2 år och 11 dagar sedan sist! Som jag skrev i det senaste inlägget: tiden går. Nu har jag fått tillbaka behovet att skriva. Det är mycket som snurrar runt i huvet när jag försöker komma ihåg det som har hänt sedan sist. Mitt liv är fortfarande i ett litet format, men omvärlden påverkar mig vare sig jag vill det eller inte med allt från Covid-19, böcker och filmer, galna diktatorer, klimatkaos, bristen på en bra svenska, förändringar i Rönninge och min familj.
I det här inlägget tar jag med de händelser som har påverkat mig mest. När Covid-19 slog till upplevde Pär och jag inga större förändringar. Jag är ju en introvert stugsittare, så de sociala kontakterna blev marginellt färre. Jag fick för vana att alltid ha ett munskydd i jackfickan och spritade händerna varje gång jag gick in i en affär. Den största skillnaden är jag inte har åkt till Stockholm en enda gång på 2 år! Den enda anledningen att åka dit var för att köpa te och jag drog mig för att ta pendeltåget för en sorts lyxkonsumtion när alla ombads att undvika trängsel. Jag ringde till butiken och frågade om jag kunde beställa och få det hemskickat och det gick alldeles utmärkt! Lysande! Det dröjde inte länge innan de fixade en nätbutik och nu finns det absolut ingen anledning att åka dit. Den senaste gången jag åkte pendeltåg är alltså den 10 december 2019.
Scania agerade fort genom att beordra hemarbete i så stor utsträckning som möjligt. Vi har ett avundsvärt läge eftersom vi är bara 2 personer och har 2 våningar. Pär har sin hörna där uppe och har kunnat modellera om till en arbetsplats som fungerar. Jag skrotar runt på nedervåningen och märker inte så mycket av det mer än att jag får starta om perkolatorn för att kaffet inte ska kallna. En fördel med att Scania-kontoret blev tomt på folk var att de som inte ville eller kunde arbeta hemifrån kunde vara där utan smittorisk. Pär har utnyttjat Öland hårt och har inrättat ett mindre kontor där oxå och det är inte många som har den möjligheten. Avundsvärt de luxe. När jag tycker att han har varit hemma lite väl länge och han vill ha miljöombyte, så packar han och åker till Byxelkrok. Häpp!
Nu tänker jag skryta om Elin, Pärs och min snorpa. Våren 2020 gick tog hon examen på förskollärarutbildningen. Det blev mycket hemma-plugg och videomöten för henne oxå. Hon hade en kompis, M, som hade samma seriösa inställning till studierna och de var ett svårslaget team. Till den avslutande uppsatsen valde de att skriva om utemiljöer hos förskolor. Pär och jag fick läsa den och trots att jag är långt ifrån akademiskt lagd förstod jag att den var bra. Det visade sig att den var enastående bra för M och Elin fick ett utmärkelse, ett diplom och deras uppsats är numera en riktlinje för hur en sådan ska skrivas. Sug på den! Det skriande behovet av förskollärare gjorde att hon kunde välja förskola och få en bra ingångslön och började på Lilla blå elefantens förskola som, vid det tillfället, var ett lärarkooperativ. En liten förskola med, som mest, 18 barn från 1 till 6 år. Hon trivdes väldigt bra större delen av tiden hon arbetade där, men sommaren 2021 bestämdes att de skulle bli en del i ett privatägt företag. Ägaren (som jag för mitt liv inte minns namnet på) har ett 20-tal förskolor runt Uppsala och Stockholm och har fått väldigt hård kritik från både föräldrar, anställda och politiker. En dag i augusti 2021 var Elin och R hos oss på middag och hon säger att de har något att berätta. ”Är du gravid?” slängde jag ur mig snabbt som en huggorm. Hon svarade nej. ”Ska du sluta på Lilla Blå?” slängde jag ur mig lika snabbt. Hon svarade ja. Dessutom tänkte hon flytta. Till Hässleholm. Höstterminen 2020 blev R antagen till en utbildning i programmering och flyttade till Hässleholm som inte ligger långt från hans barndomshem. Semestern 2021 tillbringade Elin hos honom och det kändes så pass bra att de kände att de ville satsa på det. Hon fick snabbt ett jobb på en förskola på gångavstånd (Hässleholm är inte stort och allt ligger på gångavstånd eller ”runt hörnet” som har blivit ett internt skämt). Ja, men häpp. Typ. I början av oktober körde Pär ned Elin och ett flyttlass. Den 5 november följde jag med med resten av det hon behövde. Hon behöll lägenheten i Rönninge med möblerna tills vidare. Sambolivet visade sig bli knepigare än de hade föreställt sig. Åtminstone för R. Det har varit många konflikter och tjafs och utan att gå in på detaljer är läget så att de ska gå åt varsitt håll. Det bestämdes för knappt 2 veckor sedan och hon har redan ett hyreskontrakt för en tvåa ”runt hörnet”. Det är ju en av småstädernas fördelar och ett övertag, anser jag, att kunna få en HYRESRÄTT efter att ha letat i några dagar! Lägenheten i Rönninge är såld. Den 28:e april åker Pär och jag ned för att hjälpa henne med flytten. Elin har förresten bytt jobb igen. Hon hann knappt bli varm i kläderna när de fick veta att hela jäkla förskolan skulle stängas, men som förskollärare är det inte svårt att hitta nytt, att hitta bättre för det visade sig ganska snart att det var ett skitställe hon hamnat på. Good riddance, som engelsmännen säger. Sedan januari i år jobbar hon tillsammans med J som hon klickar med lika bra som hon gjorde med M. De har fått starta en småbarnsgrupp från grunden och det fungerar bra och Elin stortrivs och vet ni vad? Den ligger runt hörnet. Jag får inte glömma Siri! När R flyttade till Hässleholm tog han sin katt, Juni, med sig och Elin kände sig ensam, så hon kontaktade katthemmet i Södertälje och hittade Siri. En liten svart och vit katt med gröna ögon och liten stämma. Hon är så mysig! Jag kommer att lägga ut en bild på henne snart när jag har vant mig vid bloggandet och trixet med bilder.