Dag: 25 juni 2019

Dagen började med mega-ångest och en Lergigan med morgonmedicinerna, men det tog – åter igen – lång tid innan effekten kom. Jag tillbringade tiden fram till att det var dags att gå till bussen med att djupandas och att peta i mig lite yoghurt.

Det var lugnt på vårdcentralen. I receptionen fick jag svaret att jag skulle få träffa doktor Tomas. Jag brukar inte skriva ut namnen på inblandade personer utöver Pär och Elin, men idag väljer jag att göra det. Ni kommer att förstå varför. I väntrummet fortsatte jag att djupandas och fokusera på ett mönster i linoleummattan tills jag tyckte att det rörde på sig. När läkaren kom presenterade han sig, han hade ett fast handslag och såg mig i ögonen. När vi kom in på rummet sa han att han förstod att jag var där för ett nageltrång. Jag tog av plåstret och han undersökte tån i flera minuter, medan han hummade, petade och klämde. Aj! Vi pratade om precis samma saker som tum-läkaren och jag gjorde: det hjälpte inte med alsolsprit och omslag och antibiotika skulle inte ha någon som helst effekt. Han kom fram till att det var svällkött (vilket äckligt ord!!) och pratade om att skära bort det och möjligen behöva ta en bit av nageln. Det hade jag varit inställd på, men sedan kom överraskningen: han hade för avsikt att göra det där och då med lokalbedövning! Han ringde en av undersköterskorna och bad henne assistera. Hon, Lisbeth, mötte oss i ett behandlingsrum där jag fick lägga mig på en brits. Hon såg mig i ögonen, presenterade sig och var munter och trevlig. Sedan diskuterade de mitt äckliga svällkött under en förstoringslampa och enades om att nageln fick vara ifred. ”Ge mig all bedövning ni har och skär bort allt utom själva tån!” sa jag. Sprutan med lokalbedövning kändes, men som jag sade till dem, jag är van vid akupunktur. Det dröjde bara ett par minuter innan tån var helt bedövad. Det gick fort och var problemfritt och sedan packade Lisbeth in tån i ett litet paket med salva, kompresser och kirurgtejp. Jag ska byta det 1 gång om dagen och återkomma till henne på fredag. Både Tomas och hon gav mig en bra prognos. Jag tackade Tomas med eftertryck och jag tackade Lisbeth med eftertryck och jag kunde inte låta bli att säga att det jag varit oroligast för var att inte få rätt sorts hjälp. Hon blev förvånad och jag förklarade det med att jag inte har så stort förtroende för vården längre. Idag fick den en gnutta upprättelse!

Jag hade varit inställd på att argumentera och tjata. Jag hade föreställt mig att jag fick tigga mig till en remiss och att jag inte hade för avsikt att gå förrän jag hade en skriftlig kopia på den. Jag hade inte räknat med att besöket skulle vara längre än 10 minuter. Ingen av dessa dystra profetior besannades. I stället fick jag 50 minuters koncentrerad uppmärksamhet med en direkt behandlingsplan och en positiv prognos. Jag kände mig bekräftad och förstådd och absolut inte att jag störde någon av dem i deras viktiga arbete eller att mitt nageltrång/svällkött var en struntsak. Det här var svensk sjukvård (på vårdcentrals-nivå) när den är som absolut bäst och jag är så glad att jag kan ge Salems vårdcentral ett mycket positivt omdöme! Tack doktor Tomas och tack Lisbeth för att ni tog hand om mig idag! Hurra!!

Sedan kan jag förstås inte låta bli att undra över cirkusen kring min tumme. Även då lyckades jag få en läkarkontakt på ett tidigt stadium, men det ledde till röntgen, besök hos handkirurgen, en biopsi på knölen, handkirurgen igen och efter att ha väntat i ytterligare 1,5 månad fick jag tid för operation där hela nageln togs bort med flera veckors läkning och återbesök. Varför kunde de inte ha gjort som de gjorde idag? Eftersom diagnosen blev exakt likadan (till och med samtalet runt den) fast det gått 9 år mellan tillfällena, så har det uppenbarligen inte gjorts storartade upptäckter angående svällkött.