Irriterad/bitter

Det tog emot väldigt mycket, men jag lyckades genomföra ett lätt pass med gummibanden. Först hade jag tänkt ett medium-pass, men valde att tagga ned till förmån att klara av det. Det gick prima större delen och det var till och med skönt. Jag har sträckt mig på höger sida. Eller handlar det om något annat? I vilket fall är jag begränsad och några övningar fick jag hoppa över.

För drygt 2 veckor sedan kraschade min svåger efter långvarig stress. Han gick inte in i den alltför populära väggen, men han blev förvirrad och svår att få kontakt med. Efter många turer kom han till en avdelning där han blev erbjuden el-behandling. Det har fungerat och han är på bättringsvägen. När jag fick veta att han mådde så oerhört dåligt blev jag väldigt ledsen. Vårat Gäng har tagit sig igenom många sjukdomar och krämpor, men det är det här som jag har tagit till mig. Jag har vuxit upp med ett ältande av diverse fysiska krämpor medan det psykiska inte fick något som helst utrymme trots att jag numera vet att både pappa och min bror har lidit av depressioner och även självmordstankar. Jag har alltid gillat min svåger. Han och jag är båda ingifta och har alltid haft, om inte en nära, så speciell kontakt. Medan han har varit inlagd (han är fortfarande det tills alla behandlingar är genomförda) så har vi haft lite kontakt. Till och med svägerskan ringde mig och vi hade ett långt samtal. Nu till min kombinerade irritation och bitterhet! Jag har känt Vårat Gäng i 29 år och jag har inte dolt min sjukdom. När Elin föddes och jag kraschade fick vi inte särskilt mycket hjälp utan det var Pär som drog det tyngsta lasset. Under de här åren har jag gjort 2 självmordsförsök som inte gav så stort utslag om jag uttrycker det så. Både Pär och jag har ofta klagat på psykvården och försäkringskassan och har mötts med måttligt intresse. Gudarna ska veta att om de hade frågat oss hade vi berättat! Nu när svågern kraschade blev det ett j-a hallå, telefonerna gick varma och svärfar, mer eller mindre, bodde i deras lägenhet för att hjälpa till med hunden. ”Visserligen har vi alltid hört hur dåligt psykvården fungerar, men att det det var så här dåligt…!!!” Svägerskan har tjafsat mycket med försäkringskassan med anledning av sjukskrivningar och det är samma förvåning där: ”Visserligen har alltid hört hur dåligt försäkringskassan fungerar, men att det var så här dåligt…!!!” DUH! Jag är irriterad och jag är bitter över att Pärs och mitt kämpande inte verkar ha blivit verkligt förrän de har egen erfarenhet av det!

Jag ringde psyk i Södertälje för att förnya ett recept. Tidigare har den sköterska som svarat lämnat ett meddelande till berörda läkare, men förmodligen har de fått andra direktiv nu för det behövs alltid att berörda läkare ringer mig på sin telefontid. Sköterskan som svarade idag måste ha haft en dålig dag med en dator som inte var alltför alert för det tog en j-a tid och jag var så nära att fräsa ifrån. ”Du har bytt läkare många gånger…” kunde hon konstatera. ”Ja, det har blivit så.” svarade jag och var frestad att lägga till att det inte var jag som valt att ha det så. När det så var dags att boka in en telefontid fick jag en som jag inte kunde ta. ”Kan du inte den tiden??” Hennes förvåning tolkade jag som att det var otroligt att jag hade något annat för mig än att stå givakt och vänta på att Den Store Doktorn ska ringa lilla mig. ”Jag har en hälsporrebehandling precis den tiden.” Hon frågade om jag inte ta samtalet i alla fall, men jag svarade att jag inte vill ta ett samtal från en läkare medan jag är på behandling hos en annan. Jag svarar inte på vare sig sms eller samtal ens när jag sitter hos frissan. En sak i taget – full fokusering – respekt. Jag fick till slut en telefontid den eftermiddagen. ”Då får du se till att ha telefonen i närheten!” Jag svarade, så artigt jag kunde, att jag hade antecknat tiden. Föraktfulla idioter!