Månad: mars 2022

Ett pågående projekt

Hälsan, den hälsan. Ofta känns både hälsan och kroppen som ett ok som jag släpar på. Under de 2 års tid som jag inte har bloggat har inget hänt när det kommer till min fetma. Jag väger fortfarande över 100 kg och det känns inte som om jag kommer att bli lättare. Vissa dagar skiter jag i det, andra dagar vill jag bara ge upp. Den farligaste ät-fällan för mig är och förblir kvällstugget. De senaste månaderna har jag bestämt att inte äta något efter klockan 21 söndag – torsdag och det har gått överraskande bra! Jag tycker om känslan av att inte vara proppmätt när jag lägger mig och det känns alltid bra när jag vaknar dagen efter och minns att jag undvikit kvällstugget ännu en gång. Jag noterar i almanackan de kvällar jag lyckas, men även de kvällar jag inte lyckas och då skriver jag vad jag åt oxå. Nu har det hänt något mycket intressant som gör att jag känner mig lite vilsen. Godis, chips och kakor är inte längre gott. Godis, chips och kakor är inte längre gott. De fredagar och lördagar som jag har vikt för att kunna äta sånt och därför köpt hem diverse smaskens, så har det inte varit gott och jag har slängt det mesta. Det faktum att jag har haft helgen att se fram emot och planerat vad jag ska välja är så inarbetat i mitt sätt att tänka att jag blir stående rådvill och undrar vad jag ska tugga på då. Fascinerande. Det är ett av de största problemen när man ska lägga om livsstil för man är tvungen att omprogrammera hela hjärnan och det, mina vänner, är inget som görs från en dag till en annan. Det gör oxå att jag alltid är skeptisk när någon går ned 20 kilo på ett halvt år. Har hjärnan verkligen registrerat förändringarna? Är det verkligen möjligt att inte falla tillbaka i invanda fällor?

Ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk i Covid-19, men flera av oss har haft någon släng av den. Den 10 mars 2020 blev både Pär och jag sängliggande i ett par dagar. Det var min födelsedag, så jag är säker på datumet. Havererade magar, huvudvärk, sinnessjuk trötthet och feber upp emot 38-39 grader. Innan dess var det en herrans massa år sedan jag hade feber och ofta när jag har trott att har det visar termometern inte mer än 37 grader. I ungefär 1 år efter kunde jag få enstaka feberdagar när termometern visade 38 grader och jag kände mig allmänt mosig. Det finns de som överlevt perioder på intensiven och fått långvariga, kanske permanenta men. Jag var sjuk i några dagar och kroppen har känts annorlunda sedan dess. Min ork som aldrig har varit på elitnivå har minskat ett snäpp. Feberdagarna har försvunnit och nu handlar det mer om enstaka förkylningsdagar med huvudvärk, nästäppa och allmän ruggighet. Något har rubbats. Jag känner det. Jag har levt med den här kroppen i 57 år, så jag vet. Tidigare orkade jag promenera 2 dagar på raken och sedan 1 dags vila. Nu blir det 1 promenad och sen 1 dags vila. Både Pär, Elin och jag har trippel-vaccinerats. Värktabletter är en sak till som jag har känt mig tvungen att hålla koll på. Det hade blivit slentrianmässigt inmundigande av värktabletter, både Treo, Alvedon och Ipren. Minsta huvudvärk och jag grep tag i Treo-röret. Jag har gjort samma sak som med kvällstugget att jag noterar i almanackan de dagar jag inte tar något smärtstillande och varför de dagar jag gör det. Fördelen är att de får större effekt när jag väl behöver dem. Det är inte så ovanligt att man får huvudvärk av att ta för mycket smärtstillande. Jag minns en insändare i DN på deras Insidan som undrade vad hon kunde göra för att slippa en ständig huvudvärk. Hon gjorde allt rätt, men hon hade fått Naproxen på recept och den vanligaste biverkningen är – just det! – huvudvärk. Makalöst klantigt av hennes läkare.

Visste ni…

… att det tar 5 år för en cigarettfimp att brytas ned? FEM ÅR. Om ni tänker er att en rökare slängde ifrån sig en fimp i mars 2017, så är det först i år som den är helt borta. Det är en sån sak som får mig att vilja suga tag i den rökare som släpper en fimp ifrån sig och trycka upp människan mot väggen och väsa ”Du är en miljöförstörare!”. Närmiljöförstörare. Som en slemmig prick över ett nikotinosande i förstör de närluften för mig och så stinker de. Jag funderar ofta på hur någon med minsta fungerande hjärna och förmåga att ta till sig fakta börjar röka?! Dessutom säger ju alla samma sak: det smakar för jäkligt första gången och illamåendet kommer som ett brev på posten, så varför fortsätta??!!

Halloj!

2 år och 11 dagar sedan sist! Som jag skrev i det senaste inlägget: tiden går. Nu har jag fått tillbaka behovet att skriva. Det är mycket som snurrar runt i huvet när jag försöker komma ihåg det som har hänt sedan sist. Mitt liv är fortfarande i ett litet format, men omvärlden påverkar mig vare sig jag vill det eller inte med allt från Covid-19, böcker och filmer, galna diktatorer, klimatkaos, bristen på en bra svenska, förändringar i Rönninge och min familj.

