muslimska kvinnor aldrig blir våldtagna? Det har ingen betydelse för i de länderna krävs 3 manliga vittnen för att det ska räknas som våldtäkt och männen kan alltid försvara sig med att de blev frestade.

När en kvinna blir våldtagen i Sverige med en oönskad gravitet som pricken över i, så har hon tur om det går till rättegång. När bevisen räcker så långt börjar den andra våldtäkten eftersom hon måste redogöra för allt från klädval till antal sexualpartners sedan hon blev av med oskulden. Det har ingen betydelse om hon klär sig som en nunna i rättegångssalen till skillnad från om den åtalade mannen gjort sitt bästa för att se ut som en svärmorsdröm för DET påverkar allt. Om du tror att jag överdriver, så bör du läsa Katarina Wennstams faktaböcker om hur kvinnor ALLTIDfår bära på både skammen och skulden d.v s. ansvaret för mannens sexualitet.

Abortdebatten har tagit fart på grund av det som sker i USA. 21 stater kommer att behålla aborträtten samt skydda den. Abort är inget bra sätt att hindra befolkningsökningen, men abortmotståndarna måste tänka längre än att skydda ett ofött barn. Vem ska ta hand om det oönskade barnet? Kommer regeringen att budgetera för de konsekvenser det för med sig i form av flerbarnstillägget (som sitter löst redan nu), stöd till mammor som tvingas föda ett oönskat barn, den ökade segregationen (fram för allt i storstäderna) till följd av lågstatusjobb eftersom kvinnorna avbryter utbildningen och att hyresrätten är utrotningshotad. Jag har hävdat att det som sker i USA och redan är ett faktum i flera europeiska länder inte kan hända här eftersom Sverige är sekulariserat, men jag är inte lika tvärsäker längre. Vi går till val i höst och med ett parti som SD (Sinnesslöa Dumskallar) som får allt fler anhängare och KD (Kristna Dårar) som inte drar sig för att samarbeta med dem, så vette fan hur det ska gå. De kan få för sig att det är en hjärtefråga och driva igenom försämrade rättigheter att göra en abort. Tänk efter innan du röstar och om du är en man bör du tänka en gång till.

I torsdags åt Pär och jag grillad kyckling och Rydbergs potatissallad. Det var gott. På kvällen kändes nedre delen av magen spänd och uppblåst. I fredags blev det värre och så började jag må illa. Ett lätt illamående som hovrade i bakgrunden. Jag kunde inte äta utan drack avslagen Cola och vatten. Elin och Siri kom. Jag sov på eftermiddagen medan Pär och Elin fixade med maten. Magen gjorde mindre ont när jag låg ned. Jag försökte äta och lade upp 1 potatis och 2 små sillbitar som låg i mtten av tallriken och såg vilsna ut. Jag lyckades äta ett pyttehörn av sillen och en pyttebit av potatisen, men sen tog det stopp. Elin sa senare att jag hade varit blek. Senare på kvällen åt jag 2 bananer och de bar goda och godkändes av magen.

Igår åkte Elin och Pär till Skogskyrkogården för att titta till svärmors grav. Det har gått 4 år sen hon dog. Elin passade på att övningsköra. Jag tog mig upp, duschade, åt lite yoghurt och löste korsord, men ögonen började gå i kors, så jag lade mig igen och sov i 3 timmar och det var sååååå skönt! Resten av dan mådde jag bra och det gör jag idag med. Slutsats: potatissalladen var boven i dramat och det vette tusan om jag vill äta den igen! Kanske har jag blivit känsligareför laktos.

Nu har Elin och Siri åkt hem igen. Det är varmt, 26 grader i skuggan, så nu är det korsdrag och fläktar som gäller och så flyttar jag in i läsrummet som är svalt på morgnarna. Det är tur att jag är inne på sluttampen av klimakteriet, så vallningarna är bara värmepåslag numera.

Med anledning av hostan och orkeslösheten köpte hemtest av covid-19 och gjorde 1 i fredax. Det är endast näsprov. Att göra svalgprov är inte mysigt, men går fort. Att köra in provstickan i näsan utan att nysa ut allt äckel som finns där är omöjligt. ”För om stickan försiktigt.” ATJO! ”Rotera för att få med så mycket som möjligt.” ATJO! ATJOO! AAATJOOOO!!! ”Håll kvar stickan i näsborren i 3-4 sekunder. Helt jävla omöjligt! Testet var negativt och jag undrar om Pär blev besviken eftersom ett positivt svar hade varit en förklaring, något att ta tag i.

Det finns inget och jag menar verkligen inget som provocerar mig mer än okunskapen om depressioner och fördomarna mot SSRI-preparaten. Fördomar, oavsett ämne, har rötter i okunskap. Okunskap leder till rädsla. Jag har skrivit mycket om det här genom åren och nu skriver jag om det igen för att jag vill och för att det behövs.

Det påstås att dagens samhälle är öppnare och mer tolerant i synen på depression och ångest, men det är rena nyset. Den s.k. öppenheten finns bara ute på nätet i diverse bloggar, poddar och alla de böcker där författaren vill ”dela med sig”, bryta ”tystnadskulturen” och radera tabun. Det strösslas med styrkekramar och tacksamhet över att ha fått ta del av en livshistoria. Jag är fullt på det klara med att Sverige har ett stort problem när så många unga och unga vuxna mår så dåligt som de gör och jag vill inte på något vis förminska magnituden eller lidandet. Det jag skriver om är hur det är att leva med kronisk depression för den diagnosen finns och jag har fått den från ett flertal läkare genom åren, men det skrivs inte mycket om det. Kanske är det för tungt. Kanske är det skrämmande att ”deppighet” kan vara livet ut.

