Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
50 minuter stavgång och där satt den! Jäklar vad det gick bra idag! Tempo & flyt. Andningen fungerade och jag hamnade nästan i trans. 1 stopp när jag behövde snyta mig och 1 stopp när jag stod och bara njöt. Makalöst skönt ute med strålande sol, vindstilla och en doft av kyla i luften.
Dagens låtlisterepresentant heter Emeli Sandé med ”Hurts”. Den ger mig ståpäls med sitt mäktiga arrangemang som ökar lite i taget och Emeli Sandés starka röst. Väldigt bra att gå till!
Middagen med Vårat Gäng som jag hade sådan ångest inför blev riktigt trevlig. Vi var 8 stycken (av 11 möjliga) och det var lagom för att kunna prata med alla och inte bara de som satt närmast. Jag fick dra mig undan vid ett tillfälle, efter maten före efterrätten, när det blev för varmt (klimakterievärme och varm övervåning) och jag kände att koncentrationen tröt, så då gick jag ned i det svalare köket och röjde undan lite disk. Det är fördelen med att de kommer hit jämfört med att vi åker dit. Det är lik förbaskat skönt att det är över. En oproportionerligt stor lättnad infann sig och har funnits kvar hela dagen idag.
Jag promenerade runt Flaten idag utan stavarna för jag kände mest för att komma ut och bort, ut i höstsolen och andas sval luft. Solen strålade och det blåste inte lika iskallt som igår och det var ljuvligt. Höst när den är som bäst! I fredags och igår hade jag riktigt ont i knäna, men idag har jag varit nästan besvärsfri. Jag klarade av att ta mig både nedför och uppför trappor utan att stappla och grimasera av smärta. Den slutsats jag kan dra är att ångesten hade satt sig i knäna. Spänningsvärk på sätt och vis.
Så här såg det ut i förra veckan innan trädfällningen kom igång. Flera av träden är höga och smala beroende på att de växte tätt, tätt innan husen i vår förening byggdes. På den övre bilden syns en gran till vänster och stammen på en väldigt fin tall. Nu är granen borta (den skuggade ju några balkonger, gud bevars!) och tallen var det första trädet som fälldes. Varför?!
Den här bilden tog jag idag. Min favoritgran står kvar, men det beror bara på att avverkningen har skjutits upp eftersom det var för blåsigt förra helgen och nu måste de pussla ihop det med arboristernas schema.
Jag försöker att se det positiva även i denna massaker och träden på bilden är det som kan vara positivt. En stor lind (?) och en ek har blivit synliga. Inte helt fel, trots allt.
Stilnocthämtarstavgång. 20 minuter dit och 25 minuter hem. Jag tycker alltid att det borde gå fortare hem eftersom det går mestadels nedför, men sist kommer en backe följt av 3 trappor och det är som att gå in i en vägg. Det gick inte bra över huvud taget idag. Jag hade och har ont på insidan av höger knä och på utsidan av vänster knä och jag fick ont i vristerna å det jävligaste. Jag är så trött och leds på att inte må bra mer än någon dag här och där. Det går upp och ned hela tiden. I morgon kommer Vårat Gäng hit på middag. Jag hade hoppats på att Pär skulle välja att ställa in eftersom varken han eller jag mår särskilt bra, men icke. Jag vill inte. Jag orkar inte. Ångesten ligger i magen och gör mig stressad och nervös. Jag mår illa och får spänningshuvudvärk. Jag försöker klamra mig fast vid något som är positivt och kan bara komma på Kaffestugans morotskaka som vi ska ha till efterrätt. Idag sov jag i sängen (det är allvarligare än att lura i soffan) ett par timmar på eftermiddagen och hade ingen lust att vakna. Jag avskyr mitt liv just nu.
Ett flåsigt och tungt mediumpass med gummibanden. Det hade inte varit fel med en syrgastank under bendelen av passet, men det var skönt. Det tog 1 timme och 25 minuter från uppvärmning till stretching. Det är en bra genomkörare!
