november, 2019 | Mitt liv i ord

Klagomål 2

Igår, måndag kände jag att magsjukan eller matförgiftningen äntligen hade släppt sitt grepp om mig. Jag mår inte illa, jag kan äta som vanligt och magen fungerar som den ska. En av kvällarna när jag inte orkade något loggade jag in på vårdguiden och läste min journal och jag blev förbannad och sårad och kränkt. Det är ett ord som missbrukas idag, men jag kände och känner mig kränkt. Överläkare AE kom fram till att jag lider av kroniskt förstämninssyndrom och där instämmer jag. Den diagnosen stämmer överens med den jag har fått av 2 olika läkare med flera års mellanrum. Det ”finns viss misstanke på autismspektrumstörning eller personlighetsstörning, i första hand schizoid” och det är termen schizoid jag protesterar mot. Asperger är en fis i rymden jämfört med att få stämpeln schizoid för det handlar om stämpel mer än diagnos. När man hör ordet schizoid associerar man till (paranoid) schizofreni som är en skrämmande sjukdom. Den associationen är felaktig, men det får man veta endast om man går in på Psykologiguiden.se. och hur många gör det? Jag är väldigt intresserad av psykologi och den formen av sjukdomar, så jag går in där när jag behöver information. Så här definieras schizoid:

”Personer med denna typ av störning har sällan någon önskan om eller glädje av nära relationer (inte heller av att vara medlem i en familj), visar föga intresse för sexuella kontakter och föredrar nästan alltid ensamheten. De har sällan några nära vänner eller förtrogna, förutom syskon och föräldrar, och är vanligtvis likgiltiga för beröm eller klander. Utmärkande för personer med denna störning är också att de sällan eller aldrig ger uttryck för några starka emotioner som till exempel ilska eller glädje. Typiskt för dem är vidare att de visar känslomässig kyla och sällan återgäldar leenden, gester, nickningar eller andra ansiktsuttryck.”

Jag har en egen familj sedan 29 år tillbaka. Jag blir glad när jag får beröm och jag försöker alltid att ta kritik som konstruktiv. Jag har varit så in i helvete förbannad att jag har velat strypa vissa personer och jag har ofta skrattat så jag har fått ont i magen. När någon ler mot mig så ler jag tillbaka. Det är när jag är djupt deprimerad som allt det där inte fungerar för mig, men jag har inte schizoid personlighetsstörning.

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är blyg, att jag är tråkig, att jag är stel, kylig och oengagerad. Jag är knäpp eftersom jag väljer att stanna hemma i stället för att festa. Det är något skumt med mig som inte har behov av att fira jul med släkten. Jag hann komma upp i 50-års-åldern innan jag förstod att jag är introvert och att det inte är något som behöver fixas. Nu förstår jag att det är livsnödvändigt för mig att leva som jag gör det vill säga tillbakadraget och långt från energitjuvar. Nu har jag äntligen erkänt för mig själv att jag duger som jag är och så anser en överläkare att jag har schizoid personlighetsstörning. Jag inser att det handlar om en enda läkare, men hon är överläkare inom psykiatri, så hennes bedömning är inget som viftas undan. Jag hade ett samtal med AG igår och jag tog upp det här och jag kan inte låta bli att undra varför hon och överläkaren inte har någon form av kontakt? Vid det här laget känner AG mig och hon förstår inte diagnoserna, ingen av dem. Jag kommer att skicka in ett nytt klagomål som handlar specifikt om överläkaren och att jag inte tillåter att hon behandlar mig i fortsättningen och att jag inte vill ha någon som helst kontakt med henne.

Här slutar själva inlägget för idag, men nedanför finns texten till klagomålet för den som orkar och vill läsa.

Jag vill lämna in ett klagomål gällande en diagnos som överläkare AE ställt.

Diagnosen i stort är kroniska förstämningssyndrom och där instämmer jag, där känner jag igen mig själv. Den diagnosen stämmer överens med den jag har fått av två andra läkare med flera års mellanrum.

Däremot anser jag att inget av ”autismspektrumstörning” eller Asperger är korrekt. Hon anser även att jag lider av schizoid personlighetsstörning. Ur min journal: ”Det finns viss misstanke på autismspektrumstörning eller personlighetssyndrom, i förstahand schizoid.”. Jag känner mig oerhört missförstådd och stämplad.

