Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Vägning: 99,3 kg som innebär en minskning med 0,7 kg den senaste veckan. Vilken lättnad! Paniken har flåsat mig i nacken. Det är kolhydraterna det hänger på – jag är känslig för det. Förutom att jag äntligen har gått ned i vikt igen, så känner jag mig mindre uppblåst.
Ett gummibandspass som kändes prima och gick väldigt bra. Koncentrationen fanns i så pass hög grad att jag försjönk i övningarna. Härligt!
”Falkens döttrar” av Elvira Birgitta Holm, den åttonde fristående delen i serien ”Släkten”. Jag har onda aningar om att den här serien börjar krokna kvalitetsmässigt. Det är möjligt att jag minns fel, men gjordes det lika stora tidshopp i de tidigare böckerna som det görs i de senare? Jag får känslan av att författaren får i uppgift att täcka in ett visst antal år i syfte att driva både boken och serien framåt. Den förstaboken utspelade sig på 800-talet och den senaste på 1600-talet; ett århundrade per bok. I just den här boken ”Falkens döttrar” hann jag till mitten innan jag tröttnade på att handlingen hela tiden hoppade flera år för att låta huvudkaraktärerna hamna i historiskt avgörande händelser (i det här fallet Nyköpings gästabud). Hafsigt och ytligt, pressat och oengagerat. Jag fick ingen som helst känsla för Ylva eller Ingrid. Den nionde delen finns redan utgiven och det känns inte självklart att jag ska läsa den. Trist.
Fjärde gången gillt. Idag var jag hos frisören och nu känns hon så pass bekant att jag kan avslöja att hon heter Anette och salongen heter Unika. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att en annan frisör kunde vara bättre än Rosie, men Anette är det faktiskt. Kunden har inte alltid rätt. Rosie klippte snaggade mig som jag ville ha det, men jag vet nu att det inte var det bästa för mitt hår rent formmässigt. Anette har klippt fram en mycket kort frisyr som ändå inte är snaggad (utom i nacken) och formen har visat sig vara hållbar de 8 veckor som går mellan varje tillfälle; håret känns sällan panik-långt längre och jag har sluppit känslan av en heltäckande mössa. Jag har hittat en ny frisör! Gud ske lov…
65 minuters promenad. Den här veckans 3 promenader avklarade. Det var knappt 4 grader och blåste ordentligt. Motvindarna var iskalla – som på vintern! Jag hade ingen lust att krypa in i vinterjackan riktigt än och det behövdes inte, men jag kompromissade genom att ta på handskar och mössan i stället för kepsen.
65 minuters promenad i regn. Lätt regn. Inget regn. Ösregn. Det var skönt. Benen och fötterna får jobba väldigt mycket med den nya MBT och jag hade ont i höger vrist efteråt. Kändes som stukning.
50 minuters promenad med de nya MBT-skorna och nog kändes det att de var nya alltid! Inte genom att jag fick skavsår – kors i taket! – utan genom att sulan kändes så stunsig och genom att benen fick jobba som de inte har gjort sedan jag provade MBT första gången.
Vägning hos IB på Itrim: 100,0 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna.
IB är inte min terapeut. Det är viktigt att komma ihåg. Jag har öst ur mig hos henne flera gånger nu och kände mig rätt trött på mig själv när jag var där i morse. Jag fick intrycket av att hon oxå börjar tröttna på min stagnation och ”Åh, jag mår så dåligt! Jag har ingen lust!! Ingen motivatioooon!!!”. Förmodligen handlar det om projicering. Jag är leds på att vara hindrad av min hälsa – att behöva ta hänsyn till den hela jävla tiden – , så vi bestämde att jag ska stryka alla snabba kolhydrater (pasta, ris, potatis, bröd) utan undantag. Och så ska jag öka på antalet promenader till 3 per vecka + det vanliga gummipasset. Vi ska ses om 3 veckor för en hälsouppföljning och då ska jag ha gått ned i vikt! SKA!!
Ett fullt pass med gummibanden med några genvägar eftersom orken tröt och lusten försvann innan jag var färdig. Ångest, knut i magen och svårt med koncentrationen.
En låtlisterepresentant i form av Elsa Carmona med låten ”Hurt”. Life hurts…
It’s not supposed to hurt like this. It’s not supposed to hurt like this. It’s not supposed to make me sick, make my head hurt.
”Sanningen om Alice” av Katherine Webb. Jag läste nästan 300 sidor av 587 innan jag var tvungen att erkänna att jag gått på ännu en boknit, men den var lömsk. Jag har läst 3 av hennes böcker som har varit mycket, mycket bra och blev därför förvånad över att den här inte höll samma klass. Karaktärerna känns tvådimensionella och tjatiga. Rachel är osäker och känslig. Starling är arg och fylld av hat. Jontathan är växlar mellan normal och vansinnig, men mest vansinnig. Dialogerna flyter inte; de består av mycket tvekan och många pauser t.ex. ”De har … gått bort, tyvärr”. Jag blev inte ett dugg nyfiken på vad som var sanningen om Alice.
Precis just nu (mindfulness). ÅNGEST. Jag HATAR min kropp och allt fett. Jag känner mig så jävla ÄCKLIG och misslyckad. Jag vill inte hålla på med det här längre. Jag är så satans leds!!!! Sopporna får mig att må illa bara jag tänker på dem. Jag vill inte mer. Seriöst. Jag har fått nog!
