Månad: april 2022

En skeptiker och en teknikdåre

I morgon åker Pär till Öland igen. Den här gången i första hand för att fira påsk med Elin som kommer dit på torsdag. Jag stannar hemma. Jag trivs fortfarande inte där även om jag har tillbringat 2 jular där (2020 och 2021) tillsammans med mina favoritpersoner, Elin och Pär. När Corona var i full sving 2020, så ställdes naturligtvis det vanliga julfirandet hos svärfar in och då föreslog Elin och Pär att vi skulle åka till Öland. Tvärmörkt och långt från alla virusar. Jag tvekade länge och jag hade ångest i ett par veckor innan. Merparten av mina Ölandsminnen är förknippade med Elins första år när jag mådde otroligt dåligt större delen av tiden och stekheta sommardagar när alla i Vårat Gäng var där samtidigt, 9 personer varav 3 barn. Gemensamma utflykter och, oftast, 3 gemensamma måltider om dagen. Nu när jag vet att jag är introvert ryser jag av fasa vid bara tanken och jag förstår inte att jag pallade över huvud taget, men då fanns det inte på kartan att jag inte skulle med. Julen 2020 blev väldigt, väldigt mysig! Jag konfronterade mina ångestminnen och överlevde. Vi 3 och Siri. Julen 2021 blev oxå lyckad. När vi kommer dit i december är stugan helt utkyld och det tar tid att få upp värmen i elementen. Det finns en kamin som Elin och Pär eldar i non stop och som jag inte tycker om. Som värmekälla är den en fis i rymden eftersom man är tvungen att sitta nära och ändå blir bara framsidan varm. Röklukten som sätter sig i precis allt! Min väska stod i en stängd garderob i ena sovrummet med stängd dörr och ändå luktar den av rök när jag tar fram den flera månader senare! Sen är det ju inte världens miljövänligaste uppvärmning heller. Varje gång Pär kommer hem från Öland följer rökoset med som en oinbjuden gäst.