Sedan början av maj 2019 har jag träffat AG för samtal varannan vecka. Jag tycker om henne och känner att hon respekterar mig och inte dömer mig och vid det här laget känner hon mig. Jag har pratat om diagnoserna med henne och hon förstår dem inte. Ingen i min familj förstår heller och de har känt mig i 30 år. Varför finns ingen kontakt mellan AG och AE?

Överläkare AE har läst min journal samt de diagnostiska intervjuerna som inleddes i augusti 2018 och med ett långt uppehåll, avslutades i augusti/september 2019.

Hon har träffat mig vid två tillfällen. Vid mitt första besök hos henne den 17 september 2019 hade jag lämnat in ett klagomål angående de många läkarbytena och kom till henne med inställningen att inte berätta mer än nödvändigt. Hon upplevde mig som sluten, nästan sträng och det har jag förståelse för, men jag tycker att hon, med sin mångåriga erfarenhet kunde ha räknat ut varför jag var reserverad. Dessutom hade jag nyligen avslutat intervjuerna med AG och orkade inte gå igenom allt en gång till. Jag borde inte ha behövt göra det.

Vid det andra tillfället, den 5 november 2019, ville jag veta vilken diagnos hon hade kommit fram till. När hon kom in på Asperger protesterade jag. Jag fick intrycket av att om jag gick med på att jag har Asperger skulle det underlätta för vårdpersonalen, jag skulle få rätt behandling och bemötande i till exempel äldrevården. Är inte kroniskt förstämningssyndrom med inslag av ångest tillräckligt tydligt? En korrekt diagnos kan underlätta behandlingen medan en felaktig diagnos kan få förödande konsekvenser förutom att det kan upplevas som stigmatiserande för patienten. Har läkaren inte skyldighet att informera mig om alla delar av diagnosen för den schizoida delen fick jag veta när jag själv läste min journal?

Jag kan inte acceptera att ”schizoid personlighetsstörning” står i min journal. Kränkt är ett begrepp som används lättvindigt nu för tiden, men icke desto mindre känner jag mig kränkt. Överläkare AE har missförstått mig, sårat mig och kränkt mig. Jag har inget som helst förtroende för henne. Hon får inte längre behandla mig och jag vill inte ha någon som helst kontakt med henne. Den 31 januari 2020 har jag en inbokad telefontid med henne som gäller ett förnyat recept av Stilnoct. Jag vill att en annan läkare ordnar det. Jag är medveten om att mitt tidigare klagomål rörde just de många läkarbytena, men det är ett mindre problem jämfört med detta.

Magsjuk

Jag står ut med spänningsvärk som dunkar i nacken så fort jag rör mig. Jag står ut med stukade vrister som gör att jag blir sittande i veckor. Jag står ut med förkylningar och hosta. Jag står inte ut med ångest och jag står ABSOLUT INTE ut med magsjuka!! Jag har mått små-illa i någon vecka utan att förstå varför. I måndags var jag ute med stavarna, men det gick tungt. Jag bar dem nästan halva tiden. Jag kände mig ur slag resten av dagen. På kvällen efter Dafgårds lasagne till middag (som Pär också åt av, så den var det inget fel på) drack jag 2 muggar varm choklad och åt lite lakrits. Jag lade mig redan kvart i 23, men efter 1,5 timme var jag fortfarande vaken och hade sura uppstötningar. Jag steg upp och tog med mig en hink från städskåpet och sedan var det kört. Det är närmare mellan Läsrummet och badrummet, så jag flyttade dit. Det behövs inga detaljerade beskrivningar från den natten för alla som upplevt en sådan behöver nog ingen hjälp att minnas… Klockan hann bli 7 innan jag fick sova mer sammanhängande. Resten av dagen låg jag i soffan framför Netflix. Drack vatten i små klunkar och lite Pepsi Max. Läste på vårdguiden att sötade drycker och light-drycker förvärrar diarrén. Jag petade i mig en halv skiva vitt franskbröd innan jag gav mig och lade mig halv 21. Den natten fick jag sova ostört och mådde betydligt bättre i går. Naturell yoghurt, vitt bröd, blåbärssoppa och vatten är det som fungerar när jag är magsjuk. Det har jag lärt mig genom åren. Något som jag tydligen inte har lärt mig är att den första dagen jag känner mig frisk igen, igår, ska jag INTE bli övermodig och äta till exempel rostat bröd med både smör, ost och skinka eller knäckebröd. Hungern fanns, men smaklökarna var inte med i leken och det har de inte varit idag heller. Jag mår små-illa igen och det är väl en fin vink om att jag måste lugna ned ätandet….. Jag förstår fortfarande inte varför jag blev sjuk. Är sjuk. Det enda jag har ätit som inte Pär har ätit är den varma chokladen och lakritsen och vad jag vet har jag inte varit i kontakt med bacillerna i fråga, så vida inte Pär har släpat med sig några från sitt jobb.

