Anledningen till att jag fick en samtalskontakt är mina Tunga Tankar. AG är sköterska det vill säga inte utbildad kurator eller psykolog. När jag träffade henne första gången sa hon att våra samtal ska vara kravlösa, som en medmänniska till en annan. Det kan vara bra för mig att lägga på minnet för jag har en tendens att tänka ut vad jag vill tala om inför varje samtal och det kan kännas som en press ibland. Prestationsångest helt enkelt. Nackdelen med ett samtal mellan medmänniskor är att det riskerar att övergå i, för mig, meningslöst småprat. Småprat är visserligen något jag behärskar när det behövs, men jag tycker inte om det och jag vill inte åka till psyk var fjortonde dag för att småprata. Det förra samtalet med AG blev ett småpratsmöte och därför var jag missnöjd efteråt. Jag var där idag och den här gången gick jag ut hårt genom att säga att jag ville prata om min brist på livslust.
AG svarade då att hon hade läst i journalen från basutrednings-mötena i höstas och hade förstått att min uppväxtmiljö inte varit så munter. Det var den inte. Föräldrar som var utslitna i förtid till följd av 4 ungar i en första kull och diverse krämpor som sedan får 2 ungar till just när de trodde att de kunde pusta ut. De gjorde det enkelt för sig genom att skämma bort oss materiellt, men var aldrig riktigt närvarande, tillbringade aldrig tid med oss utom framför tv:n. Vi gjorde inte saker tillsammans på samma sätt som Pär och jag har gjort med Elin. Det är en förklaring även om det inte är en ursäkt. Jag hade nog inte varit lika förlåtande om jag själv inte haft barn för jag vet att det kan vara frestande att ta genvägar när orken inte finns. En genväg ledde till ren försumlighet. Det var inte mina föräldrar som ordnade mina första glasögon. Jag hängde med lillsyrran när hon fick sina första par (undrade om hon ordnade det själv?) och när jag skulle hämta mina, så minns jag att optikern reagerade på att jag behövde så pass starka glasögon med tanke på att det var mina första.
Mina syskon är en stor del av den mindre muntra uppväxten. De har aldrig talat tyst om att de tyckte vi var bortskämda. Mamma och pappa fick mer pengar över med färre ungar i boet och det var helt naturligt. Jag berättade hur jag har upplevt att mina äldre syskon har svikit mig. Syster 1 genom att slänga i ansiktet på mig att hon räddade mitt liv när pappa hotade att slänga mig i sopnedkastet. Brodern genom att vara konstant överkritisk och sedan fälla kommentaren att han inte blev förvånad efter mitt första självmordsförsök. Han hade förstått att det var på väg, men ändå inte pratat med mamma och pappa. Syster 2 har jag aldrig haft någon egentlig kontakt med, men hon har väl fällt en och annan mindre genomtänkt kommentar. Hon inledde ett telefonsamtal med att säga att hon hört att jag hade fått samma diagnos som hon: psoriasis artrit. Syster 3 sårade mig när hon sa att hon hade undrat hur det skulle gå för mig att få barn med tanke på tidigare depressioner och självmordsförsök. Det sa hon när jag var föräldraledig och led av en förlossningsdepression de luxe. Syster 4 har jag bara tappat kontakten med, men inte känt något behov av att återuppta den. Hon sa en gång då vi delade lägenhet att hon var trött på att inte kunna ta hem kompisar/pojkvänner på grund av mina ”psykbryt”. När jag fick beskedet att min äldsta syster hade dött kände jag ingenting och förstod inte varför Syster 3 snörvlade och lipade i luren. När jag för några år sedan fick beskedet av lillsyrran att samma syster 3 hade fått en stroke och gärna ville att jag skulle besöka henne gjorde jag ingenting. Jag är inte med i en amerikansk snyftare där jag skulle komma rusande till sjukbädden hos någon som jag inte pratat med på flera år.
Min uppväxt har inte inneburit missbruk av något slag, ingen misshandel (varken fysisk eller psykisk), inte fattigdom med brist på mat, kläder eller utbildning. Jag har växt upp med 2 föräldrar, jag har 5 syskon varav 4 lever. Hur kan det ändå bli så fel? Det räcker med att alltid ha fått höra att jag har varit bortskämd, att jag läste fel böcker, att jag fick ”allt jag pekade på”. Det behövs inte mer än att inte ha fått uppleva samtal vid måltiderna utan att radion fått fylla ut tystnaden, att fysiska krämpor alltid uppmärksammades medan de emotionella tegs ihjäl. Det behövs inte mer. Jag växte upp i den miljön. Jag har depressiva anlag och jag har inte fått lära mig att tycka om att leva.
Jag behöver bekräftelse och det fick jag idag. AG tycker att jag är stark, att jag är en resurs. Hon sa att hon tycker att jag är intelligent och just det behövde jag få höra. Behöver jag få höra. Ofta. Jag är övertygad om att det finns olika sorters intelligens. En hög utbildning eller medlemskap i MENSA är inget entydigt bevis för att man är intelligent. Jag upprepar ofta det här för mig själv eftersom jag är oerhört känslig för att jag inte studerade vidare efter gymnasiet och bara har haft lågt betalda arbeten och som pricken över i blivit sjukpensionär vid 47 års ålder. Pär och hans familj har examen allihop, svärfar är professor. Nu är även Elin på väg att gå om mig med endast 1 år kvar på förskollärarutbildningen. Den delen av mitt dåliga självförtroende är även det ett resultat av min mindre muntra uppväxt.