Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Jag har sovit i helgen, både lördag och söndag och jag har känt mig förkyld och frusen. Idag var det motigt att komma ur sängen, men till slut kom jag upp och ut för att hämta paket. Det blev en gräslig promenad. Långsamt och tungt och ont. 2 x 30 minuters plåga och när jag kommer hem och öppnar paketet är 2 av 3 varor i fel färg. Vissa dagar….
”Kleptomania” av Kristina Hård. Ingra Varg arbetar för skatteverket och har fått i uppdrag att ta reda på sanningen bakom Linus Kaisers ekonomiska framgång. Linus själv är döende i cancer, men ser i Ingra en möjlighet att berätta sin historia. Dels den om sin smått osannolika ekonomiska framgång, dels den om tågolyckan som för alltid skulle komma att förändra hans liv.
Även om min beskrivning av handlingen inte låter så fantasy-aktig, så är det här en fantasy-roman och det är äntligen en fantasy-roman som inte handlar om en 16-åring med dolda krafter som måste rädda världen och det äntligen en bok som skiljer sig markant från mängden! Redan efter 10 sidor var jag så där underbart, glaskupe-uppslukad som alla bokälskare älskar att vara . En anledning till att jag blev nyfiken på boken är att den utspelar sig i Sverige och väver in nordisk folktro om tomtar, troll och annat oknytt. Eftersom jag älskar historiska romaner känns de myterna och sagorna bekanta och de kan vara precis lika läskiga som vilken Stephen King-bok som helst!
På omslaget syns en del av en klassisk Bauer-skog och Kristina Hård är skicklig på att skildra stämningen som råder i en riktigt djup, svensk sommarskog där tystnaden endast bryts av prassel i snåren och vindens sus och där natten visserligen är kort, men inte ofarlig. Dialogerna och karaktärerna känns trovärdiga och då särskilt Linus Kaisers förvandling från stöddig finansvalp till en något ödmjukare, dödssjuk man.
Det här är den första av tre böcker om Kaiserarvet och jag ser fram emot att läsa del 2 som är på väg från Bokus!
Det finns ett minus och det är bindningen. Boken är häftad och det är en kraftig häftning som är hård och besvärlig för mig som lätt får ont i både händer och fingrar. Samtidigt vill jag ju inte bända upp boken, så att ryggen går sönder…
Jag hade mitt första samtal med AG idag och det kändes väldigt bra. Hon är i min ålder med lång erfarenhet inom vården och med sköterska i grunden. Jag har lika lång erfarenhet av vården, men som patient. Vi pratade hit och dit, lite prövande och det blev inte känslosamt förrän jag berättade att mitt självförtroende i förhållande till djur har fått sig en ordentlig törn. Jösses… Vi ska ses om igen om 2 veckor.
Tillbaka i Rönninge gick jag till Konsum och handlade. Elin är hemma och helt sänkt av förkylning och kraschad mage och bad mig handla åt henne. Det blev några liter mjölk och yoghurt och några Pepsi Max och det var ganska tungt. Jag hade en knökfull Kånken på ryggen och en kasse i varje hand och tog mig hem till henne ett steg i taget. Jag var redan ganska trött efter 15 minuters promenad i uppförsbacke från Södertälje central och sedan 15 minuter tillbaka. Från Konsum till Elin tog det 20 långsamma minuter. Jag drack en kopp te tillsammans med henne och rymmarkatten innan jag – faktiskt – beställde en taxi hem. Vilken lyx! Vad bekvämt!!
När jag var hemma igen var klockan 5 över 13 och då hade jag varit borta i 245 minuter. En sen lunch och sedan en behövlig långdusch. Seriöst – jag stank svett! Det stod som ett moln omkring mig och jag kände det redan på vägen från psyk. Nu ska jag värma minestronesoppa och äta Kaffestugans makalösa bröd med soltorkade tomater till och sedan ska jag dricka te, läsa och äta chips. Ålrajt!