När vi var där i julas var Elin dårförkyld. Hon hade en bokad tågbiljett tillbaka till Hässleholm, men det var ingen lysande idé att hon skulle åka tåg med feber och snorig näsa, så vi lade om planerna och körde henne hem den 27 december. Vi bodde på Statt som vi brukar göra. Tisdag den 28:e åkte vi hemåt redan vid 8. Det var i alla fall våra planer. Bilen startade inte. En Volkswagen iD4. Det är just där och då som vi fick 2 valmöjligheter: ringa verkstaden och få en hyrbil för att ta oss hem eller försöka få bilen att starta. Pär valde det senare. Jag är överlag teknikskeptisk medan han är tekniknyfiken en teknikdåre. För att förenkla anledningen till att bilen inte startade hävdade den att sladden satt kopplad till en laddare. Efter kanske 10 minuter av svärande och tryckande på skärmen gick bilen igång och vi kom iväg. Frid och fröjd. Vi kom fram till en Cirkle K, jag minns inte vilken och laddade batteriet. När det var klart var klockan halv 10. Bilen startade inte. Samma felmeddelande. Pär fick igång den efter ännu en omgång svärande och tryckande på skärmen. Vi fortsatte och planerade nästa laddstopp till Cirkle K i Mantorp. 2 timmar senare kommer vi fram till korsningen vid motorvägen i Mantorp. Man måste köra över den för att komma till avfarten upp till Circle K. Pär saktar in för att lämna företräde och sedan lägger bilen av igen. Där blir vi stående. Trafiken rör sig på motorvägen. Några bilar bakom oss får köra förbi. Den här gången blir Pär riktigt förbannad. Jag känner mig hjälplös och förblir tyst. Plötsligt vaknar motorn igen och vi rullar kanske 50 meter innan den stannar igen. Nu står vi mitt i en korsning på en 2-filig motorväg. Pär sitter hukad över ratten och försöker samma manövrar som tidigare utan att något händer. När jag tittar åt vänster, över hans rygg, ser jag en Scania-lastbil komma. Den kommer närmare och närmare. Fronten på en sådan hytt är dryga 2 meter. ”Vi kommer att dö.” var min första tanke. Sedan ”Om vi blir påkörda vill jag inte överleva om Pär inte gör det.”. Vi har pratat mycket om det här efteråt och han blev litet skakad när jag förklarade hur jag upplevde det eftersom han inte sett lastbilen komma. Chauffören lyckades stanna med god marginal. Jag klev ur och vevade med båda armarna. Han klev ur och frågade om han kunde hjälpa, men eftersom det är en elbil är det inte många som kan hjälpa. Den hade låst sig fullständigt. Det gick inte att lossa handbromsen för att få möjlighet att skjuta på. Chauffören kunde manövrera förbi oss. Vi hade fastnat i en ena filen vilket innebar att vi åtminstone inte stoppade upp trafiken i södergående. Pär hade gått en bit bort för att ringa om hjälp. Jag vankade omkring och gjorde mig synlig för att ingen annan skulle fastna. Ytterligare 2 stannade och frågade om de kunde hjälpa. Pär fick kontakt och blev lovad en bärgningsbil inom en halv timme. Vi plockade med oss det nödvändigaste och började gå mot Cirkle K. Då stannade ännu en bil och frågade om de kunde hjälpa till och vi fick skjuts den sista biten till macken. Det var en mulen dag med iskalla vindar och småsnö i luften. Efter ett toalettbesök började väntan på bärgningsbilen. Vid det här laget hade jag slutit mig. Jag kände mig stum. Jag frös inte. Jag var inte arg. Jag var inte hungrig eller törstig. Jag kände mig bara värdelös. Pär ringde flera samtal och gick sedan tillbaka till korsningen för att vara där när bärgningen kom. Det fanns fortfarande corona-restriktioner och macken är liten, så jag höll mig utomhus och vankade runt. Klockan hade passerat 13 när bärgningsbilen dumpade vår på parkeringen. Nästa steg var att få den till Linköping där närmaste verkstad fanns. Medan vi väntade på den transporten satt Pär i bilen och jag gick för mig själv i utkanten av långtradarparkeringen. Bärgningsbil 2 tog oss till Engströms, Volkswagens filial. Klockan var ca 14.15. Vi hade tydligen tur när vi fick tag i en hyrbil dagarna för nyårshelgen. Deras sista. 45 minuter senare kunde vi tömma bilen på alla ägodelar och lyfta över dem till en dieseldriven, automatväxlad Volkswagen Passat och sedan. Åkte. Vi. Hem. Vi kom hem klockan 18, 3 timmar senare än beräknat, uppskakade och slutkörda. Jag packade upp, duschade, tog mitt täcke och mina kuddar och flyttade in i läsrummet. Jag lade mig strax efter 19 och sov skitdåligt.

Vilket var då felet på bilen? Inte var det motorproblem i alla fall. Programfel. Mjukvarukollaps. Den hade från start haft problem att ”tillgodogöra sig” programvaruuppdateringar. Min teknik-skeptisism har fått så mycket vatten på sin kvarn….

1. En elbil är inte en vanlig bil vilket innebär att när/om den lägger av kan ingen hjälpa dig. Varken bensindunkar, dragkrokar eller laddkablar fungerar.

2. En elbil har ingen instrumentbräda med knappar och rattar utan en pekskärm. Om du vill ställa in värmen eller välja radiokanal måste du dutta dig fram och om du, som Pär, har taskig blodcirkulation i fingrarna som gör att känsligheten minskar behöver du snarare dunka på skärmen.

3. Efter det vi råkade ut för har jag fått Pär att skriva under på att fixa varenda liten nödvändig inställning när det gäller allt från stolsvärme till färdplan innan han ens rullar ut från carporten. Att ha en pekskärm i bilen är det mest trafikfarliga som teknikdårarna har hittat på!!!

