Jag har läst ut en bok!! En riktig bok och inte någon fuskvariant i manusformat. 425 sidor inbunden bok. ”Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante, del 3 i Neapelkvartetten. Den var riktigt, riktigt bra och jag tycker att den har varit intressantast hittills.
I den här boken har Elena och Lila blivit vuxna. Lila och hennes son Gennaro lever tillsammans med Enzo. Hon har ett lågavlönat arbete i en fabrik där man tillverkar korv. Arbetsvillkoren är usla och chefen är ett svin. Lila får upp ögonen för den fackliga verksamheten och precis som med allt hon företar sig är det allt eller inget som gäller. Elena är förlovad med Pietro Airota, en ung professor från en akademisk familj som har allt det Elena vill ha: pengar, social status, utbildning och stil. Äktenskapet blir ingen dans på rosor och när Nino, Elenas eviga ungdomskärlek, dyker upp igen blir inget direkt bättre.
I länder som Sverige och Italien skedde stora förändringar under 70-talet. P-piller, skilsmässor, gifta kvinnor som förblev yrkesverksamma. Det gick våldsammare till i Italien och jag tycker att Elena Ferrante skildrar de stämningarna bra. Skillnaderna mellan barndomskvarteren i Neapel och Florens, dit Elena flyttar som gift. Det är fortfarande de mänskliga relationerna som är i fokus. Nu har jag läst 3 böcker och nu har jag bestämt mig: Lila är självisk, elak och mår uselt. Jag har svårt att förstå varför den vänskapen är så viktig för Elena när den är så enkelriktad. Gör slut med henne! ”Varför har du studerat så länge? Vad fan var det för mening med att inbilla mig att du skulle leva ett fantastiskt liv åt mig också?” Det är Lila som säger det till Elena, men egentligen tycker jag att deras relation är tvärtom eftersom Elena visserligen har studerat, men hon kommer lika fullt till korta när hon jämför sig med Lila. Elena har ännu inte hittat sig själv fast hon närmar sig 30. Hon speglar sig i sin svärmor och i Lila och söker ständigt bekräftelse på att hon räcker till hos Nino. Bitvis är det plågsamt att läsa om det för sökandet har pågått hela hennes liv.
Den här tredje delen var den bästa. I den andra delen var det väldigt mycket navelskådande och inre monologer. Jag minns hur det var att vara i tonåren (den första delen) och jag minns hur plågsamt det var att vara ung vuxen (den andra delen), men det har varit den tredje delen som jag har kunnat relatera till och det är väl därför jag tycker att den är bäst. Den fjärde och avslutande delen beräknas komma i mitten av juni. Elena Ferrante är en skicklig berättare och det var inga problem att läsa ut boken på några dagar och det är en underbar känsla att läslåsningen har släppt!