PK-fritt

Det här är MIN blogg. Jag skriver VAD jag vill eftersom jag ytterst sällan (aldrig?) ägnar mig åt personliga påhopp. Jag har inget till övers för politisk korrekthet för precis som med allt annat vi människor anammar, så har det gått helt överstyr. Den som håller med får gärna kommentera. Den som inte håller med får gärna kommentera, men det ska vara konstruktiva argument.

Föräldraskap är ett minerat område. Jag har en vuxen dotter och det är långt ifrån alltid som det har varit en dans på rosor, men Pär och jag har alltid kämpat och ansträngt oss för att hon ska bli en fungerande medmänniska. Vi har inte varit rädda för att säga ifrån, men gjort vårt bästa att förklara varför. Vi har inte strävat efter att vara hennes kompis. Vi har haft perioder när hon inte har gillat oss särskilt mycket. Nu är hon inne på sista året på sin förskoleutbildning och just nu gör hon sin sista praktikperiod. Hon är på avdelningen med de äldre barnen, men vill egentligen arbeta med blöjnissarna.

Dagens föräldrar borde skämmas!! Det kan finnas oändliga anledningar till att det inte orkar, men det är ingen anledning att lämpa över ansvaret på personalen på förskolan och i vanliga skolan. En förälders uppgift är INTE att vara kompis med sitt barn. En förälders främsta uppgift är att möta sitt barn, bekräfta sitt barn, lära ut empati och motverka egoismen. I barngruppen där min dotter praktiserar finns 2 terrorister och då överdriver jag inte. De gapar och skriker, de slår de andra barnen och till och med personalen! Det går inte att nå fram till föräldrarna som säger att barnet är såååå snällt hemma. Om jag hade varit på utvecklingssamtal och fått höra att min unge uppfört sig så hade jag skämts ögonen ur mig! Jag hade tagit det som den berättigade kritik av mig som förälder som det är. Att stämpla barnet med ADHD är en genväg som blir en jävla senväg. Om barnet får diagnosen ADHD och personalen vet hur de ska bemöta det är det ju finemang, men hur blir det om barnet får den diagnosen felaktigt och bemöts helt uppåt väggarna till följd av det? Det är som när min läkare ville pracka på mig asperger-diagnos för att det skulle underlätta för vårdpersonalen. Vi har förmodligen det samhälle vi förtjänar, men det absolut största problemet är att det hela tiden är människan som ska anpassa sig efter ett samhälle som är snedvridet och sjukt i stället för tvärtom. Det går inte i längden och det är det vi får allt fler signaler om nu. Lärare och förskolepersonal som blir utbrända inte så mycket på grund av arbetet i sig utan på grund av att föräldrarna inte tar sitt ansvar som de som ska uppfostra sin avkomma utan hela tiden kräver att deras barn ska vara i centrum och specialbehandlas för annars blir både barnet och föräldrarna kränkta, gud bevars. Pärs och mina föräldrar tillhörde en generation som inte var lika vilsen som dagens föräldrar är. De var medvetna om sin plats i samhället (Obs!Det är inte samma sak som att de visste sin plats eller hölls på plats.), de kände en hälsosam respekt för lärarna och om deras barn inte kunde uppföra sig eller fick dåliga betyg, så blev de inte kränkta eller gapade om att det var skolans fel. De ringde inte läraren i tid och otid det vill säga även utanför vanlig arbetstid. De hotade inte läraren för att ungen skulle få högsta betyg. Jag säger inte att allt var bättre förr. Naturligtvis fanns det barn som for illa även då, men det fanns överlag en annan respekt för den yrkeskåren. Alla som ändå väljer att arbeta som lärare och förskollärare borde få medalj. Det är de som är våra verkliga hjältar och inte diverse idrottslag som lyckas vinna en match.