4. Att utveckla en bil som är som en dator på hjul är sinnessjukt och gör att en stor del av befolkningen inte har en chans att lära sig hur den fungerar. Man ska inte behöva vara en teknikdåre eller högutbildad programmerare för att kunna köra sin bil eller förstå vad som är fel.

Det finns 3 positiva saker med vår elbil: den är tystgående, den är miljövänlig och den har väldigt bekväma säten för långa färder.

Vi fick tillbaka bilen efter ungefär 2 veckor, så Pär fick köra till Linköping och hämta den och lämna tillbaka hyrbilen. Det dröjde längre än så innan jag satte mig i den igen. Vi åkte till Hässleholm i början av mars för att fira Elins och min födelsedag. Det innebar att jag fick möjlighet att se den där korsningen igen, men utan att bilen stannade. Det gick problemfritt båda vägarna.

Konsten att samtala

Nu när Elin bor i Hässleholm blir det en del bilåkande. Vi har elbil numera och därför behövs bilen laddas mellan en halv till 1 timme vid 2 tillfällen. Det tar ungefär 7 timmar att åka till Hässleholm. De senaste gångerna vi har bilat har vi inte haft vare sig musik, radio eller ljudbok. Vi har vilat i tystnaden (och med en elbil är det verkligen tyst; vi sssssusar fram). Vi sitter i egna tankar och tack vare att vi känner varandra så bra vid det här laget blir det inte ett dugg konstigt att någon av oss slänger fram något helt slumpmässigt. Det kan handla om en rovfågel som sitter på staketet vid vägbanan eller om dåren Putin. Det kan handla om böcker eller Lego-byggande (Pär har just nu dille på Star Wars-modeller). Barnuppfostran eller förhållanden. Kläder eller planerna på att köpa nya sängar. Allt och ingenting. Inga frågor är för dumma. Alla åsikter kan framföras. Alla känslor är tillåtna. Vi samtalar helt enkelt. Det är en konst som är på utdöende. När en familj med till exempel 2 vuxna och 2 barn är på bilfärd sitter ofta ungarna med näsan i någon form av skärm för gud förbjude att de skulle behöva ha tråkigt. Den som inte kör sitter med näsan i mobilen. De gånger något sägs är det kopplat till det som dykt upp skärmarna att. Tystnaden är inte vilsam eller ett tecken på funderingar. Det är möjligt att jag är kategorisk, men det står jag för. Det skrivs spaltmeter om vilka effekter mycket skärmtid har. Hemma hos Pär och mig råder mobilförbud medan vi äter. Tyvärr, har Pär en armbandsklocka som är kopplad till mobilen, så även om han sätter mobilen i flygläge burrar klockan till när något meddelande har kommit och han kan inte låta bli att slänga ett öga på skärmen. En reflex. Något jag tycker är viktigt med mobilfria måltider är att kunna spåna, att kunna diskutera utan att genast googla fram fakta. Det är oxå ett sätt att hålla igång språket och förmågan att kunna uttrycka sig. Grundbulten i alla former av relationer är kommunikation och att samtala. Vi ska ha en middag när Pär fyller år om några veckor. Nu när corona är över kan vi bjuda in de närmaste och då tänker jag kräva att mobilerna läggs undan. Så det så!

1 april?

Vår lokaltidning heter Mitt i Salem. Den är inte överdrivet informativ utan består mest av annonser från lokala handlare, men det är väl så de flesta lokaltidningar överlever. Insändarna är alltid kul att läsa. Den här fanns med i veckans nummer. Det var inte 1 april när jag läste den, men det är lätt att tro det. Läs själva!

Är det verkligen meningen att insändaren ska tas på allvar?! Jag har en tatuering på varje överarm, så då skulle jag inte få gå till en vanlig strand?

1. Insändaren undertecknar med ett namn som kan läsas som Fia med knuff. Fegis!

2. Hon, det är väl en hon eftersom namnet är Fia, formulerar sig med ”… man bor i Täby.” och det är oxå fegt. Stå för dina åsikter, så ökar chanserna att bli tagen på allvar.

