Igår läste jag ut ”Den hand som först höll min” av Maggie O’Farrell och det var den sortens bok som fick mig att sitta kvar med boken i händerna medan jag tittade på omslaget, läste titeln, läste om baksidestexten medan jag smälte upplevelsen. Den var bra. Mycket bra! Den var snyggt berättad och raffinerat upplagd.
Vi för följa Lexie Sinclair som i slutet av 1950-talet flyr till London där hon lever med sitt livs stora kärlek Innes Kent. Lexie och Innes lever och arbetar tillsammans. Det är ett intensivt liv, ett lyckligt liv. Vi får oxå följa Ted och Elina i nutid. De gör sitt bästa för att hantera sitt omkullkastade liv med en bebis och chockvågorna efter en oerhört dramatisk förlossning. Det är 2 helt skilda berättelser som visar sig ha en knutpunkt och utan att avslöja för mycket tog jag titeln – som är en direkt översättning från engelskan – till mig på ett helt annat sätt efter att jag hade läst ut boken; den innehåller mycket längtan och saknad.
Maggie O’Farrell är skicklig på det där med att avslöja det som förhöjer läslusten och samtidigt hålla inne med små detaljer som visar sig ha avgörande betydelse. Det är en balansgång, en avvägning som långt ifrån alla författare klarar av. Hon avslöjar tidigt in i handlingen att Lexie kommer att dö ung och sakta men säkert driver handlingen läsaren framåt tills det står klart att ”Jäklar, nu händer det!”. Det avslöjandet förstör inte på något sätt, tycker jag. Hon lyckas oxå introducera karaktärer utan att presentera dem och utan att det blir konstigt för att längre fram ta med deras namn och lämna läsaren med tappad haka. Det finns humor oxå, mitt i all dramatik och den har en avväpnande effekt. Maggie O’Farrell har gett mig mersmak och nu ska jag leta efter fler av hennes böcker!
