Månad: december 2017

En hårig berättelse

”Flätan” av Laetitia Colombani med Maria Lyckow som uppläsare.  En kort berättelse på 5 timmar och en av de bästa böckerna det här året. Jag sträcklyssnade på den idag och jag kommer att återvända till den.

Smita i Indien kämpar för att hennes dotter ska få lära sig läsa och skriva, men kast-systemet är oerhört begränsande. Giulia på Sicilien får ta över ansvaret för familjeföretaget som är nära konkurs. Sarah i Kanada  är ensamstående mamma, delägare i en advokatbyrå och dagarna är inrutade de luxe och det finns inga marginaler.

Laetitia Colombani har lyckats skildra 3 vitt skilda kvinnoöden i en relativt kort roman utan att det ger ett korthugget intryck. Man lär känna Smita, Giulia och Sarah ordentligt och förstår deras bevekelsegrunder utan att behöva grotta ned sig i minsta detalj; avskalat, men med mycket värme. Jag tycker att det är näst intill obegripligt att Smita lever i samma årtusende som jag. Hur är det möjligt att en kos liv värderas högre än en kvinnas?! Kast-systemet som låser fast människor i ett ödestänkande som är lika effektivt som hjärntvätt. Det kändes inte självklart att Giulias berättelse utspelade sig i nutiden med en aningen föråldrad kvinnosyn. Sarahs liv i Kanada var mest välbekant på gott och ont, men även hon kämpar mot förtryck. Det fanns flera tillfällen medan jag lyssnade som jag tvivlade på att författaren skulle lyckas knyta ihop säcken på ett snyggt sätt, men det gjorde hon och det gjordes så elegant att jag ryste av välbehag…

Maria Lyckow är ojämn som inläsare. Oftast tycker jag om att lyssna på henne, men det har hänt att hon låter oerhört uttråkad och oengagerad, nästan robotaktig. Den här gången fick jag känslan av att även hon tyckte om boken och inläsningen är mycket bra.

 

1000

Halv 4 väckte jag mig själv genom att hosta. Jag glömde den sista dosen Bisolvon igår kväll. Det gick inte att somna om, så jag klev upp och gjorde en mugg te och passade på att ta hostmedicinen och 2 Treo mot huvudvärken. Bibbi var inte riktigt vaken eller så övertygade hon sig själv om att jag gick i sömnen för hon tjoade inte om att få frukost förrän klockan 6. När hon fått sitt åt jag lite yoghurt och gjorde mer te och sedan gick jag och lade mig. Det kändes inte som att jag sov någon längre stund, men klockan var 11 när jag vaknade.  Jag har sunkat omkring i pyjamas och kofta och känt mig allmänt ämlig. Ögonen har känts torra och irriterade å det grövsta.

Det här är mitt 1000:e inlägg på den här bloggen! På juldagen fyllde den 3 år.  Jag har bloggat i 10 år nu och jag funderar ofta på varför jag fortsätter. Mitt liv känns futtigt och begränsat mycket beroende på att jag är så likgiltig och ointresserad av omvärlden. Min introversion blir allt mer uttalad – det är inget jag mår dåligt av – och jag hymlar inte längre med att jag inte tycker om människor. Mänskligheten. Jag tycker fortfarande om att skriva, men varför i det här formatet?

För första gången i mitt liv, som jag kan minnas det, tänker jag avge ett nyårslöfte inför 2018 och det är att 2017 kommer att vara mitt sista år som fet.

Nu när Elin och Mio har fått kontakt med stort K, så ökar chanserna för närbilder.

 

Hostigt

Inatt blev det inte mycket sömn. Jag vet inte hur många gånger jag väcktes pga. hostan. Det både killade och rev i halsen. Pär är på Öland över nyår och kunde inte störas av det som tur var. När jag väl kravlat mig ur sängen tog jag fram flaskan med Bisolvon hostmedicin och tog en första dos. Magen brukar inte tycka om den flytande varianten, men det var nödvändigt att effekten kom fortare än den skulle ha gjort med en tablett och faktum är att den har haft en viss dämpande effekt.

En pakethämtarpromenad där längtan efter att få komma hem igen och dricka te gjorde att det inte tog mer än 20 minuter dit och 25 minuter hem. Jag kom iväg redan klockan 9 och det var inte så mycket folk i rörelse.

Kloklippning

Jag gick till Elin för att hjälpa till vid Mios första kloklippning och valde den längre vägen. Det tog 35 minuter och jag förtog mig en smula, glömde bort att jag inte är fullt frisk än. Hos Elin drack vi te och blev vittnen till när Mio med ett graciöst avstamp hoppade upp i sängen för första gången och sedan gjorde han inte annat. Upp och röja runt bland täcke och kuddar och ned igen. Upp och röja och ned. Kloklippningen blev en mindre kamp, men nu har vi fixat det den psykologiskt viktiga första gången. För att vara så små är Mios klor stenhårda och jäkligt vassa. Tro mig, jag vet…

Aj. Typ.

Efter det promenerade jag hem igen och Elin gjorde mig sällskap eftersom hon skulle till Konsum och vi skildes åt vid rondellen. Fy, vad jag har haft ont av hälsporren resten av dagen….

I eftermiddags fick jag plötsligt nog av det minimala julpyntet och tog bort det. Vanligtvis kan jag hålla mig till nyårsdagen, men det är inte så mycket som har varit så vanligt den här julen.