3. Är det insändartorka hos tidningen?

Läskramp

Varför är det så svårt att hålla igång det som jag tycker om och som jag mår bra av? Skrivkramp är ett vedertaget begrepp och nu tycker jag att läskramp oxå ska bli det. Mina små hyllor i läsrummet innehåller många böcker. Både sådana jag redan har läst och vill läsa om och helt nya. Det brukar fungera att läsa om en favorit bara för att komma igång och minska kraven på koncentration, men inte den här gången. Jag har så svårt att kompromissa. När jag hittar något jag tycker om, vare sig det handlar om något ätbart, en genre, ett intresse, ett spel, så är det endast det som gäller. Jag brukar kalla de för dillen. I somras återupptäckte jag The Sims 4 och kunde sitta och bygga hus i timmar. Jag hittade en bokserie om Alex Verus av Benedict Jacka och så läste jag den ena boken efter den andra tills det tog stopp. Jag har återupptäckt Start, den rostade havremüslin (det kallas granooooola numera) och, ja, jag skulle kunna äta det till frukost, lunch och middag. Jag jobbar hela tiden med att variera mig för när ett dille går över känner jag mig ofta lite vilsen. ”Och nu då?” En form av trygghet som försvinner när jag plötsligt får tid över eller måste välja något nytt att äta. Jag blir så ofta sååååå trött på mig själv. De senaste 2 veckorna har jag börjat lösa korsord igen och har till och med skaffat en prenumeration på favoriten från förr, ”Bra korsord”. Det tog faktiskt ett tag innan hjärnan hade snappat upp korsords-tänkandet, att läsa det som står i rutan, men inte alltid bokstavligt och att det finns återkommande ord, en form av muskelminne. För att återknyta till inledningen om läskramp. När jag slutade blogga för 2 år sedan, så försvann recensionerna oxå, men jag ville minnas vilka böcker jag hade läst och vad jag tyckte om dem, så jag köpte mig en läsdagbok. Hos Bokus finns en vacker sådan av Ann Handell som heter ”Boksamlingen”. Förutom titel, författare och handling kan jag fylla i vad jag tycker om språket, om någon särskild tanke eller känsla finns kvar. Det finns sidor för favoriter eller de sämsta böcker jag har läst, citat eller en minnesvärd inledning. Jag skriver mer när jag gillar en bok och när jag inte gillar den skriver jag varför (och sen ställer jag ut en i föreningens soprum där vi har en hylla för böcker och filmer). Jag läser inte ut en bok jag inte gillar, det har jag slutat med för länge sedan för det gränsar till självplågeri och fyller inget som helst syfte. De gånger jag verkligen inte gillar en bok skriver jag bara titel och författare och sen drar jag ett diagonalt streck över sidan. En detalj jag uppskattar och som får läsdagboken att kännas lyxig är bokmärket av tyg. Jag lyssnar fortfarande på böcker via Storytel och jag har blivit så kräsen när det gäller översättningar, bra svenska och inläsare att jag allt oftare lyssnar på engelska när den möjligheten finns. Det här har fört med sig att jag även har börjat läsa på engelska (igen) och fördelen med det är att jag slipper hänga upp mig på om det är bra engelska eller inte. Hehe. Brittisk engelska är ljuvligt att lyssna på.

