Månad: mars 2017

Jag krymper

… och så var det kallt igen. Det nöp faktiskt i kinderna när jag promenerade idag. Inga stavar. Det var skönt och jag gjorde mitt bästa för att pressa mig pulsmässigt. Jag blev tvärtrött mot slutet. Igår vilade jag. Kroppen hade ingen lust att röra sig utanför lägenheten och jag hade ont i vristerna. Efter dagens promenad blev jag oerhört trött och kände mig mörbultad på det där sättet som jag alltid gjorde tidigare och det kändes inget vidare… Ont i vristerna idag med och det kan bero på omslag i vädret och att jag har blivit kall. Det är jäkligt knepigt att veta hur mycket jag behöver ta på mig när temperaturen kan svänga med flera grader från det att jag går hemifrån och tills att jag är tillbaka.

Veckovägningen närmar sig och i vanlig ordning känns det som att jag har gått upp flera kilo, men faktum är ju att jag krymper litet i taget. Igår upptäckte jag att bh:n inte satt så bra som den brukar, men att jag kunde rätta till det genom att flytta in knäppningen ett snäpp. Ha!

En mental notering: i fredags och igår har jag ätit 4 stycken Kina wafers (såååå goda), 2/3 påse chips och en hel del Ferrarisar. Det var gott i början, men känslan av att få formen av en tunna är inte behaglig och det är inte värt det. Kom ihåg det när godissuget anfaller!

Den andra delen

Jag har läst ut en till bok! Fanfarer och hurra-rop! ”La peregrina” av Cecilia Samartin som är en fristående fortsättning på ”Señor Peregrino”. Det är 1,5 år sedan jag läste den första delen och trots att jag tyckte att den var mycket bra minns jag inga detaljer, men medan jag läste den andra delen mindes jag mer och mer. ”Jaaaa…just det!”

Señor Peregrino eller Antonio som han egentligen heter, har lämnat sjukhuset tillsammans med Jamilet, han hävdar att hon är hans barnbarn och har testamenterat allt han äger till henne. Hans fru, syster B eller Jenny som hon egentligen heter, är rejält omskakad. Jamilet vill veta mer om Rosa, Antonios stora kärlek, som hon känner ett starkt band till och startar en efterforskning. Samtidigt som vi följer Jamilets sökande får vi veta Rosas historia och mot slutet vävs allt samman.

Den andra delen var minst lika bra som den första! Cecilia Samartin är en skicklig berättare och handlingen flyter på i ett jämnt tempo, den ena kapitlet efter det andra. Jamilets moster Carmen är en karaktär som onekligen sätter fart på det mesta. Det finns en scen långt fram i handlingen där hon klär sig och sminkar sig. Hennes självförtroende är det inget fel på och enligt henne själv ser hon fantastisk ut, men sedan får man se henne med Antonios ögon och … ja, han har en annan uppfattning om jag uttrycker det så. Det är skickligt! Naturligtvis kommer jag att läsa den tredje och avslutande delen.

Älskade djur!

Jag har köpt och sett en kort, men vansinnigt bra serie om familjen Mottershead som startade Chester Zoo i England, ”Our zoo”. Den finns inte med svensk text, men jag använde den engelska och tyckte inte att det var några som helst problem att förstå. Det är endast 6 avsnitt som är 50 minuter eller längre och serien följer familjen medan de tampas med motståndare, men inte efter att djurparken öppnades och det får mig att hoppas på en fortsättning. Serien är brittisk och utspelar sig 1930-31 med allt vad det innebär av kläder, miljöer, åsikter och uppfattningar. Och så djur förstås! Filmen ”En ny start” är på ett liknande tema, verklighetsbaserad den med och handlar om Benjamin Mee som köpte Dartmoor Zoo . Filmen är amerikansk trots att det handlar om en engelsk djurpark. Om du, som jag, älskar djur även om de befinner sig i en djurpark (i stil med Kolmården), så rekommenderar jag verkligen både serien och filmen.

Fortsatt ologiskt och en seger

Stavgång i 65 minuter och den här gången kroknade inte armarna förrän mot slutet. Enligt stegräknaren var rundan 4,8 km. Utan stavar är den 5,3 km. Det är inte logiskt! Stegen blir längre när jag går med stavarna, men sträckan är ju densamma och ändå skiljer det 0,5 km. ???

De har pålat på bra, men det är svårt att se att det ska bli en byggnad. Det ser mest ut som en obegriplig konstinstallation.

Igår fick jag massage igen. Det var lika välgörande som tidigare. Precis när jag tänkte fråga om hon märker någon skillnad från när jag kom dit första gången, sa hon just det. Musklerna är inte lika hård och spända. I början hade hon ”verkligen behövt jobba med dem” medan hon bara behöver ”mata på” numera.

