Jag har överlevt ännu en promenad som tog 50 minuter. Det är min kortaste runda och den brukar väl ta 45 minuter i vanliga fall. Det går inte undan nu för tiden, men det viktigaste är väl att det går.
Jag känner inte igen min kropp. Den känns helt främmande. Tung, trög och uppblåst. Allt gör ont och den reagerar inte på det sätt jag är van vid. Promenaden kändes i låren och vaderna, vilket kändes bekant, men jag fick så satans ont i ryggen och magen efteråt och magen har känts … obegriplig. Värken har suttit i nedre delen av magen, men jag kan omöjligt säga om det har handlat om träningsvärk, mens-magen eller mat-magen. Uppblåst och spänd och en tryckande känsla nedåt. Körig, men inte diarré och så har jag mått illa varje gång jag har ätit. Vad handlar det om?! Jag har tagit 2 Treo vid 2 tillfällen och de har haft ovanligt snabb effekt, kanske bara 10 minuter.
Jag skulle ha åkt till naprapaten i måndags, men jag lämnade återbud igen. Den här gången bokade jag ingen ny tid. Det känns inte som att jag kommer att åka dit igen trots att jag längtar efter en ryggmassage. Den främsta anledningen är sorglig och patetisk: jag klarar inte av att släpa min äckliga, överviktiga kropp hela vägen dit och sedan baxa upp den på en bänk iklädd mina solkiga, rejäla underkläder. Jag tycker synd om dem som behöver komma i kontakt med den. Det är lättare sagt än gjort att intala mig själv att de är proffs och att de (förmodligen) inte ser på kroppar på samma fördömande sätt som jag själv och många med mig. Jag orkar inte försöka längre.
När jag vaknade hade jag ett klassiskt stycke i huvudet och jag blev förvånad över att jag mindes kompositören. Dagens låtlisterepresentant blir ”Canon in D” av Pachelbel.