Jag upprepar: Det här är MIN blogg. Jag skriver VAD jag vill eftersom jag ytterst sällan (aldrig?) ägnar mig åt personliga påhopp. Jag har inget till övers för politisk korrekthet för precis som med allt annat vi människor anammar, så har det gått helt överstyr. Den som håller med får gärna kommentera. Den som inte håller med får gärna kommentera, men det ska vara konstruktiva argument.

Något helt annat. Känner du till begreppet incel? Involuntary celibacy det vill säga ofrivilligt celibat. Begreppet omfattar endast män även om många kvinnor också lider av det. Ordet incel är belagt i svenska språket sedan 2017. Eftersom jag är världsfrånvänd och inte orkar med nyhetsrapportering är det inte så underligt att det har gått mig förbi. I USA 2014 och i Toronto 2018 genomfördes två terrordåd med syfte att döda så många kvinnor som möjligt av just incel-sympatisörer.

I Språktidningen från april 2018 tas begreppet upp och de hänvisar till en debattartikel i Expressen skriven av Harry Skärlund. Jag citerar Språktidningen: ” Enligt incels världsuppfattning är allt biologiskt. Antingen föds du som en attraktiv man (muskulös, tuff, sportig) och tjejer dras till dig, eller så föds du oattraktiv och är evigt dömd till ensamhet.” Den inställningen är ju väldigt praktiskt så till vida att den fråntar individen allt ansvar plus att den idiotförklarar alla kvinnor. Naturligtvis finns det kvinnor som inte gräver djupare än så när de letar efter en partner, men majoriteten fungerar inte så. De som har ett långvarigt förhållande med både omtanke och sex har grävt betydligt djupare än attraktiva muskler. Incel-nissarna behöver bli mer självkritiska och inse att det har mycket att göra med hur de uppträder. Kvinnor genomskådar oftast kvinnohatare. De utstrålar ett förakt som är lika lockande som stanken av surströmming. Alla som har ett uns av självrespekt och integritet drar sig undan och det tolkar incel-nissarna som förakt. Ett solklart exempel på projicering. Incel-nissarnas förakt leder till hat mot alla kvinnor för här drar vi alla över en och samma kam och det är då det blir farligt. Hat leder aldrig till något bra. Jag lyssnade på ”Råttkungen” av Pascal Engman och det var där jag hörde talas om det här för första gången. Det finns inte många kriminalromaner som skrämmer mig för de flesta är överdrivna, men den här gjorde det, särskilt sedan jag googlat fenomenet. I Sverige är de inte många. Inte än. På Aftonbladets ledarsida den 18 maj i år skriver Pernilla Ericson att det är dags att sluta dalta med incel-männen. ” Det kryllar av tjejer som är ensamma och som inte får ligga och som gråter med hjärtan som skaver mot sängkanten i mol allena sovrum. Som blir bortvalda och nobbade. De ägnar sig inte åt organiserat hat för det. Incel är en manssport.” I tidningen Maskulint från maj i år finns en mer utredande artikel som tar upp den sexuella marknadens historia och en förklaring till varför incel har uppstått. Ett överskott av män är en anledning. Överskottet i Sverige beror bland annat på invandringen. ”Utöver att denna invandring leder till ett överskott av män försvåras situationen av att de flesta invandrade män kommer från patriarkala kulturer som är mer aggressiva i jakten på kvinnor. Ett resultat av detta är att Sverige idag har näst högst antal våldtäkter per capita i hela världen, och gruppvåldtäkter är något som numer förekommer nästan varje vecka.” Ensamkommande män. Ensamkommande barn som ljuger om sin ålder. Jag vet, jag vet! Jag måste tänka på att de flyr från vidriga förhållanden, MEN det är ta mig tusan inte för mycket begärt att de anpassar sig till vår inställning till kvinnors frihet och jämlikhet mellan könen. Ta en till funderar på det här: Sverige idag har näst högst antal våldtäkter per capita i hela världen. Det är inte bara inkomst och levnadsstandard som kan mätas i per capita. Jag anser att enbart det argumentet räcker för att minska invandringen av ensamkommande män.