Igår kväll fick jag möjlighet att öva mig på att stå emot, att inte få en till mat-smälta. Jag köpte Ferrarisar i onsdags att äta ikväll och hade gett mig 17 på att inte öppna påsen förrän idag, men igår hade jag en hungerdag och ett godissug som kunde få den bästa på fall. Elin åt en fryspizza till middag och jag övervägde allvarligt att själv äta en, men jag satt där med min lågkalorisoppa och tröstade mig med att får dricka te senare. Jag åt mitt kvällsmål (liten charktallrik och 2 rostade med smör) och det var efter det som kampen inleddes. Jag satt bara 2 meter från Ferrarisarna i skåpet och tuggade Stimorol som en besatt. Det skulle vara så gott… Den där hallonsmaken… Bara 3 stycken… En kväll hit eller dit! Hur skulle jag känna mig nästa morgon dvs. idag? Varje morgon brukar jag gå igenom vad jag åt kvällen innan, ifall jag stoppade i mig ”något xtra”. Jag skulle förmodligen sucka inombords åt att jag hade gått i fällan igen, men det handlar ju bara om en kväll. Gör det? Gör det verkligen det? IB tipsade mig om att stå ut i 2 minuter när suget sätter in. Jag stod ut i 2 minuter. Gånger 10! Och längre, men jag stod ut. Jag vann! När Stilnocten kickade in utnyttjade jag det, stängde av datorn, borstade tänderna och gick och lade mig och när jag vaknade i morse kände jag mig stolt och Ferrarisarna kommer att smaka desto bättre ikväll. Jag kan bara jag vill tillräcklig mycket.

Det blir en låtlisterepresentant idag: Marilyn Manson med ”The last day on earth”.

 

Glada strumpor och ett råd

5,8 km på 75 minuter med 2 stopp för att hämta paket och 1 stopp på Konsum. Jag promenerade i fredax, söndax, måndax och idag, jag städade i lördax och styrketränade igår och all den aktiviteten kändes i benen idag, men det var så skönt att komma ut! I morgon ska jag ta en välförtjänt vila.

Elin avskyr att köpa strumpor. Hon tycker att det är såååå tråkigt och därför fick hon strumpor när hon fyllde år. Happy Socks i riktigt glada färger och av bra kvalitet och jag blev så sugen på såna att jag har köpt till mig själv fast i andra färger.

Glada fötter i glada strumpor och en kartong som är värd att sparas. 

Jag har mått bättre idag även om det var motigt i morse. Det var den tredje obligatoriska workshopen ikväll och den hängde som en våt filt över mig, så jag bestämde mig för att skippa den och då kändes allt lättare. För det första har jag noll och intet behov av gruppstöd. Pär och Elin är mitt stöd och trogna läsare av min blogg samt min hälsocoach och det räcker. För det andra är upplägget inget att hänga i julgranen. Beskrivningen av en workshop är 45 minuters föreläsning. I verkligheten har det gått till så att deltagarna troppar in och sedan kommer hälsocoachen. Vi får börja med att prata med varandra 2 och 2, bland annat om den kvällens tema (just ikväll skulle det handla om kosten). Sedan går vi laget runt och presenterar oss och den som vill får berätta lite mer om sig själv. Det har varit olika deltagare vid varje tillfälle och det där upplägget känns tidsödande. Jag har valt att inte berätta något om mig själv, men det finns alltid någon som behöver ösa ur sig, så jag har kunnat sitta där och bara lyssna. Otåligt. När vi har kommit så långt i programmet är det möjligen 15 minuter kvar att föreläsa på och så kanske en övning på det. Ineffektivt. Oinspirerande. Föga givande. Därför skippade jag kvällens ”föreläsning”. Handfast minus-metoden (min metod) innebär en handflata av kött och protein, en knytnäve av kolhydrater och så mycket grönsaker jag vill. Det kan inte bli enklare och eftersom det alltid går ut på att komma fram till det som fungerar för just mig är det ingen vits att sitta i grupp och jämföra eftersom vi hela tiden intalas att inte jämföra oss med andra. 

Jag snappade upp ett råd i en bok jag lyssnade på. Som exempel tar jag det som tyngde mig igår och så vänder jag på steken och föreställer mig att en nära vän har det problemet. Vilket råd hade jag gett den personen? Jag hade sagt följande: ”Det här handlar om ett projekt på 2 år och du har faktiskt gått ned mer än 7 kg, så tagga ned för bövelen!” Häpp! Det handlar om att få perspektiv! Jag har alltid varit mindre förlåtande gentemot mig själv än jag är mot andra och jag jobbar med det.

