Idag klippte jag äntligen håret igen. 11 veckor sedan sist – åtminstone 3 veckor för mycket. Förra gången var det A som klippte mig och det blev helt ok. Jag upplevde henne som lite bossig och ouppmärksam på mina önskemål. När jag sedan bokade en ny tid och ville få in Elin samma dag och tid, så tyckte jag hon verkade irriterad över att jag var krånglig. Slut på det det besöket. Nu är ju jag oerhört känslig för hur andra uppför sig, reagerar och uttrycker sig och intrycken från det besöket bet sig fast på ett sätt som har både stressat och irriterat mig. Jag är besviken på mig själv eftersom jag brukar kunna skaka av mig sånt genom att resonera med mig själv (”Skärp dig för bövelen!” Typ.). Veckorna gick och håret växte och eftersom A inte hade klippt riktigt så kort som jag ville ha det kändes håret ganska snart långt och den senaste månaden har det blivit ohanterligt. Jag har många hårstrån, håret är tätt och tjockt och så här års känns det som att ha mössa dygnet runt. Poängen med det här pladdret är att jag har längtat mig sjuk efter att få klippa av rubbet samtidigt som jag har varit nervös pga. de negativa vibbarna från förra besöket. Jag har haft spänningshuvudvärk sedan i lördags och jag insåg att den inte kommer att försvinna förrän efter frisörbesöket. Hårda bud. Idag var det äntligen dax! Det blev en helt annan upplevelse. A sade det inte i direkta ordalag, men hon – precis som så många andra frisörer – hade inte vågat klippa så kort som jag velat ha. Det är som om hon och alla andra inte tror mig när jag beskriver hur kort jag vill ha. Idag gick hon ut hårt och fortsatte så tills allt överflödigt hår var borta, ungefär 65%. Hon gnodde på i nästan 1 timme och vi pratade ytterst lite och det tyckte jag var skönt. Håret väger nästan ingenting, men jag kunde ändå känna att det försvann (jag blundade större delen av tiden) – jag kunde känna luftdraget i nacken och mot hårbotten och det var ljuvligt! Medan A klippte fokuserade jag på att slappna av, andas och hålla paniken stången varje gång det kom ett värmepåslag (jag kände hur överläppen blev fuktig). Jag ångrar att jag inte bad om ett glas vatten. Vilken lyx det är att bara kunna promenera hem i stället för att gno iväg till tunnelbanan och försöka hinna med pendeln. När vi kom hem (Elin fick oxå ett positivt intryck och är nöjd med klippningen) drog jag i mig en halvliter vatten på en gång, fyllde på flaskan och drack ännu mer plus att jag tog den värkkombo. Efter en snabb dusch fortsatte jag dricka vatten och även Pepsi Max. Jag var äckligt trött, ögonen sved och huvudvärken gav inte med sig. Det fanns inget annat att göra än att ta en tupplur. Snacka om välbehövligt! Huvudvärken har faktiskt dragit sig tillbaka; det är en liten rest som gapar och skriker i bakgrunden. Jag tupplurade strax innan vi skulle äta middag och resten av kvällen har jag varit fortsatt trött, irriterad och grinig. Jag är, som sagt, besviken på mig själv. Det känns löjligt att jag stressar upp mig så till den milda grad över ett frisörbesök att jag kraschar när jag kommer hem!! Härregud…