Det blev ett kort besök hos JA och jag behöver ingen behandling för hälsporre. Den har dragit sig tillbaka och sedan jag började göra fotövningarna igen – som är överraskande effektiva – känns det mycket bättre. Om den blir värre får jag höra av mig igen och eftersom det då kommer att räknas som återbesök kommer jag att få en tid mycket snabbare. Häpp!
Jag besökte Tebutiken på Kungsgatan för första gången på …. 1 år? Jag tror inte att jag har varit till Stockholm sedan förra hälsporren för ett knappt år sedan och jag har haft den turen att Elin har kunnat handla te åt mig, men idag var ett gyllene tillfälle. Det var dags att hitta en eller ett par nya smaker för jag har tröttnat på favoriter som jag var säker på att jag aldrig skulle tröttna på. 6 hg hallonte som är min absoluta och mest pålitliga favorit just nu! 2 hg smultron som är som en mildare version av hallon med en aning av grädde i smaken. Det blev 2 nya smaker: Göta Kanal med mycket bär och frukt bland annat hallon (den var riktigt god!) och så viol-lakrits som luktar godis och som kanske, kanske inte är god. En påse med Ninas toscaskorpor oxå. Jag har ätit de en gång tidigare och de är såååå smarriga, mer som kakor än skorpor!
Den Store Doktorn skulle ringa klockan 14 och jag var beredd. En kvart innan satt jag med mobilen ihopkopplad med handsfree-lurarna och väntade. Hon ringde 25 minuter över 14, bad om ursäkt för förseningen och inledde samtalet med att hon ju inte hade träffat mig. ”Jo, det har du.”, svarade jag. ”Den 15 april.” Det är bara drygt 2 veckor sedan. Jag upplevde samma sak idag som när jag träffade henne: jag säger något, men hon verkar inte lyssna bara för att sedan fråga om just det jag berättade. Jag gillar inte henne. Hon var tydligen inställd på ett längre samtal, men jag ville bara förnya receptet och meddela att jag inte tyckte om Propavan. Jag är satt på väntelistan för ett läkarbesök den 18 juni. Jag brydde mig inte ens om att fråga om det var hon eller ännu en ny läkare jag skulle få träffa….
”Inte för nära” av Colleen Oakley handlar om Jubilee Jenkins som har en oerhört sällsynt allergi: hon tål inte fysisk kontakt med människor. Efter att ha varit nära att dö isolerar hon sig i sitt hus i 9 år. När hennes mamma dör blir hon tvungen att hitta ett sätt att försörja sig och tvingas därmed ut i den vanliga världen.
Jubilees allergi får mig att tänka på hur det är att vara introvert och att undvika kontakt – verbal sådan – med andra människor. Jag beställer hemleveranser så ofta jag kan, hukar mig när någon ringer på dörren, undviker grannar så långt det är möjligt. När jag mådde så vansinnigt dåligt i december och höll mig isolerad i ett par veckor blev det nästan överväldigande att komma ut bland människor igen och just det tycker jag att författaren missar. Jubilee är tvungen att ta kontakt med människor efter 9 års isolering och det går lite väl enkelt, tycker jag. Annars gillade jag boken som var både rolig och lite annorlunda. Den har ett lyckligt slut, men inte så sockersött att jag hamnade i koma.
Mulet, knappt 10 grader och småregnigt – härligt väder! Jag promenerade i 85 minuter och det var väldigt skönt. Jag kroknade mot slutet, men jag har inte haft ont efteråt eller varit särskilt trött, så kanske har jag lyckats klösa mig tillbaka till en hyfsad form igen. Jag har en benägenhet att låta armarna hänga längs sidorna när jag promenerar trots att de faktiskt kan hjälpa till med farten, särskilt i uppförsbackar. Idag lyckades jag få igång armarna riktigt ofta och andningen gick av sig själv. Najs!
