Månad: oktober 2016

Gummiband och ögondroppar

Jag tränade med gummibanden idag för första gången på 6 veckor vilket innebär att jag valde att börja om från början med ett extra lätt pass. Det var knappt att jag hann bli varm innan det var dax att gå vidare med nästa övning, men det gick bra och det var skönt. Orken är tillbaka! Ögonen har däremot varit oerhört irriterade idag och jag vet inte hur många engångspipetter jag har förbrukat. Dessutom har jag små sår vid de yttre ögonvrårna som jag inte vet hur jag ska behandla. Jag har försökt att få in en fot hos en ögonläkare och trodde att det inte skulle vara några problem eftersom vi numera har självremiss att ta till. Fel, fel, fel,fel, fel! De mottagningar jag kollade hos dvs. de som ligger på ett rimligt SL-avstånd tar bara remisser från läkare eller optiker. Som om jag skulle betala 200 spänn för att gå till en värdelös läkare för att få en remiss till en läkare som tar 350 kr. Skulle inte tro det! Jag ringde min optiker som gick med på att remissa mig. Tack!

Dagens låtlisterepresentant är instrumental, temat till tv-serien ”Stranger things” på Netflix. Det är Luke Million som har gjort den. Jag skulle kanske ta och se den? Visst påminner typsnittet och stilen väldigt mycket om George Lucas Star Wars?

Trötta armar och minskad klåda

Idag fick armarna sitt när jag tog med stavarna ut på en 45-minutare, den runda som inkluderar serpentinbacken. Det tog bara 5 minuter innan jag blev trött i armarna, men det gick hyfsat bra och stavarna har ju den fördelen att de avlastar ryggen och vristerna. När jag kom hem gjorde jag rygg-yogan igen. Klådan har minskat – halleluja!! – utan att jag listade ut vad den berodde på och jag kunde ta bort plåstret på handleden.

Dagens låtlisterepresentant blir DNCE med ”Cake by the ocean”. Den är riktigt skön och det låter småputtrigt med någon som längtar efter ”fika vid havet”, men låten har en explicit-markering, så då kan man ju räkna ut vad ”fikat” består av…

Utslag, hobbyångest och mjölbaggar

Idag tog det bara 60 minuter att gå runt Flaten, via Konsum (havregryn! Se längre ned.) och hem. Jag hade ett jäkla tempo, kroppen kändes pigg och lätt – det var skönt! Kanske har jag lyckats befria mig från de där blyskorna som tyngt ned mig träningsmässigt. Jag funderar oxå på om orken kommit tillbaka tack vare att jag har börjat med B-vitamin igen sedan 2 veckor. När jag kom hem gjorde ett par enkla yoga-övningar för ryggen.

Vilken jävla skitdag det visade sig bli igår! Pär har åkt till Öland över helgen för att skjutsa hem sina föräldrar för vintern, så jag gick upp klockan 8 och gav Bibbi frukost. Ingen ork att promenera plus att jag kände mig stressad av ett hobbyprojekt som jag påbörjat tidigare i veckan. Ett hobbyprojekt som legat och marinerat i några veckor bestående av en hemgjord ängel från Tilda.

tilda Jag har alltid gillat Tilda-dockornas utseende med den stadiga kroppen i kombination med de pinnsmala armarna och benen och för ett tag sedan hade Panduro sänkt priset med drygt hälften, så jag slog till. När jag öppnade förpackningen för att kolla vad jag stod inför började jag ångra mig. Det var tänkt att jag skulle rita upp och klippa till mönsterdelar, sy ihop för hand, fylla den och sedan sy en kjol. Joråsåatt… Det fick ligga ett tag till. När jag väl tog tag i det var det inte så svårt, jag föredrar att sy för hand än på maskin och jag lyckades få till kroppen med armar och ben liggande stoppade som korvar liggande lösa bredvid. Jag kände hela tiden en viss otålighet. Hur jävla länge skulle det ta att få till den satans ängeln?! Jag blandade medföljande färger och fick till den rätta nyansen på överdelen av klänningen som målades direkt på. Hår och skor målade oxå dit med svart färg. Med mycket möda och ohemult mycket pill lyckades jag fästa benen vid kroppen, men när jag skulle fästa armarna fick jag nog. Färgen på ängelns armar gjorde att de inte blev så medgörliga som jag hoppats på eller som de skulle vara enligt instruktionen. Den klena synålen som följt med fick jag inte ens genom färgen och in i armen. ”FUCK IT!”, skrek jag och körde ned allt i kartongen igen och tillsammans med påsen innehållande vadden åkte det i soporna. Jag kände mig fri!