Varför?

I fredags gick jag en långpromenad på 85 minuter. Det var skönt ute och skönt att vara i rörelse. Efter drygt halva rundan blev låren stumma och tunga och jag fick sakta ned resten av vägen. Det blev en aning stöppligt resten av dagen. I lördags var det dax att stödhandla igen. Det blir ett par rundor på en vecka de gånger Pär är borta. Resten av dagen var inte särskilt bra. Inget blev bra. Inget kändes bra. Inget var gott. Magen var helt ur slag och jag mådde små-illa. Som pricken över i kom lite extra ångest. Jag lade mig tidigt för att slippa ifrån. I söndags, igår, blev jag kvar i sängen till halv 12. Orkade inte gå ut. Vågade inte chansa på att magen skulle hålla sig lugn. Ångest. Jag undrar varför ångesten visar sitt fula tryne nu för tiden? Det har inte enbart att göra med Ångestminnen. Jag har Lergigan när mina andra knep inte räcker till och, som jag sa till AG, jag kommer att överskrida den rekommenderade dosen på 2 tabletter/dygn OM jag behöver det. Jag har inga ambitioner att plåga mig själv mer än absolut nödvändigt.

Jag har upptäckt fördelen med batteridrivna värmeljus! De osar inte, jag behöver ingen tändare och det gör inget OM jag skulle glömma att släcka dem.

Förbättring

Det är torsdag idag. I tisdags åkte Pär till Öland. Till hälften för att få arbeta koncentrerat och till hälften för att han tycker om att vara där. De där ångestminnena jag skrev om visade sitt fula tryne igen och jag rände runt och tände lampor och försökte intala mig själv att det inte är som för 1 år sedan. Tjatet var resultatlöst och jag tog en Lergigan. Det tog 1 dryg timme innan den kickade in, men den fungerade i alla fall. Efter lunchen tränade jag med gummibanden och då hade det gått 2,5 timme sedan jag tog ångestdämparen, så jag mådde bättre och det blev ett riktigt bra medium-pass. I vanlig ordning finns inga marginaler och när jag blev trött tidigt på kvällen sjönk motståndet. Jag lade mig redan vid 22 för att slippa undan. Det är inte som för 1 år sedan för jag kan sova utan att ha någon lampa tänd.

I går var ångesten artig nog att hälsa mig god morgon och jag svarade med en Lergigan. Jag hade sovit dåligt och oron kröp i kroppen. Det var dags för samtal med AG och jag var frestad att lämna återbud, men jag behövde komma ut och hemifrån och jag behövde prata med någon. På väg från Södertälje central var det broöppning i Slussen och jag kom preciiiis för att inte hinna över innan bommarna fälldes. Det tog inte mer än 5 minuter, men jag irriterade mig på att bli uppehållen för att en privatbåt skulle passera. Så här års? Jag hade bara klivit in i väntrummet innan jag fick komma in. AG såg direkt att jag inte mådde bra och det var skönt att få ösa ur mig allt. Jag ondgjorde mig över förra veckans läkarbesök. Jag handlade på vägen hem och det blev ett släpande på mjölk och yoghurt och bananer och annat tungt. Jag är inne i en rosperiod nu. När svärfar var här senaste gången fick jag en bukett rosa rosor från Konsum och de höll i mer än 1 vecka. Igår köpte rosor igen; 10 fair-trade-rosor för 70 kr jämfört med blombutikens icke fair-trade 10-pack för 150 utan garanti för att de håller längre. När jag hade varit hemma en stund och plockat undan allt somnade jag i soffhörnet, ihopfälld som ett misshandlat kommatecken. Där låg jag i 2 timmar. Det behövdes. Idag sov jag till halv 11 och har inte behövt någon extra Lergigan. En förbättring!

Jag har haft ”I don’t care” med Ed Sheeran och Justin Bieber på min lista ett bra tag, men när jag tränade i tisdags stack den ut och plötsligt var den bättre än tidigare. Suverän till och med!