Det finns psykotiska sjukdomar och det finns psykiska sjukdomar och det är en jävla skillnad. Psykotiska sjukdomar som schizofreni och dissociativ personlighetsstörning kräver tung medicinering och periodvis sjukhusvård. De medicinerna blir man trött, seg och avtrubbad av och det påverkar naturligtvis hur man uppfattas av omgivningen som kanske tycker att man har blivit personlighetsförändrad. Det är den stämpeln som alla mediciner inklusive SSRI-preparat har fått, men det är snarare depressionen som förändrar mig och inte medicinen. Psykiska sjukdomar som depression och ångest kräver sällan sjukhusvård och tack vare SSRI-preparaten har mångas liv blivit hanterbara och till och med bra. De flesta depressioner är begränsade rent tidsmässigt och i samråd med läkare fasas medicinen ut. Rädslan för psykiska sjukdomar bottnar i att det är i hjärnan allt sker och är det fel på hjärnan, så är man sinnessjuk (såvida det inte handlar om tumörer) och det är det samma som att vara galen. Egentligen handlar det om en bristsjukdom. Brist på serotoniner. Det är inte svårare eller mer skrämmande än så. Faktiskt.

Jag försökte ta mitt liv våren 1987 när jag var 22 år, men det ledde inte till att jag fick någon egentlig terapi eller medicin. Samma höst hade jag flyttat många mil hemifrån och via jobbet fick jag kontakt med företagshälsovården som i sin tur ordnade terapi och medicin. Sedan dess har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-prearat. Det är 35 år nu. Jag tänker inte säga att de har räddat mitt liv, men de håller mig vid liv. Jag har fortfarande självmordstankar i perioder och jag är ingen stor beundrare av livet som sådant.

Skilnaden mellan periodisk och kronisk depression framgår av diagnosens beskrivning som är ”kroniskt sänkt stämningsläge”. Det innebär att mitt normalläge från start ligger nedanför en friska persons. Det, i sin tur, innebär att mina dalar blir betydligt djupare än hos den friska, men oxå att mina toppar inte når högre än normalläget för den friska. Det är jävligt tungt att leva med, men inte det minsta skrämmande.

Jag har gått i terapi i perioder. Några längre medan andra varit begränsade och alltid i kombination med medicinering. Det har blivit många medicinbyten eftersom en medicin kan tappa stinget efter ett tag på samma sätt som kroppen slutar reagera på medicin mot smärta om den tas för ofta. Det som är jobbigast med SSRI-preparaten är att det tar flera veckor innan jag vet om den funkar. Om den inte gör det får jag börja om. Under tiden mår jag skit. Det är just den problematiken som finns när någon börjar använda medicinen: det gäller att stå ut flera veckor och till och med må sämre innan effekten kommer. Det finns en liknande problematik med antibiotikakurer, men tvärtom. Effekten är snabb och därför tas inte hela kuren.

Jag har aldrig skämts för min sjukdom och jag har nog varit lite väl öppen ibland och öst min livshistoria över intet ont anande människor vare sig de har bett om det eller ej. Nu för tiden är jag lågmäld. Det händer att någon reagerar på att jag är sjukpensionär (jag orkar inte säga ”stadigvarande sjukersättning” varje gång och det är bara vårdpersonal Försäkringskassan som förstår vad det betyder) med flera år kvar till pension, men när jag väljer att förklara varför (Depression och ångest) får de något blankt i blicken och byter samtalsämne. Något jag inte berättar är att jag blev sjukpensionär när jag var 45.

När jag växte upp lades mycket fokus på sjukdomar. Fysiska sjukdomar vill säga. Reumatism, ryggproblem, magsår, hjärtinfarkter, men inte ett pip om att både pappa och min bror var deprimerade i perioder. Det har jag fått veta som vuxen plus att min bror försökt ta livet av sig. Det fanns i mitt dna från start. Om jag hade fått veta det här tidigare hade det naturligtvis inte påverkat min sjukdomsbild, men jag har alltid stört mig på att en sjukdom som nästan tog livet av 2 familjemedlemmar inte fick utrymme bland de övriga krämporna. För depression är allvarligt och kan vara dödlig. I Sverige dör nästan dubbelt så många på grund av självmord än i trafiken. Varje år.

Det finns dem som anser att självmord är fegt och det finns dem som ser SSRI-preparaten som ett ”djävulens påfund”. Jag tycker oxå att självmord är den feges utväg, men då handlar det om att inte våga ta konsekvenserna av sitt handlande. En mördare som åker fast, men inte pallar ett fängelsestraff. En förälder som spelat bort familjens hela kapital, men inte är rakryggad nog att reda ut skiten. Hitler som inte vågade möta nederlaget. Däremot är en sjuk människa inte feg för att hon/han inte orkar med sjukdomen och att på grund av den känna att hon/han är en belastning för familjen. Depression anses fortfarande kunna kureras med fysisk aktivitet och mindre självömkan. Om jag berättade att jag har cancer skulle jag mötas av medkänsla och förmodligen stöttas genom sjukdomsförloppet. Om jag dog skulle det heta att jag ”förlorade kampen” mot sjukdomen. Ingen skulle säga att jag bara behöver motion och mindre självömkan.

Den senaste gången jag gick i samtal pratade jag med en sköterska och det handlade mer om ett samtal mellan 2 människor. Hon var utbildad sköterska med lång erfarenhet. Vid ett tillfälle fick jag frågan när jag senast haft en sammanhängande period på minst 2 månader när jag mått bra. Jag funderade. ”2 månader är en lång tid.” sa jag. Mitt svar blev ”Aldrig.”. Som längst har jag mått bra i kanske 1 vecka.