Drogad

I morse kunde jag sova! Halleluja! Mobillarmet gjorde det det skulle och jag stängde av det, somnade om och vaknade halv 10. Det kändes som att jag försov mig eftersom jag hade bestämt med Elin att jag skulle komma vid halv 11. Jag blev bara en halv timme sen efter att ha köpt med mig en påse blandade frallor från Kaffestugan. Det finns få njutningar som toppar lukten, smaken och känseln av busfärskt bröd. Vi drack te och åt frallor och pratade. Tyvärr, har Mios och mitt förhållande kraschat innan det fick en ordentlig chans. Han förknippar min närvaro med fasthållning och kloklippning – det blev tydligt idag trots att det inte var därför jag var där. Lilla gubben… Nåväl…. det blev av att promenera idag, 30 minuter dit (långsamt) och 40 minuter hem (den andra, längre vägen).

Jag älskar Lyrica och Stilnoct och den lätt drogade känsla jag får när ångesten blockeras och huvudet känns yrsligt och ofokuserat. Luddigt. Jag är beroende. Punkt slut. Jag är medveten om det och jag väljer att inte sluta med någon av medicinerna. Jag är mer rädd för hur jag skulle komma att må om jag slutade än jag är för långvariga biverkningar. Livet i det stora hela är överskattat och jag känner inte att ”min kropp är mitt tempel” som jag måste behandla med vördnad. Jag tar emot alla mediciner som gör att det blir uthärdligt att släpa mig runt en dag i taget.

Vår lilla choklad-gris.

 

Värmepåslag

Träning med gummibanden, ett lätt pass igen och det gick fin-fint och det var så skönt!  Jag kände av ryggen halvvägs in i passet och försökte mota Olle i grind, men innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam. Efter middagen tog en värkkombo oxå och den har lyckats slipa av det värsta.

Idag ökade jag Lyrica-dosen och kanske inbillar jag mig, men vallningarna har dämpats till uthärdliga värmepåslag. Ångesten har oxå lugnat sig. Tack och lov!

Kemiskt

Läkarbesök. En AT-läkare, MR och det tyckte jag var bra för min ordinarie läkare har jag inte mycket till övers för längre. Anledningen till nervositeten var att jag inte kände mig säker på att jag skulle få hjälp. Tyvärr. Det började med att han var en kvart försenad (har jag någonsin fått komma in i tid på den här vc:n?!), men han hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt. Det var svårt att ge en kort version av hur jag har mått de senaste 10 åren för det är ju faktiskt så – det är kroniskt med toppar och dalar, men dalarna förökar sig och kryddas numera av vallningar.  ”Jag vill helt enkelt ha kemisk hjälp att ta mig upp ur den här jävla lergropen!” blev min avslutning eftersom terapi inte känns som ett alternativ längre. Jag ska öka Lyrica från 300 mg/dag till 450 och så är jag med på hans telefontid nästa vecka plus att jag fick en tid för återbesök i början av juli och då ska vi utvärdera och eventuellt byta Sertralin mot en annan SSRI-medicin. Jag gick direkt till apoteket bara för att få veta att receptet inte ”kommit in”. Hur är det möjligt?! Det är andra gången på några månader som det händer. Väl hemma loggade jag in på Apotea och beställde Lyrica med hemleverans imorgon förmiddag. Jag tog faktiskt bussen både till och från Salem. Jag har ingen som helst ork.

Rapport

Rapport från ett svart hål del 2

Jag vaknar av att jag behöver gå på toaletten vid 5-tiden. När jag lägger mig igen tänker jag att det är åtminstone 2,5 timme kvar tills mobillarmet går igång. Jag somnar oftast om efter ett tag, men vaknar alltid till flera gånger därför att jag är rädd för att försova mig (trots att jag inte har någon tid att passa) samtidigt som jag inte vill att det ska bli dax att stiga upp. Morgnarna och förmiddagarna är hemska. Hela jag knyter mig i protest över att jag måste få ännu en dag att gå. Jag är trött, alltid trött. Matlusten är väck och det mesta smakar kartong. Lunchen tillbringar jag oftast i köket numera. Det finns ingen film eller serie som jag vill se. Jag lyssnar på en bok och spelar spel medan jag äter (idag blev det yoghurt, 3 knäckemackor med prickig korv och fler muggar te). Jag ska helst inte vara ensam när jag mår så här pass dåligt. Pär kom hem från Öland idag och det har känts lite lättare sedan dess. På måndag ska jag till läkaren.