Nutidshistoria

Historia är ett stort intresse hos mig och har alltid varit det även i skolan om man bortser från när jag var tvungen att lära mig namn och ordning på Sveriges kungar för det finns, banne mig, ingen som helst logik där! Gustav, Oskar och Erik i en salig röra och när man upptäcker att Erik den XIV (han som gifte sig med den vanliga Karin Månsdotter) medvetet hoppade över XIII (13) eftersom det kunde betyda otur, så … ja, det var ju det där med logiken. Jag sitter inte med näsan i historieböcker eftersom de alltid är så faktaspäckade så att det dammar torrt om dem utan jag föredrar när litteratur och film skildrar flydda tider och allra helst lägger till en och annan autentisk person. Det svenska kungahuset är inte riktigt lika intressant som det brittiska. I alla fall inte dagens svenska kungahus och nej, jag läser varken Hänt, Svensk damtidning, Expressen eller Aftonbladet. För några hundra år sedan var de svenska kungarna nog så maktgalna, giriga och blodtörstiga. Som pricken över i finns det numera kvinnliga författare t.ex. Anna Laestadius-Larsson och Philippa Gregory som skildrar kvinnornas villkor i en värld som tillhörde männen i en utsträckning som vi inte ens kan föreställa oss.

När det kommer till nutidshistoria får jag mitt lystmäte i The Crown på Netflix. Det finns 4 säsonger och jag blev lite förvånad över att jag inte har tagit upp den i bloggen tidigare vilket en sökning avslöjade. Det är en av de bästa serien som England har producerat! Den är storslagen och välspelad och vacker på det sätt som endast engelska serier kan vara. Jag fick inte upp ögonen för serien förrän i andra säsongen. Den fjärde säsongen har hunnit fram till 1979 och framåt och då var jag 14 år. Det var när Margaret Thatcher försökte få Storbritannien på fötter genom att driva igenom nedskärningar på 4 miljarder pund det första hon gjorde när hon blev premiärminister. Det var då Irland slogs för att bli fria från brittiskt välde och IRA tog på sig ansvaret för många attentat. Det var då prins Charles förlovade sig och gifte sig med Diana och det är det här som är så fascinerande med nutidshistoria: jag sitter med facit i hand, men det blir inte mindre spännande eller intressant för det. Samma sak med Titanic eller familjen Tudor eller hur Hitler kom till makten. Jag suktar alltid efter att få veta hur och varför. Det finns ett litet smolk i glädjebägaren när det gäller The Crown och det är att producenterna egentligen inte har fått ett godkännande från kungahuset, så dramatiseringen av vissa händelser får jag ta med en nypa salt och kungafamiljen är tydligen inte alls intresserade av serien. Men det är jag! I maj släpps säsong 5 och nu repeterar jag säsong 4. Det är plågsamt att se hur Diana slängs in i den lejonkulan utan några som helst förberedelser, stöd eller ens hjälp och de som är infödda, som lever och andas traditionerna skrattar åt hennes misstag och till och med hånar henne. Hur hade hennes liv sett ut idag om hon brutit förlovningen, om hon gått på magkänsla och instinkter när hon fick veta att Charles och Camilla fortsatte att ha tätare kontakt än vad hon fick med sin blivande man?

Jag har oxå sett en av många dokumentärer om Diana och den gick oxå på Netflix. Jag minns inte vad den hette, men den var gjord efter hennes död och innehöll många intervjuer och vittnesmål. Efter skilsmässan från Charles fick hon en annan sorts uppsving. Det går inte att förneka att hon vid det laget visste hur hon skulle utnyttja sin ställning och pressen, men den brittiska pressens rykte som världens värsta är inte ogrundat. Där kan man använda ordet kränkt i sin rätta bemärkelse! Fy fan! ”Det ligger i allmänhetens intresse.” eller ”Vanligt folk har rätt att få veta.” är deras främsta argument. Äckligt är bara förnamnet! Nu är det nog läge att tala om och betona att jag absolut inte är rojalist! Jag tycker att Sveriges kungahus borde avskaffas. De kostar bara pengar och att dra fram argumentet att de gör fantastisk reklam för Sverige är inte hållbart. Om man frågar folk från andra länder vad de tänker på när man nämner Sverige (och det är när de har insett att vi inte är samma land som Schweiz), så är det inte kungahuset. ABBA, Ikea, Volvo, midnattssol, jämställdhet, socialism och förbud mot barnaga är väl de vanligaste svaren.