Dagens låtlisterepresentant kommer från serien ”American Horror Story”. Jessica Lange, som fyllde 67 i år, har haft en ledande roll i de 4 säsonger som hittills finns och det är hon som sjunger ”Gods and Monsters”.
Godis, godis, godis! Den senaste månaden eller till och med längre än så har jag ätit godis ofta, nästan varje dag. Inte favoritkombon choklad & chips utan godispåsar, Polly och Ahlgrens lakritsbilar. Nu har jag begränsat intaget genom att tillåta mig godis bara de dagar som jag har tränat. Om jag är sugen, vill säga för inte ens jag trycker i mig godis när jag inte är sugen. Jag har godis hemma och igår var suget extra starkt, men jag lyckades avstå genom att påminna mig om att jag inte hade tränat. Idag har jag tränat! Just nu är jag inte sugen. Det är psykologisk grej för ofta kan det kännas lugnare av att jag vet att det finns godis hemma om jag skulle bli sugen. Suget kommer oftare när jag inte har något hemma. Helt jäkla bakvänt!
Jag hade planerat det så att jag skulle stänga alla fönster och dörrar mot gården för att slippa ljudet av motorsågen och så skulle jag städa i den andra delen av lägenheten. Jag började vid halv 10 med att skaka mattor och kuddar på balkongen och iakttog hur Trädslaktens Vänner förberedde genom att sätta upp avspärrningar. En extra Lyrica. Sedan flyttade jag in i badrummet. Det blev ofokuserat för jag kunde inte låta bli att ta reda på hur skövlingen framskred. Klockan 9.48 föll det första trädet, en tall. Jag grät. Faktiskt. Jag grät. Flydde tillbaka till badrummet. Vid ett av tillfällena när jag stod vid fönstret såg jag hur Trädslaktens Vänner och trädfällarna cirklade runt Den Stora Granen. Det är den jag bryr mig mest om. Det känns som att jag vill vara med när den fälls. Ett nödvändigt ont på samma sätt som att det aldrig skulle falla mig in att inte vara med när något av mina marsvin har avlivats.
Den kommer att innebära problem, så vida de inte fäller den genom att kapa den uppifrån och ned. Om blickar kunde döda, så hade det legat 8 döingar på gården och då är trädfällarna inte inräknade för de gör bara sitt jobb. De fällde 2 andra träd. Vid 12 försvann alla och jag antog att det var lunchpaus, men de kom inte tillbaka. Enligt ett mail från ordföranden avbröts arbetet pga. byiga vindar. Jaha. Resten av dagen har det ösregnat och enligt SMHI kommer det att fortsätta i morgon. Moahahaha!
Efter min egen lunch gjorde jag ett sista ryck och städade klart. Vardagsrummet har blivit välsignat lättstädat sedan jag rensade i samband med renoveringen. Halv 16 var jag färdig och då var jag trött i ryggen och fötterna. Jag fräschade till mig, gjorde en kanna te (lunch-teet blev inte bra eftersom tiduret inte startade) och dunsade ned i soffhörnan. 2 muggar senare och med den 3:e muggen orörd sov jag sittande. Jag vaknade 10 i 18. Joråsåatt … Middagen, Findus Wallenbergare – gott!! – var inte färdig förrän efter 19. Idag blev det ingen te & lässtund. Hela dagen har känts splittrad och ofokuserad.