Rapport

Rapport från ett svart hål

Varför kan jag inte sova länge?! Jag vill lägga mig med så tungt huvud och ögonlock att det bara tar sekunder från det att jag har lagt mig till rätta tills att jag sover djupt, inte nödvändigtvis drömlöst, men oavbrutet. Inga toalettbesök. Inte på grund av att det är för varmt. Inte på grund av att det är för kallt. Inte på grund av att kudden känns hård. Inte på grund av ångest inför en ny dag. Jag vill sova 12 timmar i sträck i det enda syftet att få tiden att gå, att få slippa undan, att få möjlighet att glömma att jag ”inte vill dö, jag vill bara inte leva”. Att få slippa min överviktiga kropp. Att få slippa tänka på mat. Att få slippa tänka på att inte ge efter: för att bara bli liggande, för att bara bli sittande, för att frossa i det jag vill äta, för att skita i träningen, för att isolera mig fullständigt, för att sluta kommunicera, för att be hela omgivningen att dra åt helvete eftersom jag har fått nog!

Nationaldagen

Stavgång i 65 minuter runt Flaten och gångvägen längs sjön – det är väldigt länge sen jag gick där på grund av hälsporren som hållit mig inomhus i flera månader. Jag känner mig fortfarande i usel form, men jag orkar få upp ett visst tempo kortare sträckor. En form av intervallträning. Hehe. Gårdagens träning satt kvar i kroppen oxå. Det var 12 grader med svala vindar, så det blev långärmad tröja och vanliga mjukisbyxor – aj lajk it!

Jag älskar mitt Sverige!
Det är färdigt nu. Byggställningarna monteras ned. Det har gått trögt med försäljningen och jag tror att det har försenats pga. de har fått planera om då de tokstora lägenheterna inte var av intresse.

Fantasi

”Svavelvinter” av Erik Granström hade jag läst 125 sidor av innan jag var tvungen att erkänna mig besegrad. Erik Granströms gränslösa fantasi och makalösa namnkonstruktioner fick min koncentration på fall. Jag behåller boken för det är mycket troligt att jag försöker mig på den igen. Den känns för genomarbetad för att bara dumpas.

Vidskepelse

I söndags var det 29 grader och jag svettades, fick vallningar och hade ångest när jag hittade en liiiiten spindel på en skåpdörr. Jag tog en bit papper och tryckte till och den var död. Jag tyckte inte om att göra det, men jag var desperat efter mulet väder med regn och rimliga temperaturer. Framåt 18-tiden hördes en enda åskknall, det kom lite regn och vinden vände. Både igår och idag har det blåst nordliga, svala vindar och idag är första gången på flera veckor som jag har stängt fönstren. Att döda en spindel är kanske inte vidskepelse ändå?

Efter att jag serverat Bibbi frukost (Pär är på Öland med Elin och Mio) gick jag tillbaka till sängen och sov till halv 12 och det behövde jag för det mesta kändes bättre när jag vaknade igen. Jag åt frunch i lugn och ro och sedan tränade jag med gummibanden, ett lätt pass och det var väldigt skönt! Hoppas bara att träningsvärken i låren inte blir lika pinsamt långlivad den här gången….

Vårdguiden har svarat: jag har fått en läkartid på måndag. Kors i taket!

Hopplöshet

De kommer allt oftare. Dagarna som jag önskar bara kunde ta slut så jag får gå och lägga mig. Problemet är att jag inte sover bra. Jag upplever det som att jag vaknar varje gång jag vänder mig i sängen plus ett toalettbesök varje natt. Jag skulle vilja sova bort hela förmiddagen, men jag förblir vaken. Trött och vaken. Humöret svajar som en klen björk i stormen. Vallningarna är definitivt tillbaka, flera gånger om dagen. Först en sugande känsla i magen ungefär som när jag missar ett steg i trappan och sedan sprider sig värmen upp över ryggen och överarmarna och huvudet. För ett år sedan tacklade jag det här genom att öka Lyrica-dosen, men jag inser att det inte är en hållbar lösning, så jag har bett om en läkartid via vårdguiden. Koncentrationen sviker mig och det är svårt att läsa någon längre stund => kommer inte in i boken => tappar lusten att läsa => ångest. Tunga tankar.

Jag köpte ett par MBT-skor i ett annat stuk än mina vanliga sk. Zoom Street. De kändes väldigt bra inomhus och helt gräsliga utomhus. Det kändes som om jag gick barfota – närkontakt med markytan – och dämpningen var därefter vilket är redan döden för hälsporren. Jag blev så trött och fick så ont att jag blev gråtfärdig av besvikelse.