Jag fick min åttonde akupunktur-behandling igår, men den gav inget. Det känns ganska urvattnat på något sätt. Förmodligen för att jag fortfarande har rejäla värmepåslag som visserligen inte är lika illa som vallningar, men ändå… Har jag haft förhoppningar om ett omöjligt mirakel igen? Passande nog ska AL ha semester i några veckor och det blir ett naturligt uppehåll. Skönt! Jag ska träffa henne igen i slutet av augusti.
Idag tränade jag med gummibanden och åh, vilket bra pass det blev!! Flyt, koncentration, ork och roligt!
Jag har funderat en hel del på hur människor uppfattar övervikt/fetma. Jag väger knappt 104 kg nu och det är jävligt mycket och det är inget jag kan dölja på något sätt. De som ser mig för första gången ser nog min övervikt för vad den är medan Pär och Elin som lever med mig och sett att den har kommit lite i taget ser på den med mindre fördömande ögon. I böcker beskrivs alltid en person som väger runt 100 kg som ENORM. Personen vaggar alltid framåt eller lufsar, stolar knakar och soffor protesterar, det stånkas och stönas. I en bok jag nyligen lyssnade på anspelade författaren HELA tiden på mannens storlek. Hans händer var alltid labbar, dasslock eller till och med ramar som lades över kaggen eller på en stolsrygg. När han stod i vägen för ljuset från en lampa var det som en solförmörkelse. Jag tar alltid illa vid mig, jag känner mig träffad och det är därför jag funderar på om omgivningen verkligen uppfattar mig som så … grotesk? Har (normalviktiga) författare ingen uppfattning om hur mycket 100 kg är när det handlar om en människokropp? Mannen i boken är förmodligen längre än jag med mina 167 cm, så hans övervikt borde vara fördelad på ett annat sätt. Jag vaggar inte fram, jag flåsar inte så fort jag rör mig och jag är inte stor som en solförmörkelse!
Vi hoppar mellan ämnena idag och nu ska jag skriva om tatueringar! Tatueringar har alltid fascinerat mig som konstverk och jag föredrar bild, färg och form framför text för jag skulle inte vilja vara ett vandrande plakat som människor inte kan låta bli att försöka läsa på. Helkroppstatueringar är för mycket medan enstaka bilder eller symboler är läckert. Jag har varit sugen på att tatuera mig i många år och nu har jag äntligen bestämt mig för att göra slag i saken. Det har inte varit helt lätt att hitta en seriös tatueringsstudio, men det ligger en på Norrtullsgatan på väg till nåldamen, så det måste ju vara ödet, eller hur? Tidigare ville jag ha en delfin på skuldran, men nu vet jag längst in i själen att jag vill ha ett marsvin på överarmen. Och en kanin på den andra. Igår hade jag tid för konsultation och hade en bild på Tösen, men jag blev besviken. Bilden fungerar inte, den är för mörk med för många skuggor och för få detaljer. OM den skulle ha fungerat skulle det ta 2,5 – 5 timmar och kosta 3000 kr!!! Att ta en marsvinsbild från Google är INTE ett alternativ. När besvikelsen hade lagt sig bestämde jag mig för att själv rita ett stiliserat marsvin och en stiliserad kanin och skicka dem till studion för godkännande. Häpp! Fortsättning följer!
3 egenskaper hos mig själv som jag är tacksam för:
Jag kan teckna.
Jag har lärt mig att komma tillbaka efter en besvikelse.
Jag är ärlig.