70 minuters stavgång där kanske 20 minuter var sköna. Jag hade gått i mindre än 5 minuter när jag kände att … blä-hä! Då tänkte jag att vad ska jag göra hemma? Sitta i soffan? Jag fortsatte. Ungefär halvvägs av den planerade rundan försvann både orken och lusten. Det var kämpigt att gå resten av vägen. Minsta ojämnhet fick mig att sidsteppa och tappa farten. Bitvis bar jag stavarna. Koncentrationen kom och gick och påverkade rytmen i andningen som i sin tur påverkade orken och flytet. Jag hade ångest inför imorgon och söndag när de ska fälla träden. Den här gången fungerade inte fysisk aktivitet som ångestdämpare. Pär har åkt till Öland för att slippa trädslakten, men jag känner att jag vill konfronteras med eländet direkt. Både igår, när jag kom från affären från ena hållet och idag, när jag kom in på gården från andra hållet stod jag och tittade på träden. Jag tittade ordentligt för att se vilka träd som är markerade för att sparas och såg ett par lindar (?), några mindre ekar och några stadiga björkar bland annat. Jag försökte tänka att det kanske inte blir så farligt ändå, men det är svårt. Dessutom passerade jag en tomt där de precis hade sågat ned många träd och stubbarna stod kvar med blottade och oskyddade snittytor.
Dagens låtlisterepresentatn blir Airplane Man med låten ”We’re on fire”. Det var den som hjälpte mig att fortsätta stavgången och den var bra att gå till, så det blev åtminstone 4 minuters flyt.
Pakethämtarrunda med stavarna. 20 minuter dit och 40 minuter hem via Tennishallen. Vad skönt det var!! Att andas in-in (med bröstet, fylla lungorna) och sedan uuuut fungerar perfekt. Oftast går det av sig själv, särskilt på raksträckorna, men ibland måste jag koncentrera mig. Idag styrde fötterna medan armarna arbetade med stavarna. Jag var frikopplad och kunde bara njuta. Kroppen kändes lätt och alert. Kläderna hängde över enbart muskler som arbetade. Det var så det kändes. Allt onödigt fett som jag släpar på var lika lätt som bomull. Det är så jag vill må oftare! Problemet är att det är så många slumpvisa faktorer som behöver samspela för att få dagens resultat. Oftast är det en eller två eller tre faktorer som saknas och känslan efter ett träningspass blir att ”det är bättre än x minuter i soffan!”.
Det är tvärmulet idag och det blir aldrig riktigt ljust, men utomhus känns det ljusare. Trädens löv går mot gult nu och de fungerar som ljuskällor, särskilt när det är flera större träd tillsammans.
Dagens låtlisterepresentant är en ny favorit som är så bra att den ger mig gåshud. ”I’m the ice” med Raindear. Ett maffigt arrangemang med mycket bas och hennes röst som sträcker sig över hela registret. Höj volymen, gott folk!
Igår var jag ute med stavarna i 55 minuter. Jag kom inte iväg förrän efter 10, så jag gick en kortis. Det var rundan med serpentinbacken fast åt andra hållet vilket innebär en låååång uppförsbacke till Högbacka. Det var skönt. Idag har jag tränat med gummibanden. Det lätta programmet. Småtungt i början, men sedan kändes det bara bra. Jag har utökat ryggövningarna med de yogaövningar jag numera gör varje dag. Ryggen tackar och bockar. Men vad hände efter träningen? Efter duschen kände jag mig frusen (dubbla sockor plus kofta-frusen) och jag blev trött. Pär fick äta middag själv idag för jag hade noll matlust och blev sittande i soffan och lyssnade på en bok, ”Avalons dimmor”, men störde mig på uppläsaren. Jag spelade olika spel på mobilen, men det gick åt pipsvängen i alla 4. Otålighet och irritation spred sig i kroppen. Ångest! En extra Lyrica. Vid halv 19 gjorde jag te och tog med mig brödrosten med allt som behövdes in till vardagsrummet där jag åt middag medan jag läste. Teet blev gott, men inte det rostade brödet. Boken var inte bra. ”Den trettonde historien” som jag läste första gången för 9 år sen och mindes den som väldigt bra. Jag har ändrat åsikt om det. Lyrican hjälpte som vanligt och jag har kunnat koncentrera mig på att betala räkningar. Jag fryser inte längre. Nu är det barfota som gäller. Jag får pisksnärtskador av de här humör- och värmeväxlingarna!
Dagens låtlisterepresentant blir PHASES med låten ”Paradise”. Det var paradiskänsla när jag tränade.