Ångestminnen

För några dagar sedan gjorde jag en obehaglig upptäckt i form av ett ångestminne från förra året. Jag satt i soffan, det var tvärmulet och grått utomhus och klockan var runt 14 det vill säga när skymningen närmar sig så här års. Diverse smålampor var redan tända då jag tände även lampan på bordet bredvid soffan. Pang! Minnet av hur jag tillbringade större delen av dygnet i samma soffa framför Netflix, med varenda lampa tänd medan jag mådde illa, växlade mellan frossa och svettningar och hade en sådan ångest att jag inte vågade sova utan att ha sänglampan tänd. Jag blev rädd! Rädd för att halka ned i det svarta hålet. Rädd för ångesten. Jag var tvungen att resa mig upp och gå runt och tända varenda lampa. Visserligen påminde det mig om hur det var då, men det är ett säkert knep att hålla ångesten och mörkrädslan i schack. Fy fan!! Denna förbannade sjukdom!!! Kan det inte räcka med att jag överlevde november och december 2018 utan att dessutom få så tydliga minnen av det 1 år senare?!

Naivt

Jag promenerade i söndags och igår var jag ute med stavarna för första gången sedan förra sommaren! Jag valde de med 4 kg motstånd i stället för de med 6 kg motstånd för dem var kroppen inte redo för. Det var tufft – som alltid i början – och det var skönt – som så ofta. Det blev en mjukstart tur och retur apoteket. Det var den första dagen som det var riktig kyla i luften. Jag hade kepsen och det bet lätt i öronen. Idag var det snäppet kallare och blåste dessutom och det bet ytterligare lite i öronen.

Återbesök hos min fasta läkare, AE, i Södertälje. Jag var inställd på att inte prata utan få resultatet av basutredningen det vill säga en eventuell ny diagnos och att förnya några recept. Ha! Det tog en hel jäkla timme! Jag var så leds när vi var färdiga. Diagnosen är i princip den samma: permanent sänkt förstämningsläge (tror jag). Permanent depression alltså. Det har inte gjorts några studier på vilken medicinering som är effektivast för den formen (man vet bara att ECT inte fungerar och det kan jag skriva under på), så det finns egentligen inget bra argument att ändra i medicineringen i nuläget. Det är inget jag vill heller. Jag mår ganska bra i det stora hela tack vare att jag orkar träna och faktiskt har tagit mig över läströskeln (genom att läsa en favorit – ett råd jag ger andra i samma situation). De olika sätten att ställa diagnoser ändras (utvecklas?) genom åren och nu vill de minsann slänga en i dos asperger i min diagnos. Jag betonade att jag inte höll med för 5 öre. Jag anser att jag har en väldigt bra uppfattning av vad som karaktäriserar asperger och det faktum att jag är introvert och har stort behov av rutiner betyder inte att jag har asperger eller ens har en tå i det spektrumet. Det verkar som att varenda människa har asperger eller adhd idag! 2 nätta fack där man kan placera människor som i sitt sätt att vara protesterar mot hur vårt extroverta och stressade samhälle. AE sa att den diagnosen kunde ha hjälpt Försäkringskassan att förstå mina problem när jag kämpade för att få sjukpension och det tycker jag är skitsnack. Varför är det så svårt att förstå depression och ångest eller är det så omöjligt att greppa att de vill trycka ned mig i ett populärare och mer aktuellt fack? Nu för tiden när varannan person drabbas av utmattningsdepression och lider av generellt ångestsyndrom borde FK ha allt underlag de behöver. Plötsligt tog hon upp att det även skulle underlätta hur jag skulle komma att bli bemött inom äldrevården. ??!! Om eller när det blir aktuellt, så kan de läsa i min, vid det här laget, jäkligt digra journal och konstatera att jag har varit deprimerad sedan jag var 22 år MEN att det är min introversion som får mig att vilja ha större förståelse. Jag fick uppfattningen att om jag gick med på att jag har asperger, så skulle det gå upp ett enormt förklarande ljus för hela vårdapparaten och de då skulle få en heeeelt annan förståelse för hur jag vill bli bemött. Det är så dumt, så monumentalt genomkorkat och rent av naivt att inbilla sig att det på något som helst vis skulle bli bättre! Nu är jag 54 år, jag har lidit av depression och ångest sedan jag var tonåring och provat mig igenom mediciner och behandlingar och det enda jag begär av vården är att de ser till att läkarna vill stanna kvar, passa tiderna och läsa min journal!

