Visit

Elin och Pär hämtade Mio idag och när de var tillbaka i Lilla Pärlan – som Elin kallar sin lägenhet – promenerade jag dit för att hälsa på honom. Mio är en dvärghermelin. Han är så olik Selma som det är möjligt vilket är bra för då undviker vi att jämföra hela tiden. Mio är liten med upprättstående öron och små baktassar och ännu mindre framtassar. Nougatfärgad med sotade öronspetsar, tassar och nos. Vi satt runt buren med varsin mugg te eller kaffe och tittade på honom. Buren var öppen och han åt lite hö, vilade, hoppade ut och undersökte sitt nya hem, in i buren igen för att bekräfta tryggheten och det dröjde inte länge innan han kände att han inte behövde hoppa in och i stället utvidgade sökområdet. Elin har låtit honom komma till henne och jag har fått fortlöpande sms och för en liten stund sedan skrev hon att de till och med har gnuggat nos! Det märks att Mio har haft det bra i sitt första hem för han verkar vara trygg i sig själv och jourhemmet upplevde honom som väldigt mysig och nyfiken.

Mio har ett gosedjur i form av en kängur.

 

Snobbar

”Fint folk” av Julian Fellowes. Boken kom ut 2004 dvs. innan Julian Fellowes skrev serien ”Downton Abbey”.

Edith Lavery arbetar som telefonist hos en fastighetsmäklare i London. Hon bor fortfarande kvar i sitt flickrum hos föräldrarna. Hon vill ha mer. Hon vill uppåt. Vad gör en flicka utan särskilda talanger eller förmågor då? Jo, hon fångar in en adlig ungkarl och gifter sig med honom och lever sedan lycklig i alla sina dagar. Eller? Att sköta om ett gods i samma storlek som Broughton Hall är inte särskilt glamouröst. Dessutom är det inte så lätt att bli medlem i överklassen, inte när man kommer från medelklassen. Edith är snart uttråkad och besviken. När ett filmteam kommer till Broughton Hall bryts monotonin av och den bryts rejält.

Julian Fellowes jämförs med Jane Austen som satirisk betraktare av överklassens krumbuktande. Det stämmer kanske. Jag har läst Jane Austen, men Julian Fellowes ironiska kvickheter blir tydligare tack vare att han skriver om vår egen era. Den här boken skrev han före ”Downton Abbey” och ”Belgravia” och jag upplever den som aningen lättsammare. Jag tyckte om den och den kändes smålyxig eftersom jag köpte den som inbunden och så älskar jag att förfasa mig över hur någon kan vilja sträva efter att tillhöra den samhällsklassen. Man får aldrig vara sig själv eller slappna av med ett konstant socialt intrigerande. Isch!

”Det är lätt att skratta åt andras pretentioner – särskilt när deras ambitioner är triviala – men de flesta av oss har något slags problem eller svårigheter i livet som inte är värda den vikt vi lägger vid dem.”

Ur ”Fint folk” av Julian Fellowes