Jag har kommit till slutet av en tjockis från 1992 som heter ”Domedagsboken” och är skriven av Connie Willis. Den har utgått på svenska hos förlagen och jag hittade den hos Bokbörsen och det är ett riktigt fint exemplar. Först försökte jag lyssna på den på engelska, men uppläsaren var oerhört jobbig och jag stod inte ut mer än ett par timmar.
Handlingen utspelar sig år 2054. Kivrin studerar historia vid Oxfords universitet och har specialiserat sig på medeltiden. Tidsresor är möjliga och vanliga och Kivrin har tjatat sig till att få resa till år 1320 trots att hennes handledare avråder henne och protesterar in i det längsta. Hon förbereder sig på alla upptänkliga sätt; allt från att vaccinera sig mot den tidens sjukdomar till att kunna förklara för samtidarna (de som lever i det århundradet) hur det kommer sig att hon befinner sig just där. Man gör noggranna beräkningar för hennes hopp, som det kallas, kontrollerar mer än en gång innan hon till slut får hoppa genom ”nätet”. Trots alla noggranna förberedelser blir det fel och Kivrin hamnar i stället i år 1348, det år då pesten kom till England.
Det är spännande! Jag satt och hoppade av frustration över alla små saker som går fel och som ingen hade kunnat ta med i beräkningen hur noga de än hade planerat hoppet. Kivrins upplevelser under medeltiden varvas med det som händer 2054. Det är 24 år sedan boken kom ut första gången och den tidens framtid är inte långt från vår nutid. Jag hade mycket lättare att ta till mig in i beskrivningarna av levnadsförhållandena på medeltiden trots att det är 700 år sedan än beskrivningarna av en framtid som inte ligger mer än 40 år framåt. Det som skorrar mest är de tekniska lösningarna. Telefoner med bildskärm och bärbara videospelare ska väl uppfattas som fantasieggande uppfinningar. Tidsresorna är fantasieggande, men när jag jämför med att vi numera har bärbara datorer som är tunnare än vanliga böcker…
Connie Willis är en skicklig berättare och trots att man inte får veta särskilt mycket om karaktärerna var det inte svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det behövs inga långa utläggningar om deras erfarenheter och tankar. Hon får det att fungera i alla fall. Connie Willis är amerikanska, men jag upplever hennes stil som brittisk med en torr och underfundig humor som glimtar till mitt i dramatiken.