Igår hängde hobbyångesten över mig som en våt filt och hindrade mig från att göra mer än att sy på den där ängeln och att tvätta. Jag drack flera kannor te oxå. Och sprang på toaletten. Vid 17-tiden blev jag sittande i köket efter att ha målat överdelen, armarna och skorna. Jag måste äta nåt. Gröt! Numera gillar jag verkligen havregrynsgröt med äppelmos och mjölk – funkar i alla lägen. Jag öste 1 dl gryn i kastrullen och flyttade över till kökskranen för att lägga till vatten. När jag håller fram decilitermåttet mot vattenstrålen ser jag något som rör sig på kanten. En mjölbagge. Inte nu igen! Jag sköljde av kastrullen och måttet. Jag ville ha gröt, jag var hungrig! Jag hällde upp havregryn i durkslaget för att kunna se om baggen hade släkten med sig. Ingenting. Det var kanske bara den. Dåså! Fast mjölbaggar är inga soloartister och tanken på att jag kanske hade ätit några till frukost… Jag öppnade havregrynspaketet och kikade in. Skakade om innehållet litet lätt och då kom baggens brorsa uppkrypande. Fy fan! Direkt i soporna! Sedan gick jag igenom skåpet för att kolla om det behövde skuras ur, men det fanns inget där. Det blev en fryspizza till middag och den var inte god.

Mjölbaggarna var pricken över i för jag höll på att bli tokig på klådan. För någon vecka sedan fick jag något som jag trodde var ett sent myggbett på fotknölen som kliade infernaliskt. Några dagar senare fick jag ett till på andra benet som kliade lika infernaliskt. Det var när ett tredje dök upp på handleden som jag blev misstänksam. Ett fjärde och ett femte dök upp på samma arm. Det är utslaget på handleden som är värst och som jag har kliat sönder och samman. Klådan gav mig ångest! Jag har provat med utspädd och outspädd Salubrin, Aloe Vera-salva och kortisonsalva utan resultat. LHP-salvan lindrade en stund. Hobbyångest i kombination med mjölbaggar och klåda gjorde att jag valde att ta en extra Lyrica.

Jag kan klia utanpå...
Jag kan klia utanpå…

Eftersom jag så ofta har problem med skavsår har jag ett stort urval av plåster och kompresser hemma. Den här sortens självhäftande funkar bäst. De som tål vatten irriterar huden runt om och släpper när jag svettas. Det går att klia utanpå plåstret. Med knogarna. Då river jag i alla fall inte upp såret.

Det mesta har känts lättare idag. Nu är det bara Tradkapardagen som hotar vid horisonten…

Förberedelse för ångest

Det blev en kort, men intensiv promenad idag: 40 minuter till Konsum plus 10 minuter hem. Jag hade bra tempo hela tiden utom möjligen i serpentinbacken upp mot Gamlebovägen. Det var skönt!

Det blir en låtlisterepresentant idag. MARKS med ”The modern life”.

Det finns ju planer på att göra om på föreningens gård. På föreningsstämman i våras lyckades vi rösta ned ett helt utflippat förslag à la engelsk trädgård. Efter det fick trädgårdsgruppen i uppdrag att komma fram med ett nytt för det ska göras om. Det blev ett förslag som går ut på att gå hårt fram. Ta ned 95% av de befintliga träden och sedan plantera andra sorter plus diverse buskar. Det förslaget röstades igenom med förkrossande majoritet på en extra föreningsstämma igår kväll. Om ordföranden får precis som han vill kommer det att genomföras innan vintern kommer för annars får det vänta till våren och han är otålig. Jag brukar inte ta ut elände i förskott – varför må dåligt 2 gånger? –  men den här gången gör jag det eftersom jag vet hur jag har mått de andra gångerna som ljudet av motorsågen har trängt igenom märg och ben… Om jag håller mig undan, åker bort medan de gör det blir jag tvungen att komma hem till ett kalhygge. Om jag stannar hemma kan jag plugga igen öronen med proppar och stänga in mig i köket. I vilket fall kommer jag att behöva extra Lyrica.

Enligt förslaget kommer flera större träd att sparas, men inte den här granen. Den är frisk. Den har stått pall för flera stormar i 17 år och den kommer att tas ned. Fy fan vad det kommer att bli tomt!!!
Enligt förslaget kommer flera större träd att sparas, men inte den här granen. Den är frisk. Den har stått pall för flera stormar i 17 år och den kommer att tas ned. Fy fan vad det kommer att bli tomt!!!                                                             

Upp, ut och iväg!

Jag visste det. Att jag skulle komma upp, ut & iväg endera dagen och idag var det endera dagen. Det var soligt, soligt med kalla vindar och bara 6 plusgrader – äntligen min sorts väder! Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var skönt! Kroppen var med på noterna och jag hade bra tempo – jag kände igen mig själv igen. Jag fick ont i ryggen och huvudet framåt kvällen, men det känns ok.

Ett mintgrönt hus med röda blad - effektfullt!
Ett mintgrönt hus med röda blad – effektfullt!