Jag tycker om att sitta så att jag kan se längs hela tåget. En annan känsla av rörelse än att titta ut genom fönstret.

Känslomix

Det bor en liten kommunist i mig. En motståndare till kapitalismen som samtidigt kan se dess fördelar och utnyttjar dem, för all del. En form av skam inför att jag uppskattar ett stort utbud, ett varierat utbud samtidigt som hjärnan kan kortslutas av allt för många valmöjligheter. Jag gillar idén bakom kooperativ, att äga tillsammans, att ta hand om tillsammans, att sätta själviskheten åt sidan. Det är det jag har vuxit upp med och det är av den anledningen som Pär och jag är medlemmar i Coop och handlar i de butikerna 8 gånger av 10. Det går inte bra för Coop och det är här mitt dåliga samvete kommer in i bilden, en bristande lojalitet för ju sämre det går desto starkare borde jag hålla fast vid kedjan om jag nu inte ska verka skenhelig, men det gör jag inte. Jag är skenhelig. Konsumbutiken här i Rönninge har blivit sämre och det ganska fort. En bidragande faktor kan vara att det har varit så jäkla rörigt i omgivningarna i flera år. Det byggs över allt och allt för många parkeringsplatser har försvunnit. Kanske det vänder litet när det senaste bygget blir färdigt med alla nya boende. ICA är privatägt och mitt röda hjärta hyser en hatkärlek till kedjan. När jag klev in på ICA i Salem för första gången för några år sedan gapade jag som en fågelholk. Stort, fräscht, luftigt, mindre rörigt och betydligt bättre utbud än Konsum. Coop är ledande inom de ekologiska alternativen och har vunnit flera år i rad och det ska de vara stolta över (Änglamarks produkter har riktigt hög klass!), men de gjorde ett stort misstag när de gick över till att fokusera på sitt eget märke och knuffa ut de etablerade. Coops egna produkter är av väldigt varierande, ofta dålig, kvalitet. Utbudet i online-butiken är irriterande opålitligt och växlar från en vecka till en annan och de har gjort om sidan så att den är ologisk och svårnavigerad OCH det går inte att betala med kort (Klarna har varit inblandat sedan i våras i väntan på att möjligheten till kortbetalning ska komma tillbaka). Jag är en kund som sviker när vardagen inte blir så bekväm som jag vill ha den. Jag har börjat handla i ICA:s online-butik. Mycket att välja mellan och smartare web-sida som är enkel att använda och där jag betala med kort. Idag handlade vi på ICA Maxi i Moraberg, Södertälje och den är enorm jämfört med butiken i Salem. Utbudet är så stort att det nästan är groteskt och smått äckligt. Jag blev överväldigad. Hjärnan nästan kortslöts och bara det är en anledning att handla online, en vara i taget utan att distraheras av den voluminösa omgivningen. Dock kände både Pär och jag det som att vi var förrädare, överlöpare, svikare, men nu har jag skrivit om vår skändliga handling i min offentliga blogg, så jag står för vad jag har gjort.

Jag såg ”The day after tomorrow” idag. Den har några år på nacken, närmare bestämt 15, men den är fortfarande riktigt, riktigt bra och ju fler år som går desto mer aktuell blir den paradoxalt nog. Det är en film som skrämmer mig. Till skillnad från alla så kallade skräckfilmer är den här verkligen jävligt otäck eftersom den inte är en ren fantasiprodukt. Klimatförändringarna är ett faktum. Vår användning av fossila bränslen (petroleum och kol) leder till en växthuseffekt som får polarisarna att smälta. Smältvattnet från isarna rubbar balansen mellan salt- och sötvatten i golfströmmen som är absolut nödvändig för att vi på norra halvklotet ska ha ett hyfsat klimat. När, inte om, golfströmmen rubbas, så leder det till en förändring av klimatet och det är det vi ser i form av förskjutna vintrar och sen sommarvärme. I filmen, som tillhör action-genren, har de skruvat upp hela förloppet för effektens skull. Det som kommer att vara en långsam förändring sker plötsligt över en period av veckor. Norra halvklotet hamnar i en ny istid. Det är en skräckfilm vill jag lova!