”Sanningen om Alice” av Katherine Webb. Jag läste nästan 300 sidor av 587 innan jag var tvungen att erkänna att jag gått på ännu en boknit, men den var lömsk. Jag har läst 3 av hennes böcker som har varit mycket, mycket bra och blev därför förvånad över att den här inte höll samma klass. Karaktärerna känns tvådimensionella och tjatiga. Rachel är osäker och känslig. Starling är arg och fylld av hat. Jontathan är växlar mellan normal och vansinnig, men mest vansinnig. Dialogerna flyter inte; de består av mycket tvekan och många pauser t.ex. ”De har … gått bort, tyvärr”. Jag blev inte ett dugg nyfiken på vad som var sanningen om Alice.