Det som verkligen bidrog till att jag kom iväg var att jag hade ett paket att hämta ut. Trots att det fanns på Bamses nere i centrum valde jag att knalla runt hela sjön för att hämta ut det plus att jag handlade på Konsum. Ett nytt smyckeskrin från en av mina favoritdesigners: Oilily. De använder mönster som inte är något för den räddhågsna som inte vill synas och Elin, som är en sån, har haft många åsikter om väskorna särskilt när jag har haft en av dem tillsammans med en mönstrad tunika. ”Vad har vi sagt om att ha de där tillsammans?”, sa hon vid ett tillfälle. Fniss! Den första väskan köpte jag för 7 år sedan. Ett år senare var det dax igen: både ryggsäck och liten väska. Ytterligare ett år senare med ”pinsam regelbundenhet” köpte jag den sista väskan från det märket. Det har gått 6,5 år och mitt väskbegär har faktiskt varit ganska svalt de senaste åren. Jag har mest gått hemma och har inte haft så stor användning av väskor (vad har det med nåt att göra?!) och det har varit bra för min plånbok. Hehe. Till saken! Jag har tröttnat på mina smycken och stuvat undan de flesta och jag är urleds på mitt stora smyckeskrin som jag har döpt till Fort Knox. Nu vill jag ha små, blanka silversmycken i ett litet smyckeskrin. Själva smyckena var inte svårt att få tag i nu när Guldfynd finns på nätet. Ett litet smyckeskrin utan Disneymotiv eller ballerinor som piruetterar när locket öppnas var lite knepigare att hitta, men så dök det upp på en sida som heter House of Hedda.

smyckeskrin

smyckeskrin-2

Insatsen med de små facken går förstås att lyfta ur. Oilily är mönstrad kvalitét och man får det man betalar för. Skrinet är lagom stort. De örhängen jag har valt att ha kvar (o-undanstuvade) ligger parvis i varsitt litet fack och jag behöver inte rafsa runt för att hitta dem jag är ute efter. Faktum är att rent färgmässigt, så passar det ihop med den nya färgskalan som råder i vardagsrummet. Fint som snus!

smyckeskrin-3

 

Avslöjad

Vilken är poängen med att avslöja en pseudonym? Nu har Elena Ferrante blivit avslöjad med följden att hennes Neapel-triologi kanske inte blir färdig. Hon ville vara anonym. Låt henne vara anonym! I våras recenserade jag ”Min fantastiska väninna” för Bokus räkning och i samband med det läste jag att om man vill vara en publicerad författare kan man inte kräva anonymitet. Vilket svammel! De läsare som uppskattar Elena Ferrantes böcker klarar nog av att låta henne få vara ifred. Jag har svårt att tro att de slutar läsa det hon skriver för att hon inte vill ha kontakt med sina läsare. I detta mediakåta samhälle är det väl oerhört svårt att förstå att det finns de som inte gör allt för att synas.

 

Inaktiv och smärtfri

Det händer inte mycket nu. Jag har inte varit utanför dörren på en hel vecka. Varje kväll har jag lagt mig med föresatsen att promenera nästa dag, men jag kommer sällan ur sängen före halv 11. Jag har ingen lust att känna mig andfådd eller att få ont. Den här inaktiviteten är inte bra, men jag har varit smärtfri i flera dagar och det ger mersmak. Inte ens huvudvärk. Det ligger en förkylning och lurar och det är ganska bra att ha den att skylla på. Jag försöker att inte känna mig stressad eller pressad av det här för jag vet att det går över. Plötsligt en morgon orkar jag upp när larmet väcker mig klockan 8 och så kommer jag ut och iväg av bara farten.

 

”Måla om skiten då!”

Idag har jag endast gjort sånt jag har velat göra. Jag stängde av mobillarmet och somnade om eftersom jag inte hade nån lust att stiga upp klockan 8. Jag promenerade inte eftersom jag inte hade lust eller ork eller ville utsätta mig för ännu en nära-döden-upplevelse. Efter lunchen satt jag kvar och letade igenom Netflix utbud av filmer och serier. Min läs & te-stund blev 2 timmar och 20 minuter (läser ”Blodsbunden” av Augustin Erba – mycket bra!) och inkluderade lördagsgodis. En bra bok + godis = himlen!

Pär och jag kör på enligt devisen ”Måla om skiten då!” och det senaste föremålet som har bytt utseende är soffbordet. Det är ett bord som Pär hade när vi träffades för 26 år sedan och rent funktionsmässigt är det suveränt. Stadigt, rymligt, perfekt höjd och med en andra skiva under. Det har blivit slitet och det kändes väldigt trä-igt, furukänsla à la gillestuga. Vi har funderat länge och hit & dit på hur vi ska snygga till det. Att det behövde slipas kom vi inte ifrån, men skulle allt slipas? Eller bara den övre skivan? Eller båda skivorna, men inte benen? Skulle vi måla eller betsa? Kanske måla och betsa? Vilken färg?

Pär tror att han köpte på på IKEA för länge, länge sedan.
Pär tror att han köpte på på IKEA för länge, länge sedan.

Pär har slipat, betsat och oljat in båda skivorna. Jag har målat undersidan, kanterna och benen.

Valnötsfärgad bets och en olja som ger en hård yta. Svarta kanter och ben.
Valnötsfärgad bets och en olja som ger en hård yta. Svarta kanter och ben.

Det fanns en period i början av 2000-talet när många möbler gjordes i just den här färgkombinationen och jag älskade den redan då. Vi bryr inte särskilt mycket om vad som är modernt och inne och vi är väldigt nöjda med bordet.