I det här inlägget tar jag med de händelser som har påverkat mig mest. När Covid-19 slog till upplevde Pär och jag inga större förändringar. Jag är ju en introvert stugsittare, så de sociala kontakterna blev marginellt färre. Jag fick för vana att alltid ha ett munskydd i jackfickan och spritade händerna varje gång jag gick in i en affär. Den största skillnaden är jag inte har åkt till Stockholm en enda gång på 2 år! Den enda anledningen att åka dit var för att köpa te och jag drog mig för att ta pendeltåget för en sorts lyxkonsumtion när alla ombads att undvika trängsel. Jag ringde till butiken och frågade om jag kunde beställa och få det hemskickat och det gick alldeles utmärkt! Lysande! Det dröjde inte länge innan de fixade en nätbutik och nu finns det absolut ingen anledning att åka dit. Den senaste gången jag åkte pendeltåg är alltså den 10 december 2019.

Scania agerade fort genom att beordra hemarbete i så stor utsträckning som möjligt. Vi har ett avundsvärt läge eftersom vi är bara 2 personer och har 2 våningar. Pär har sin hörna där uppe och har kunnat modellera om till en arbetsplats som fungerar. Jag skrotar runt på nedervåningen och märker inte så mycket av det mer än att jag får starta om perkolatorn för att kaffet inte ska kallna. En fördel med att Scania-kontoret blev tomt på folk var att de som inte ville eller kunde arbeta hemifrån kunde vara där utan smittorisk. Pär har utnyttjat Öland hårt och har inrättat ett mindre kontor där oxå och det är inte många som har den möjligheten. Avundsvärt de luxe. När jag tycker att han har varit hemma lite väl länge och han vill ha miljöombyte, så packar han och åker till Byxelkrok. Häpp!

Nu tänker jag skryta om Elin, Pärs och min snorpa. Våren 2020 gick tog hon examen på förskollärarutbildningen. Det blev mycket hemma-plugg och videomöten för henne oxå. Hon hade en kompis, M, som hade samma seriösa inställning till studierna och de var ett svårslaget team. Till den avslutande uppsatsen valde de att skriva om utemiljöer hos förskolor. Pär och jag fick läsa den och trots att jag är långt ifrån akademiskt lagd förstod jag att den var bra. Det visade sig att den var enastående bra för M och Elin fick ett utmärkelse, ett diplom och deras uppsats är numera en riktlinje för hur en sådan ska skrivas. Sug på den! Det skriande behovet av förskollärare gjorde att hon kunde välja förskola och få en bra ingångslön och började på Lilla blå elefantens förskola som, vid det tillfället, var ett lärarkooperativ. En liten förskola med, som mest, 18 barn från 1 till 6 år. Hon trivdes väldigt bra större delen av tiden hon arbetade där, men sommaren 2021 bestämdes att de skulle bli en del i ett privatägt företag. Ägaren (som jag för mitt liv inte minns namnet på) har ett 20-tal förskolor runt Uppsala och Stockholm och har fått väldigt hård kritik från både föräldrar, anställda och politiker. En dag i augusti 2021 var Elin och R hos oss på middag och hon säger att de har något att berätta. ”Är du gravid?” slängde jag ur mig snabbt som en huggorm. Hon svarade nej. ”Ska du sluta på Lilla Blå?” slängde jag ur mig lika snabbt. Hon svarade ja. Dessutom tänkte hon flytta. Till Hässleholm. Höstterminen 2020 blev R antagen till en utbildning i programmering och flyttade till Hässleholm som inte ligger långt från hans barndomshem. Semestern 2021 tillbringade Elin hos honom och det kändes så pass bra att de kände att de ville satsa på det. Hon fick snabbt ett jobb på en förskola på gångavstånd (Hässleholm är inte stort och allt ligger på gångavstånd eller ”runt hörnet” som har blivit ett internt skämt). Ja, men häpp. Typ. I början av oktober körde Pär ned Elin och ett flyttlass. Den 5 november följde jag med med resten av det hon behövde. Hon behöll lägenheten i Rönninge med möblerna tills vidare. Sambolivet visade sig bli knepigare än de hade föreställt sig. Åtminstone för R. Det har varit många konflikter och tjafs och utan att gå in på detaljer är läget så att de ska gå åt varsitt håll. Det bestämdes för knappt 2 veckor sedan och hon har redan ett hyreskontrakt för en tvåa ”runt hörnet”. Det är ju en av småstädernas fördelar och ett övertag, anser jag, att kunna få en HYRESRÄTT efter att ha letat i några dagar! Lägenheten i Rönninge är såld. Den 28:e april åker Pär och jag ned för att hjälpa henne med flytten. Elin har förresten bytt jobb igen. Hon hann knappt bli varm i kläderna när de fick veta att hela jäkla förskolan skulle stängas, men som förskollärare är det inte svårt att hitta nytt, att hitta bättre för det visade sig ganska snart att det var ett skitställe hon hamnat på. Good riddance, som engelsmännen säger. Sedan januari i år jobbar hon tillsammans med J som hon klickar med lika bra som hon gjorde med M. De har fått starta en småbarnsgrupp från grunden och det fungerar bra och Elin stortrivs och vet ni vad? Den ligger runt hörnet. Jag får inte glömma Siri! När R flyttade till Hässleholm tog han sin katt, Juni, med sig och Elin kände sig ensam, så hon kontaktade katthemmet i Södertälje och hittade Siri. En liten svart och vit katt med gröna ögon och liten stämma. Hon är så mysig! Jag kommer att lägga ut en bild på henne snart när jag har vant mig vid bloggandet och trixet med bilder.