”Blodsbunden” av Augustin Erba. Jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok jämfört med en dålig bok. Intrycken blir mer komplexa och det är svårt att hitta orden. ”Blodbunden” var en bra bok. En mycket bra bok. Det bestående intrycket är blandade känslor. Sorg tillsammans med en vilja att bryta mönster.
Augustin Erba växte upp i förorten Fisksätra. Pappan var en atomfysiker som flytt från Egypten. Mamman var ättling till den Habsburgska familjen. Det fanns en yngre syster och en yngre bror. Mormor och morfar bodde på Östermalm. Morfar klagade jämt på att de varit tvungna att fly från sitt slott och alla ägodelar utom tavlorna. Pappan var hård, ställde höga krav och bestraffade med slag. ”Var du bäst i klassen idag?”, frågade han Augustin varje kväll. Mamman var alltid sjuk och klen, mån om familjens rykte, använde migränen som ursäkt för allt. Augustin och systern fick gå i Franska Skolan i Stockholm. Han blev mobbad och slagen varje dag under hela skoltiden för att sedan förmodligen åka på stryk när pappan kom hem på kvällen. Följande rader är väldigt talande för syskonens uppväxtmiljö: ”Leopold, han var fortfarande kvar i smekmånadsfasen med min far. Han var så liten att inga krav kunde ställas på honom. Han var för liten för att behöva börja läsa, för att behöva börja skriva, räkna och hoppa över en klass. Han var för liten för att få mer stryk än några slag på stjärten och några ryck i örsnibben.” Försummelse är det ord som blinkar starkast för mig. När de äldre syskonen blir tvungna att ta hand om minstingen med blöjbyte och mat eftersom mamman alltid ligger instängd i ett rum med en fuktad trasa över pannan.
Boken växlar mellan barndomen och vuxenlivet där Augustin får en egen familj och det är ju det där med att själv bli förälder. Det för med sig att man ser på sina egna föräldrar på ett annat sätt. Att de, trots allt, gjorde sitt bästa eller att man tar avstånd från dem och väljer att bryta ett negativt mönster. Kommer jag att ha samma ilska och vilja att bestraffa som min pappa? Kommer jag att föra vidare samma rädsla för allt som min mamma förde över på mig? Augustin Erba har driv i berättandet och det finns flera glimtar av humor mitt i allvaret. Jag kommer att läsa den igen!
I förrgår, efter den korta Stockholmsturen, somnade jag i soffan sent på eftermiddagen. När jag vaknade hade jag lock för vänster öra och det susade och jag var yrslig och vinglig. Vad fan nu då?! Min första tanke var att jag började bli fett leds på att det, varje gång jag tycker mig ha fått något så när ork tillbaka, dyker upp nåt nytt skit. Jag försökte att få bort locket för örat genom att hålla för näsan och blåsa ut, gäspa stort, tugga tuggummi, men icke. Jag kollade blodtrycket (132/90) – inget alarmerande. Jag googlade och genom att pricka av det jag inte upplevde som illamående, kräkningar, kraftig huvudvärk, synrubbningar etc. återstod förkylning (nä, jag är inte förkyld) eller spänningar i nackmusklerna (mycket troligt) eller kristallerna i örat (det har jag varit med om förut). Yrseln var av den gungande varianten och inte den snurrande som jag, tyvärr, har blivit van vid och den här var obehagligare. Igår kändes det bättre. Öronlocket var kvar, så jag sprayade med Vaxol utifall det handlar om vax. Idag är öronlocket borta. Tror jag. Det susar inte längre, men jag känner mig fortfarande lite vinglig.
Med hjälp av stavarna gick jag tur och retur Salem (20 + 25 minuter) och det var inga större problem. Det var skönt! Dit hade jag riktigt bra tempo och fick ett meditativt flyt tack vare andningen: in-in-uuut, in-in-uuut. När jag skulle gå hemåt igen ramlade orkeslösheten över mig och yrseln med den, men då drog jag bara ned på farten.
Dagens låtlisterepresentant blir ”Life itself” med Glass Animals.