Inre demoner

Vägning: 100,5 kg som innebär en ökning med 0,2 kg. Endast 2 hg, men likafullt en ökning och det är nu det gäller för mig för det är nu besvikelsen hotar att ta över. Jag kommer inte att gå ned mer i vikt. Det kommer att bli som alla andra gånger när jag tappat sugen så fort viktnedgången stannat av. Det är ingen idé. Det verkar som att det är endast nolltolerans som fungerar för mig. Godis endast på fredagar. Inget extra efter kvällsmålet. Kanske var det ingen bra idé att börja med müsli till frukost trots att jag har letat upp de sorter som innehåller så få kalorier (per portion) som möjligt. Förmodligen är det ingen bra idé att äta rostat bröd till kvällsmålet. Ska jag trappa upp, skärpa till, byta till fler måltidsersättningar per dag? 7,2 kg på 2,5 månad – är det mycket? Är det tillräckligt? Är det en början eller är det allt? Jag fick en mat-smälta igår kväll. Efter kvällsmålet åt jag en halv kaka Marabou Gräddnougat (den är såååå god!) och ytterligare 3 rostade skivor med smör. Jag gjorde misstaget att inte gå och lägga mig när jag var trött av den anledningen att jag inte hade lust och sedan kom Jag Skiter I Allt-känslan över mig och den har hängt mig i hasorna hela dagen idag. Därför passar låten ”Chasing demons” med Leon.

Jag har varit trött och håglös idag vilket jag blir när jag slåss mot mina demoner hela tiden, men jag tränade med gummibanden och det gick väldigt bra och var jäkligt skönt! Jag orkade ett medium-pass utan problem, det var bara när jag gjorde axelpressen som vänster arm fick nog och blev till kokt spagetti, så att jag inte kunde slutföra övningen. Gårdagens stavgång kändes i armarnas baksidor och i skuldrorna.

Dagens andra låtlisterepresentant blir ”Diamond” med Monakr.

 

Mjölksyra

Jag var trött och otroligt seg i morse och jag kom inte iväg på promenaden förrän klockan 10. Redan igår bestämde jag att nu ska stavarna få säsongspremiär och så blev det. Jag hade inte stegat på i mer än 10 minuter när överarmarna drabbades av mjölksyra. Det blev flåsigt, men inte tungt och mot slutet fick jag in det rätta knycket. Jag gick den korta rundan som vanligtvis är 4,8 km, men som idag bara blev 3,6. Det är ju obegripligt att sträckan påverkas av steglängden!

Förändringar till det bättre

Jag har promenerat idag igen, 4,9 km på 60 minuter i MBT-skor. Varför ska jag använda andra skor egentligen?! Hälarna jublar över dämpningen, knäna visar sin tacksamhet genom att inte göra ont, ryggen älskar att hållas rak och själv gillar jag att till och med magmusklerna får sig en omgång.

Enligt den senaste vägningen har jag gått ned 7,4 kg på drygt 2 månader och det har fört med sig förändringar till det bättre. Orken är en helt annan tack vare alla promenader. Lårmusklerna är starkare till följd av trapptämjande och de är smalare oxå; jag kan oftast både sätta mig i och resa mig ur soffan utan att knäna protesterar. Jag känner mig sällan mörbultad efter mina rundor. Vissa plagg hänger lösare över magen eftersom den har minskat, men även över ryggen där jag kan känna att tyget lixom fladdrar. Mitt samvete är lugnt för nu gör jag en seriös ansträngning och det fungerar, det känns hållbart och jag lever ett så pass sunt liv att ingen kan ha åsikter om det och det har frambringat en frid här hemma. Pär är lugn därför att jag gör något åt min hälsa. Jag blir lugn när han är lugn.För någon vecka sedan mötte jag några grannar som var på väg ut när jag kom hem från promenaden. ”Den dagliga promenaden, antar jag? Vi ser hur du är ute och går varje dag. Tänk om alla var så flitiga!” Jag svarade att jag gör det för att jag tycker om det för jag tror inte på självplågeri. Det är grundförutsättningen: om jag tycker om det, så ökar chanserna för att det håller.

Min tavla

Idag hängde jag upp min tavla där jag kan se den från mitt läshörn i soffan och när jag tränar. Pär och Elin var skeptiska till att hänga den på fototapetväggen, men det fungerar alldeles utmärkt!

Jag har den här bilden på ett av mina bokmärken. Jag älskar den!

 

Inget fancy-schmancy

En 5 km lång promenad på 70 minuter i ett riktigt bra tempo. Vad skönt det var! Flera plusgrader, så det var den tunna jackan och kepsen som gällde, men med isbuggarna för säkerhets skull. Efteråt kunde jag konstatera faktum: isbuggarna läcker underifrån, förmodligen en spricka i sulan. Det är ingen större idé att köpa nya förrän till hösten.

Jag fyller år idag! 52 gyllene bast och jag har haft en bra dag. Mitt val av middaxmat var inget fancy-schmancy utan stekt falukorv med stuvade makaroner och jösses, vad det smakade bra! Napoleonbakelse till efterrätt. Det verkar som att jag har varit snäll det senaste året för jag fick många, härliga presenter: filmer, böcker, muminporslin, presentkort hos Bokus och en canvastavla gjord på ett motiv av sälar som Pär fotade på Gotska Sandön för några år sedan.