Visit

Elin och Pär hämtade Mio idag och när de var tillbaka i Lilla Pärlan – som Elin kallar sin lägenhet – promenerade jag dit för att hälsa på honom. Mio är en dvärghermelin. Han är så olik Selma som det är möjligt vilket är bra för då undviker vi att jämföra hela tiden. Mio är liten med upprättstående öron och små baktassar och ännu mindre framtassar. Nougatfärgad med sotade öronspetsar, tassar och nos. Vi satt runt buren med varsin mugg te eller kaffe och tittade på honom. Buren var öppen och han åt lite hö, vilade, hoppade ut och undersökte sitt nya hem, in i buren igen för att bekräfta tryggheten och det dröjde inte länge innan han kände att han inte behövde hoppa in och i stället utvidgade sökområdet. Elin har låtit honom komma till henne och jag har fått fortlöpande sms och för en liten stund sedan skrev hon att de till och med har gnuggat nos! Det märks att Mio har haft det bra i sitt första hem för han verkar vara trygg i sig själv och jourhemmet upplevde honom som väldigt mysig och nyfiken.

Mio har ett gosedjur i form av en kängur.

 

Snobbar

”Fint folk” av Julian Fellowes. Boken kom ut 2004 dvs. innan Julian Fellowes skrev serien ”Downton Abbey”.

Edith Lavery arbetar som telefonist hos en fastighetsmäklare i London. Hon bor fortfarande kvar i sitt flickrum hos föräldrarna. Hon vill ha mer. Hon vill uppåt. Vad gör en flicka utan särskilda talanger eller förmågor då? Jo, hon fångar in en adlig ungkarl och gifter sig med honom och lever sedan lycklig i alla sina dagar. Eller? Att sköta om ett gods i samma storlek som Broughton Hall är inte särskilt glamouröst. Dessutom är det inte så lätt att bli medlem i överklassen, inte när man kommer från medelklassen. Edith är snart uttråkad och besviken. När ett filmteam kommer till Broughton Hall bryts monotonin av och den bryts rejält.

Julian Fellowes jämförs med Jane Austen som satirisk betraktare av överklassens krumbuktande. Det stämmer kanske. Jag har läst Jane Austen, men Julian Fellowes ironiska kvickheter blir tydligare tack vare att han skriver om vår egen era. Den här boken skrev han före ”Downton Abbey” och ”Belgravia” och jag upplever den som aningen lättsammare. Jag tyckte om den och den kändes smålyxig eftersom jag köpte den som inbunden och så älskar jag att förfasa mig över hur någon kan vilja sträva efter att tillhöra den samhällsklassen. Man får aldrig vara sig själv eller slappna av med ett konstant socialt intrigerande. Isch!

”Det är lätt att skratta åt andras pretentioner – särskilt när deras ambitioner är triviala – men de flesta av oss har något slags problem eller svårigheter i livet som inte är värda den vikt vi lägger vid dem.”

Ur ”Fint folk” av Julian Fellowes

Tomt

Nu är det officiellt: Elin har flyttat. Pär hyrde ett litet släp med kåpa och jag hjälpte till så gott jag kunde, men förkylningen har mer än halverat min ork. Jag promenerade hem efteråt (så skönt!). Kånkandet på möbler och kartonger fick mig så slutkörd att jag mådde illa. Ont i knäna… Det viktigaste är dock att Elin kommer att få det så himla bra i sin etta med kök. Nu har hon alla prylar på plats och kan roa sig med att komma i ordning.

Borta. Tomt.

Julafton

Hela dagen igår kliade det i halsen och jag blev inte förvånad när jag inte fick sova särskilt bra i natt och att jag var rejält förkyld när jag vaknade. Ont i halsen och huvudet och såååå trött. Vid 12 somnade jag i soffan. Elin och Pär firar jul hos svärisarna på Klara Östra.

Promenad

En 70 minuters promenad med känslan ”Jäklar vad det är skönt att komma ut!!”. Det var någon minusgrad och frostigt. Solen strålade som för att bevisa att den är på väg upp, upp, upp.

Frostig mossa.

PS! Jag har fått svar från banken igen, en annan kundtjänstare som har stängt av den sk. blip-funktionen på mitt kort. Häpp! Det går inte att maila Specsavers.

Avslut

Nu har jag äntligen fått mina nya enkelslipade glasögon! Jag kommer att få tillbaka 3500 kr. Det innebär hälften av de 7000 kr som de trippelslipade glasögonen kostade och det innebär även att jag har betalat 3500 kr för ett par enkelslipade glasögon från Specsavers och det känns inte trovärdigt. Den kvinnliga optikern som hjälpte mig var oerhört kort i tonen och avvisande (kan tänka mig att var ganska trötta på mig och mitt gnäll över att glasögonen inte fungerade…) och jag fick inte tillfälle att ifrågasätta summan, men det går att skicka mail. Hehe.

På vägen tillbaka till tåget köpte jag varm choklad hos Vetekatten på ”Centralen”. Det är en kontantfri butik och det säger jag inget om, men jag tycker inte om att jag kan betala med mitt bankkort utan att använda PIN-koden. Det är en finess som utnyttjas på ”mindre köp under 200 kr”. I min värld är ett köp på 200 kr inte ett ”mindre köp”. Jag har frågat Swedbank om jag kan spärra den funktionen, men den är kopplad till företaget i fråga, så svar nej. Det innebär att om jag tappar mitt kort och inte spärrar det fortare än en gris hinner blinka kan upphittaren/tjyven tömma mitt konto ganska snabbt eftersom jag inte är en knösus. 5 ”mindre köp” blir en hel tusing och antalet tusingar på mitt konto är knappt plural.  Det kan i och för sig vara en fördel…

Vintersolstånd idag och nu vänder det! Redan i morgon kommer solen att hänga kvar över horisonten en minut längre.